Köttslig enhet – Andlig splittring!

Vad är det egentligen för enhet, som många kristna eftersträvar, och vad är det för splittring, som de är så kolossalt rädda för. När

skall det bli klart för alla enhets- ivrare, att det finns religiös enhet,

som är satanisk. Så långt jag kan förstå är det en livsnödvändighet för en andlig människa att ta helt

avstånd från sådana enhetssträ- vanden. Många predikanter har

tagit som sin uppgift att med olika mänskliga medel söka hålla ihop

djupt och varaktigt söndrade krist- na, vars enhet strängt taget be- gränsar sig till den gemensamma

partibeteckningen. Som regel in- tresserar sig sådana ledare sällan

eller aldrig för Andens enande

mission och Ordets omutliga fram- ställning om de troendes enhet.

Därför finns det splittring, som är

gudomlig och har himmelens väl- signelse. Paulus säger: Vinnläg- gen eder om att bevara Andens

enhet genom fridens band. Ef. 4: 2. Inga mänskliga strävanden kan åstadkomma det, som Paulus kallar Andens enhet, men vi kan

medverka till, att den enhet An- den skapat blir bevarad. Denna

enhet verkar Anden genom Ordet.

. Det är väl egentligen .här striden står, ty samfunds- och kyrkoledare kämpar målmedvetet för att skapa ett gott och trivsamt andligt hem där tjänstekvinnans barn och den fria hustruns barn skall enas och förenas. Men det går ej i längden, ty de har vitt skilda mödrar och representerar helt olika naturer.

Dessutom föder tjänstekvinnan si- na barn till träldom, medan den

fria hustrun föder sina barn till frihet. Dagen kommer, då den fria hustruns barn blir medvetna om sin ställning och börjar ta ut av sina rättigheter. Anden faller över

dem, och · den tillsynes eniga ska- ran delas i minst två lägel’, som till

intet pris kan trivas under samma tak. Den köttsliga enheten sprängs då Anden faller. Men liksom förr i tiden den son, som var föd.d efter köttet, förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.

Gal 4: 29. Skilsmässan, som före- gås av konflikter och våldsamma

strider, blir oundviklig. Men då den Andefödda faller ur nåden och därmed överger sin

fria ställning, viker snart Anden

från henne, och lovprisningen upp- hör. I denna kraftlösa ställning

förlorar hon sin suveräna makt

och blir därför ganska snart på- tvingad tunga och förödmjukand,e

ok. Detta är förklaringen till de många egendomliga företeelser, som möter vår häpna blick då vi söker följa de stora händelserna på det religiösa området i tiden. Med

förvåning konstaterar vi exempel- vis, att de flesta kristna numera

för att vara toleranta mot olik- tänkande, prutar av på sannings- kravet, följer minsta motståndets

lag och anpassar sig efter vilka obibliska företeelser och oandliga miljöer som helst. Därmed tror de sig vara särskilt kärleksfulla och menar att de på eftergifternas väg kan bevara enhet och broderskap. Detta är en genomfalsk grundsyn och vilar på något så bräckligt som mänsklig sentimentalitet. Då hjärtat har renats och sanningens Ande flyttat in blir hela varelsen gripen av kärlek till sanningen och önskar på intet vis medverka

till att den blir undertryckt ge- nom ovidkommande hänsynsta- ganden. Den enhet, som byggs upp på kompromisser är från helvetet och kan följaktligen icke ha n~got

gott med sig. Ty om enheten förqt- sätter att de kristna överger eller

avstår ifrån att förkunna och

praktisera bibliska sanningar så- som exempelvis pånyttfödelse, dop

i vatten och helig Ande med tun- gotal såsom tecken, Andens nåde- gå vor, helbrägdagörelse genom

tron och sann församlingsgemen- skap, åstadkommes en religiös al- lians, som är helt utanför Bibelns

råmärken. Andesmorda människor

kan icke trivas i dylika samman- komster. De upplever nämligen att

Anden aldrig ger sin sanktion till sådana tillställningar, och de blir

som regel betraktade såsom oros- stiftare och därför icke önskvärda

i sådana sammanhang. Om Anden skulle få tillfälle att utföra sitt verk skulle hela allianser. störta samman som ett dåligt grundat hus för stormen. Sådana alliansmöten är ett oerhört fattigdomsbevis. Man äger i verkligheten ingen

andlig enhet men skall ändock sö- ka demonstrera den inför världen.

Kyrkorna upplåtes för religiös teater. Nej, det gäller icke det

omdiskuterade ämnet: kristen dra- matik. Här avses ett långt mer

avancerat skådespel där vi bl. · a.

finner pingstpastorer och statskyr- kopräster som aktörer i de olika

rollerna, ty något annat än spel

kan det väl icke bli tal om i sam- mankomster, vilka har kommit till

för att demonstrera en andlig rea- litet, som man i verkligheten sak- nar. I sammankomster av detta

slag är det vanligt att Jesu bön om

de troendes enhet citeras, men of- tast utelämnas förebilden, som J e- sus gav i nästa mening: Likasom

vi äro ett. Det är ingen spelad enhet mellan Fadern och Sonen,

och den är icke byggd på kompro- misser och lögner. Ar det denna

enhet vi eftersträvar, så måste vi

ge rum för Anden. Ty det är ge- nom Anden, som enheten upprät- tas. Då är frågan genast löst och alla mänskliga enhetssträvanden utdömda.

Det behövs nämligen inga vid- lyftiga organisatoriska eller litur- giska arrangemang för att sådana

själar, som genom pånyttfödelse och andedop är införlivade med moderkyrkan, det nya Jerusalem, hon som kommer ner ovanifrån, skall uppleva brödragemenskapens

underbara rikedom, ty de är för- enade med osynliga band och jub- lar tillsammans för den Guds nåd

och härlighet de ständigt får röna. Men då enskilda och församlingar friar till världens makt och gunst, har de övergivit den uppriktiga troheten mot Kristus och sjunker ner i ett andligt otuktstillstånd där de förlorar sin andliga syn och därför tjusas av skökoväsendets

falska härlighet. Tro icke. att ba- bylonsbesmittade och Kristustrog- na är ett därför att de går till

samma kyrka, sjunger ur samma sångbok och offrar till samma miSSlOn. De representerar helt

olika målsättningar och skulle gö- ra varandra en stor tjänst om de

upplöste de yttre band, som binder dem samman i stora partiknippen.

Jerusalem och Babylon är och för- blir oförenliga, ty det förra är en

gudomlig skapelse och det senare en satanisk imitation av Guds verk. Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gör eder delaktiga av hennes synder och får del i hennes plågor. Upp 18: 4.

Det är avsevärt bättre att upp- leva Andens enhet utanför lägret i

en mindre krets av andesmorda

kristna, än att kunna åberopa no- minellt medlemskap med ett blan- dat religiöst kollektiv - större el- ler mindre - som är splittrat i en

mängd olika anderiktningar. I nästa nummer skall vi ta upp

andra sidor av detta aktuella äm- ne.