Från Smålands Allehanda d. 11 nov. hämtar vi denna artikel " - Protest mot församlingsformalism

Pingstens väckelsevind blåser igen över Jönköping. Det blir dop av de nyfrälsta i dag. Men dopet

förrättas i Badhuset, ty de som kommit med väckelsen är portförbjudna i alla organiserade friför- samlingar, den enda dop bass ä ng som står fri från religiösa partibestämmelser är simbassängen i bad- huset. Det verkar som en upprepning av pingstväckelsens första framträdande i vårt land och

typiskt nog är de båda väckelseevangelisterna, Donald Bergagård och Enoch Carlsson (som de senaste veckorna haft täta möten i Folkets hus’ Påfågelsal) tidigare evangelister i pingströrelsen. Vad har då hänt, varför kallas de kättare och deras väckelse ett djävulens . verk?

• Vi protesterar bara mot den kalla formalism som smugit sig in i alla friförsamlingar, ja ibland alla människor som kallar sig kristna, svarar de. Vi anser att samfunden blivit för organiserade och att de därför kommit långt bort ifrån den urkristna tanken på Guds fria församling. Guds egen församling består inte aven pastor, som läser böner och en sångkör som sjunger vissa valda sånger. Inte aven nämnd som med ett klubbslag beslutar, att den eller den får bli medlem av församlingen.

Guds fria församling är en or- ganism, inte en organisation. Där

är alla bröder, alla jämlikar och glädjen är dess tecken. Vi kan till och med klappa händerna på våra möten, det står ju i Psaltaren Klappen i händerna, lovsjungen Herren vår Gud.

Vi protesterar mot det parti- välde som utvecklats speciellt in- om pingstväckelsen, fortsätter Do- nald Bergagård, en ung man med

behagligt utseende, tidigare meka- niker, sedan 1953 pingstväckt och

evangeliserande. Sen ett år tillba- ka bannlyst från stadgade pingst- församlingar.

Ursprungligen fungerade varje

pingstförsamling som en självstän- dig enhet, var och en var fri att

kalla vilken predikant som helst,

inom församlingen härskade ock- så en naturlig gemenskap, där

det andliga livet kunde flöda fritt, fortsätter han. Vad har hänt nu? Jo alla an- passar sig efter varandra, alla frå- gar efter vad Stockholm tycker

och tänker, ingen vågar göra nå- gonting som stör den formella

ordningen. Ingenting utanför det vanliga. Det är en farlig tendens och det är den vi går emot. Vi vill se bibelns ursprungliga sanningar förverkligade, vi vill

bort från den tilltagande världs- ligheten i församlingarna. I ett

samfund i Jönköping, kanske fler, får ungdomen dansa till exempel, i alla samfund delar man på unga och gamla. Det är inte bibliskt.

• Vad vi vill ge är samma budskap som förr, men vi vill inte organisera folk, säger Enoch Carlsson, långvuxen, tystlåten f. d.

västkustfiskare. Jag är till exem- pel den samma nu som jag var,

när jag var evangelist i pingst- väckelsen, jag har bara ändrat

lokal. Jag är portförbjuden i de ordinarie pingstförsamlingarna. Budskapet är detsamma, säger

Bergagård, det är väckelse, fräls- ning, dopets bad och upptagandet

i Guds osynliga församling. Men

väckelse är en revolution, det en- da som kan rädda vårt land och

den måste släppas lös på allvar. Ungdomen har ingen riktig glädje i Gud därför att de bara blir

bjudna på underhållning och tea- ter.

Teater? J a, vad är ett organiserat möte annat än teater? Om man bestämmer punkt för punkt, vem som ska be, vem som ska läsa bi- beln, vem som ska vittna, då får

ju Anden inget spelrum. Då är det ju bara uppgjort i förväg - som teater. De båda evangelisterna bär krut i sitt budskap. Och folk kommer

till dem. Rörelsen med fria för- samlingar, som alltså inte är or- ganiserade annat än i anden (och

med den nödvändiga kassören som

förvaltar offergåvorna, vilka för- sörjer evangelisterna) har pågått

i några år i Sverige. Den största fria församlingen finns i örebro,

andra utlöpare i Göteborg, Troll- hättan, Norrköping, Falköping,

Kumla och nu Jönköping. Mötena i Påfågelssalen, där

man lovprisar Gud med den san- na frigörelsen, besöks av mer än

hundra människor varje kväll, de

flesta från andra samfund, pingst- rörelsen, missionskyrkan, Fräls- ningsarmen. Alla säger: så här

var det förr i världen. Detta är vad vi alltid har längtat ·efter. De unga säger förebrående till de gamla: Varför sa ni inte att det kunde vara så här? Och vad händer sedan? Efter

det stora glädjebruset? Jo, berät- tar Bergagård; en man gick till

polisen och bekände synder från

sitt forna liv, så att han fick vill- korlig dom. En annan slutade

röka, en tredje slutade dricka och många har begärt utträde ur de

församlingar de tillhört, försam- lingar som stelnat i formalism och

vär ldslighet. An har inte hierarkin l pmgst- rörelsen skakats nämnvärt av den

utbrytande protestväckelsen. Men gensvaret är oroande stort från många missnöjda pingstvänner som känner frånvaron av Andens vind i sina församlingar. Andå fördömer Bergagård och Carlsson inte ensidigt bara pingströrelsen för brist på ande. Den bristen finns överallt.

• Vad vi verkligen längtar ef- ter är att en spontan hängivenhet

för Gud skulle bryta fram i alla samfund, ja till och med i svenska

kyrkan. Vi drömmer om en revo- lution, SoOm skulle kunna påverka

hela kristenheten i vårt land och riva ner alla murar, som finns mellan de kristna. Fö,r övrigt, vi har inte så mycken tid. Det gäller för oss, inte <så myoket att värva proselyter, ‘som att värva själar för himmelen. När Jesus kommer och hämtar sitt folk frågar han nog inte efter vilket samfund de hört

till. Han ser efter om de är skriv- na i Livets bok.

Men helst bör de vara döpta

ordentligt, anser de båda evange- listerna, som i dag förrättar det

första fria pingstdopet i sim- bassängen i Badhusets historia.

Sabina.