Kenya för Kristus

Två månader har redan hunnit

förflyta sedan vännerna Marga- retha och Gunnar Eklund tillsam- mans med sönerna Robert och Pe- ter embarkerade Tanafjord i

Göteborgs frihamn. En skara vän- ner från Göteborg, Falköping,

Trollhättan och örebro hade mött

upp för att ta avsked av missio- närerna. Med samma båt följde

också missionär Walter Olsens maka Caryl Olsen. Då har vi nått målet och färden är över. För evigt vi fröjdas där hemma hos

Gud, så tonade varmt och inner- ligt avskedshälsningen då Tana- fjord lade ut från kajen.

Resan har varit lång och be- svärlig för våra vänner. Vi låter

Gunnar och Margaretha berätta:

Vi sitter nu ombord på den nors- ka båten Tanafjord. Onsdagen den

30 november kl 18 stod vi vid re- lingen och nere på kajplats 101 i

Göteborgs Frihamn stod Arne Im- sen och Knut Ringstad från Öre- bro, Agne Bark och några vänner

från Falköping samt många vän- ner från Göteborg. I tankarna ha- de vi nog gått igenom denna stund

många gånger. Men när nu båten lämnade stranden och vännernas sång tystnade, nöp det nog till i hjärtat. Vad skulle resan föra med

sig? Torsdag vaknade vi litet om- tumlade, ty nu började sjön rulla

en aning. Dock var det bara en

början. Fredag morgon blev Ro- bert kvar i sängen. Natten hade

för honom varit orolig, och han var blek och sjösjuk. Söndag, som i vanliga fall är en rofylld dag blev för oss ombord påfrestande. Vi befann oss ute på Biscayabuk.- ten och det gick hög sjö. En stor våg tog hela frukostbordet, så allt porslinet hamnade på durken. Vi satt eller låg hela dagen, ty att

hållas på benen var ett konststyc- ke. Detta brev är avsänt från

Lissabon den 6 december. Vi låter

våra läsare ta del av ytterligare ett brev. Det är skrivet i Mombasa den 1 januari. Nu är vi framme

i Mombasa. Ett dygn har förflu- tit sedan vi kom i land. Broder

Walter Olsen mötte oss vid båten sedan den ankrat ute på redden .. .

N u skall jag tala om vad vi upp- levde vår första missions dag

Kenya. Kl. 7 på morgonen startade vi för att tillsammans med Walter Olsen åka till en plats 9 sv. mil söder om Mombasa. Vägarna är ett kapitel för sig krokiga och smala med djup lös sand. Vi kände oss närmast sagt uppskakade, då vi, efter nära 2 timmars bilfärd, klev ur bilen, fulla med sand innanför kläderna. Det var högtid i församlingen

med lokalinvigning. Plantageäga- ren hade fört upp ett ganska stort

jordhus med tak av flätade palm- blad. Enkelt var det, men det fyll- de sin uppgift som möteslokal för

de svarta. Kl. 9 började mötet. Då hade alla ännu inte hunnit fram. I över en timmes tid sjöng de körer om och om igen och klappade taktfast i händerna till sången. Sådan sång och handklappning och fröjd och jubel har jag aldrig hört maken till. Långa vägar hade de att gå till mötet. I över 2 mil gick de i

samlad trupp. Under sång och ju- bel kom de till mötet. Då en sådan

samlad trupp kom till mötet reste sig alla i lokalen och instämde i deras sång, som sedan avslutades med ett kraftigt Halleluja.

Kl. 1 O var alla samlade, och lo- kalen var till trängsel fylld. Nå- gon mötesledare fanns inte, men

tre evangelister, som arbetar på denna plats, turades om att leda

sången. Margareta och underteck- nad kunde även göra oss förstådda

genom tolk. Bl’. Walter tolkade, men det var ej alla, som förstod

kisvahili, så de måste vara tre tol- kar. Det tog sin tid, men här hade

ingen bråttom till kyrkkaffe. Vi höll på hela dagen fram till kl. 15. Det var mycket gripande att höra de nyfrälstas vittnesbörd. De

hade varit slavar under drycken- skapen de flesta både kvinnor och

män. En ung kvinna sade, att hon ständigt var berusad och skötte

inte sina barn, men nu hade Her- ren frälst henne och hon var lyck- lig och salig. De nyfrälsta var

mycket torftigt klädda eftersom allt hade gått till sprit och andra laster. En gammal man vittnade om att Jesus löst honom från opiumbegäret.

Alla dessa som vittnade blev se- dan döpta. Under fröjd och sång

gick alla ned till stranden aven liten insjö där dopförrättningen hölls. Vattnet var ganska grunt, så evangelisten, som döpte hade ganska tungt göra innan alla var döpta. Jag räknade inte hur många

de var, men säkert var det om- kring trettio.

Evangelium har framgång och

däröver är vi glada. Efter dopför- rättningen gick alla tillbaka till

lokalen. Dagen avslutades med brödbrytelse och bön med händers påläggning på de nydöpta att de måtte undfå helig Ande. Over en ung broder kom Guds kraft så väldigt, så han blev sanslös en god stund. De skakade i honom, för

det såg litet illa ut, men han sva- rade intet. Lovsången fortsatte

dock, och man prisade Gud. Efter en stund kom den unga brodern

till sans igen. Hade det varit hem- ma, så hade säkerligen ambulans

tillkallats.

Efter mötets slut bjöd de inföd- da på te och vitt bröd och ett

slags rötter, som smakar som po- tatis. Det smakade mycket gott.

Sedan återvände vi till Mom- basa igen prisande Gud för hans

väldiga nåd emot oss människors barn och för den frälsning som finnes i Jesus Kristus.