Ur The Midnight Cry: Måste du leva

I det första århundradet måste Församlingens Kristna skaffa sig sitt uppehälle likaväl som du och Jag. Några var hantverkare som

tillverkade och utsmyckade avgu- dar för hedningarna. De tillbad

naturligtvis inte avgudarna eller böjde sig i deras avgudatempel och de såg intet ont i att ut- skära eller polera bilder. När

allt kommer till allt, så skall nå- gon i alla fall göra det och jag

måste ha min utkomst (mitt leve- bröd) - så lät den gamla ur- säkten, som också låter mycket

modern! Ställd inför detta aHbi,

svarade T ertullinaus, denne kraft- fulle kämpe, MÅSTE DU LE- VA? (är det nödvändigt att

leva). Han höll före att en Kris- ten har endast ett MÅSTE han

måste stå trogen Kristus, vad som komma må, leva eller dö. Där

fanns intet om eller men, förbe- håll eller villkor. Det var inte

nödvändigt att man skulle leva. Han skulle endast stå trogen. Mycket vatten har flutit under bron sedan de dagarna, och här finns inte mångaTertullianer. Han skulle få ett hårdhänt bemötande om han skulle föra fram sin lära

bland de flesta kyrkmedlemmar- na: Ty en sak som i denna Ato- miska tidsålder har blivit den

alltomfattande besättelsen är att ÖVERLEVA. Vi ger efter (blottställa) vår nations integritet, (okrän~barhet)

ooh underhandlar med kommunist- gangsters om premiss att det hög- sta resultatet kommer att bli det

att överleva, på vilket sätt som helst. Men det fanns en tid i vår historia, när några ting räknades mera dyrbara än liv Tertullianus skulle väl kunna säga vid en topp-konferens: Måste Ni Leva? Det är bättre att dö med en övertygelse än att

leva med en eftergift (kompro- miss).

Självbevarelsedriften är en

kraftig instinkt, men självbevarel- se är inte den viktigaste på jor- den. Det finns saker som är av

större vikt än att överleva.

När en människa blir en Kris- ten FöRLORAR HON RAT- TEN TILL SITT EGET LIV.

Hon är inte längre sin egen. Hon är köpt med ett pris. Hon är Jesu Kristi personliga egendom köpt och betald med blodet på Golgata. Hon skall förhärliga Kristus antingen genom liv eller död. Om hon lever, så lever hon för Herren, eller om hon dör så dör hon för Herren. Men det viktigaste är inte antingen hon lever eller dör, utan att hon hör Herren till. En Kristen håller inte sitt liv kärt. Att leva är Kristus och att dö är en vinning.

Vad det vara må som gör ef- tergifter på denna helöverlåtelse

måste tillbakavisas till vad pris som helst.

I den tidiga Församlingens da- gar fordrades det av varje ro- mersk medborgare att strö en

nypa rökelse på altaret och er- känna Kejsaren såsom herre. Det

skulle inte vara något problem för den vanliga kyrkmedlemmen

av i dag. Jag kan höra resone- man:get: Du förstår jag tillbeder

ju inte i verkligheten Kejsaren i mitt hjärta, men varför skulle man utsätta sig för svårigheter? Så jag går igenom proceduren och

blidkar den överhet som är för- ordnad, sedan på söndag går jag

till Kyrkan och tillbeder på det sätt som jag verkligen tror. Men icke så de Första Kristna. De ville hellre dö än att offra

rökelse och erkänna kejsaren så- som Herre.

De kände endast EN HERRE och skulle inte, varken genom liv eller läppar ge hyllningsgärd åt en annan. Forts.