Den tomma krukan, gatan och graven

Joh. 4: 1-28. Apg. 8: 26. Matt. 28: 1-6. Gud talar till oss på många

olika sätt genom sitt eget ord. Of- ta är det ett enda litet ord eller

några få ord i ett sammanhang, som blir levande och dyrbart för oss. I de ovan citerade texterna

t. ex. möter oss allra först den väl- bekanta händelsen vid Sykars- brunnen.

Vi kan framför oss se vår äls- kade Frälsare, som, trött av vand- ringen, hade satt sig ned vid

brunnskanten. Då kom en sama- ritisk kvinna in i bilden. Hon är

ute i det mest lovliga och i öster- landet mycket vanliga ärendet.

Hon skall hämta vatten. I samma

stund som hon kom fram till brun- nen, blev hon till en början upp- märksam på, att det satt en för

henne främmande person där. Man kan förstå att hon genast blev

smått chockerad, när hon omedel- bart blev tilltalad av denne främ- mande man. Hon såg ju, att han

var jude, och hon var väl medve- ten om att judarna icke umgicks

med samariter. Men Jesus var icke vilken jude som helst. Fast det

förstod inte kvinnan. Det är myc- ket troligt att hon betraktade Jesus

med misstro, när han bad henne om vatten att dricka. Hur kan du som är en jude, bedja en samaritisk kvinna, om något att dricka?, sporde hon. H ur kan du? M en Jesus kan. Han såg kvinnan framför sig. Han såg hennes liv, hennes förflutna, hennes synder och leverne. Men han såg djupare. Han såg hennes

längtan och hennes vilja att kom- ma ur ett tilltrasslat förhållande.

I hennes inre brann en tör;t, som inte ens alla brunnar i världen kunde släcka. Och det såg Jesus. J esus sätter fingret på en öm

punkt, när han säger henne san- ningen. Han måste säga henne

sanningen. Han visste nämligen,

att sanningen skulle frigöra hen- ne. Kvinnan står här inför Jesus,

avslöjad av honom, som är san- ningen. Hon blir gripen och för- krossad. Hon glömmer sitt egent- liga ärende. Jesus samtalar med

henne. Undervisar henne om det levande vattnet, och anknyter sin predikan till en aktuell situation. Han undervisar henne om bönen. Gud är ande, och de som tillbedjer honom måste tillbedja i ande och

sanning. Här räcker inga forma- liteter och vaneböner. Inga Fader

Vår med tomma läppar. Inga hög- travande trosbekännelser. Här får

alla förutfattade meningar och in- grodda vaneföreställningar fara,

beträffande sättet att dyrka Gud

och tillbedja honom. Nu gives fri- het att bedja till Gud, var som

helst och när som helst, blott det sker i Ande och Sanning. Och kvinnan lät sin kruka stå. Inför Sanningen om synd och frälsning från synden glömde kvinnan att hämta vatten. Hon lät sin kruka stå och gick in i staden för att omtala vad hon upplevat och vittna om sitt möte med Jesus. Jesus själv glömde bort att han var både törstig och hungrig. Hans mat var att göra Guds vilja. Den tomma krukan stod kvar på brunnskanten. Den predikar alltjämt. Du och jag blir en tom kruka, en tom människa, om ej Jesus får möta oss och fylla oss med det levande vattnet. Den tomma gatan i Apg. 8: 26, talar till oss om betydelsen av att

i allt vara lydiga Den Helige An- de, ä ven om det mänskligt sett

bjuder oss emot. Filippus kunde

ha börjat resonera med Gud och sagt, att det var meningslöst o.s.v. att bege sig ut på en folktom gata.

Vi räknar det ofta så betydelse- fullt att nå de stora skarorna med

evangelii budskap. Texten visar att Gud behöver oss för att gå ut

till en enda människa med det gla- da budskapet.

Vi kommer väl aldrig till fullo

att inse individens stora värde in- för Gud. En enda syndare som gör

bättring och omvänder sig orsakar glädje bland Guds änglar heter det ju.

Filippus gick ut på den folk- tomma gatan och fick föra en själ

till Jesus. Den frälsningssökande

var hovman och därtill kassaför- valtare i Etiopien.

Att gå på Guds befallning inne- bär att få vara med om ett ske- ende av stor betydelse för evig- heten och för Guds verk. Det är

märkligt vad man räknar lite med Gud och hans ledning nu för tiden.

Nu räknar man oftast med de sto- ra predikanterna, de stora sångar- na, de stora kyrkorna och de stora

församlingarna. De små predikanterna, de små sångarna, de små kapellen och de

små församlingarna för en tynan- de tillvaro menar man.

Men, var vore vi alla, om ej Gud vore med, det är ju han som står för verket och det är honom allena vi skall räkna med. Den tomma gatan blir platsen för tidernas väckelsemöte när Den Helige Ande kommer på färde.

De tomma kyrkorna och kapel- len likaså. De tomma bänkarna bli

fyllda av längtande och fräls- ningssökande människor, när pen

Helige Ande får grepp om och får använda Filippus-själarna i våra församlingar. Tomma hjärtan fylls av Jesus själv. Den tomma gatan blir en övermåttan härlig väg. Den tomma graven säger oss att

vi idag äger en levande, uppstån- den Frälsare. Man kan ej för ofta

erinra om det. I synnerhet i dessa

tider då man gjort sig avgudabe- läten som man tjänar, istället för

Jesus. Man tillbeder och dyrkar stumma avgudar, istället för den uppståndne, levande Frälsaren. I mötesannonser om religiösa

sammankomster, kan man få skå- da de mest vidunderliga ting. Så

annonserar man om: lotterier, ost- kaka, åror, gissningstävlingar, ägg,

jordgubbs- och sillsexor, skinkor

och djupfryst. Ja det är ren slak- teri- och specerirörelse.

De hava buken till sin Gud. Den tomma graven talar om att Jesus skall komma igen. Graven kunde ej behålla honom. De som väntar honom annonserar ej om jord och värld. Nej, de annonserar han kommer snart på himlens skyar för att hämta sin brud. De annonserar hans ankomst såsom mycket nära förestående. Ar Du redo min vän? Varom inte, bered dig möta

Gud. Gör rent hus med alla av- gudar i ditt liv. Gör dig fri från

allt som binder dig kvar i synd och träldom och gör ej som Rakel, som gömde sina husgudar.