Se, här är jag, sänd mig! (MARGARETA och GUNNAR EKLUND VITTNAR OM SIN KALLELSE)

“Se, här är jag, sänd mig!”

Redan i tidiga år aven män­ niskas liv uppstår den stora frågan om vilket yrke man är mest läm­ pad för. I våra dagar läggs det ner mycket arbete för att vägleda de unga. Goda råd är av stor bety­ delse om man skall lyckas som människa i det moderna samhället.

Det står ett ord i Bibeln som har hjälpt mig under mina pojkår. Mina föräldrar tillämpade det. Så här står det: “Vänj den unge vid den väg han skall gå, så viker han ej därifrån när han blir gammal.” Ordsp. 22: 6.

De timliga tingen gastkramar vår tids människor så till den grad, att man ej har tid att lyssna till vad Guds ord lär. Dock finns det så många härliga löftesord. “Vad är då en människa, att du gör så stoOr sak av henne, aktar på henne så noga, synar henne var morgon, prövar henne vart ögon­ blick?” Job 7: 17-18.

Redan vid tolv års ålder kalla­ de Gud mig att gå till Afrika. En gammal kvinna, som ofta besökte mitt barndomshem sa alltid till min mor att hon kom för att be­ söka missionären.

Gud talade ofta till mig, men jag var icke villig att gå hans väg. Jag ursäktade mig alltid med att Gud kunde ta andra, som var bättre rustade med begåvning och talang för denna uppgift. Åren gick, och så småningom fick jag egen familj. Allt var så väl till­ rättalagt, och jag var glad för ett gott hem och ett bra arbete. Så inträffade det något, som man icke gärna tänker på i unga frish dagar. Min hustru drabbades av en svår sjukdom, som varade i över två år. Ett mäktigt under skedde emellertid med min hustru. J esus grep in och gjorde henne helt frisk. Under den svåra tiden fick jag en ny påminnelse oOm kallelsen till Afrika, och till slut fick jag efter mycken bön och många li­ danden svara ett helhjärtat ja.

På hösten 1955 deltog jag och min hustru i en bibelskola. Då vi bad om ett fält fick vi det beske­ det att ingen kunde ta emot en hel familj. Då förstod vi, att Gud ville visa oss en annan väg. På vintrarna hade jag förvärvsarbete, och på somrarna var jag på olika platser och predikade Guds ord. Jag var bl. a. i Finland. Gud visa­ de mig på ett underbart sätt, att den han kallar, den skickliggör han ock. Gud frågar inte efter vad vi tycker och tänker, utan han fordrar lydnad, och om vi lyder honom bevisar han, att han står troget fast vid sitt ord.

Fem år har förflutit sedan jag svarade ja på Herrens kallelse, och nu har vi kommit fram till tiden för uppbrottet. Visst har det ibland varit påkostande och prö, vosamt under väntetiden, men det håller att lita på vår uppdrags­ givare. Han är under alla förhål­ landen trofast.

Vi är också mycket tacksamma till thebro Fria Församling och till andra vänner, som givit oss sitt stöd, och gjort det möjligt för oss att resa till Kenya. Detta land upplever en särskild besökelsetid just nu. Väckelsen går fram över landet och under och tecken av icke vanligt slag sker. Bed för oss och för arbetet, så Herrens ord må sprida sig ännu mer.

Gunnar Eklund

Det är med glädje om och med vemod som vi nu står inför den verkligheten, att en dörr till Afri­ kas folk har öppnat sig för ooss. Då jag som liten flicka fick uppleva frälsningen talade jag om för en släkting, att jag skulle gå till Afri­ ka och vittna om Jesus, när jag blev stor. Men åren gick, och då kallelsen förtydligades svarade jag nekande.

Efter genomgångna prövningar av sjukdom och trångmål, kan jag vittna om hur allt har förvandlats efter ett vidrörande av Jesus, och jag kan och vill ej säga annat än ett ödmjukt ja.

Andock känns det underligt att nu stå inför uppbrottet, riva upp hus och hem och bege sig till en världsdel som står i jäsning. Men övertygelsen om att det är min Mästares befallning och ej mina egna spekulationer ger en god grund att vila på.

Kära vänner! Till er som blir kvar för att kämpa i hemlandet vill jag ge de ord, som står i Pred. I I: I: “Sänd ditt bröd över vatt­ net, ty i tidens längd får du det tillbaka.” Vi får alla hjälpas åt, ty annars skulle det arbete, som just nu har stor framgång i Kenya icke nå de resultat Jesus ämnat om det.

Margaretha Eklund