Lewi Pethrus i Evangelii Härold Nr 8 1927: ALLIANS ELLER ANDLIG ENHET

Det är ofta svårt för en upprik- tig kristen, att taga ställning till

frågan om allians och samarbete

mellan kristna av olika trosupp- fattningar. Den som själv upplevat

frälsningens verklighet och motta- git den helige Andes gåva, som är

kärlekens och broderskapets ande

måste känna sig ett med alla and- liga människor, i vilken krets de

finnas. Då man möter dem, kän- ner man denna underbara, broder- liga gemenskap, som trots me- ningsskiljaktigheter, ändå förenar

verkligt enfaldiga själar. Då denna enhet existerar, tycker man, att en allians och samarbete mellan sådana personer skulle vara den mest naturliga sak i världen. Dock ställes man gång på gång inför

svåra spörsmål i detta samman- hang. Det händer, att verkligt

frälsta och andliga personer ha sin andliga hemvist i sådana religiösa kretsar, att andra verkligt frälsta och andliga Guds barn icke kunna samarbeta med dem. Så är fallet, när exempelvis en sådan andlig broder har sitt verksamhetsfält i en krets, där Bibelns auktoritet och kristendomens grundsanningar äro föremål för kritik och misstro. Han samarbetar med personer,

som äro behärskade av den ned- brytande bibelkritiken. Han är

själv icke ett med dem i detta stycke, han till och med predikar

emot deras åsikter, men han sam- arbetar med dem, han stöder dem

med sitt andliga inflytande och

drager uppriktiga, sökande män- niskor in i en krets, där deras and- liga liv står i den största fara.

Själv kanhända han är stark nog att motstå den smygande otrons inflytande, men de själar, som han

genom sitt andliga inflytande dra- ger in där, varest de förr eller._ se- nare bliva utsatta för denna sata- niska, smygande otrosande, kunna

taga obotlig skada av samarbetet ifråga.

Kan det under sådana förhål- landen vara rätt av andefyllda

Herrens vittnen att samarbeta med

den antikrists ande, som så kr~f- tig t uppenbarar sig i den radikala

teologien. Kr det då icke långt

bättre, att dessa ny teolog er få va- ra för sig själva med sina torra

spekulationer? De ha då ganska

liten förmåga att draga de verk- ligt andliga och sökande själarna

till sig. Men nyteologiens män äro sluga nog att visa sig vänliga mot en och annan andlig predikant för att kunna använda honom såsom lockbete för att nå sina syften. De

tro icke på hans enfaldiga förkun- nelse om Jesus, om andedop, hel- brägdagörelse och Jesu snara till- kommelse. Men det tjänar deras

syfte, att en andlig broder förkun- nar dessa sanningar i deras krets.

På så sätt dragas ärliga och sökan- de själar in ibland dem, och de

längtande själarna i deras egna församlingar påverkas att stanna

kvar. Detta allt för att de läng- tande själarna sedan skola kunna

påverkas av denna på enfaldig tro utarmade kristendom. När andliga bröder kunna vara med om ett sådant samarbete, då finns skäl för att andra andefyllda kristna icke kunna samarbeta med dem. Detta är mycket smärtsamt.

Man möter då dessa invändning- ar: varför kan ni inte samarbeta

med bröder, som äro andedöpta, leva ett helgat liv och predika ett fullt evangelium; varför kan ni icke samarbeta med dem? För min

personliga del vill jag svara: sam- arbete är mig i sådana fall omöj- ligt, därför att de samarbeta med

och stödja en verksamhet, som bär

bibelkritik och andlig död i sköl- den.

Vi ha andra företeelser, som ut- öva ett ohyggligt verk bland de

troende i närvarande tid. Huru

kan man, då man vet, vart kato- licism och formkristendom leder,

samarbeta med predikanter och

församlingar, som exempelvis of- ficiellt taga sådana företeelser som

ekumeniska mötet i försvar? Man vill naturligtvis icke förneka, att många av dem äro verkligt goda och andliga Herrens vittnen, men

samarbetar man med dem, så stö- der man och ger erkännande åt

det man tror vara en ren förban- nelse för Guds rike.

Huru mycket mera skulle icke

kunna vinnas för Guds rike på jor- den, om alla de som tro på Bibeln

såsom Guds ord och se skökoväs- endets fara i den moderna världs- kyrkan, ställde sig på en enig front

och motarbetade bibelkritik och

ekumenism och dessa stora anti- kristliga strömningar, som går

fram med en så oerhörd slughet och våldsamhet i vår tid. Man undginge då att bliva till en snara för många uppriktiga själar. Det finnes åtskilliga Herrens vittnen, som under årens lopp har sagt oss: samarbeta med kyrkorna och samfunden till trots för deras villfarelser, så skall ni vinna dem genom edert inflytande o,ch eder förkunnelse. Många av oss trodde också därpå en tid, men man såg snart, att man icke kunde rädda människor från deras villfarelse genom att göra gemensam sak med dem. För ett par eller tre år sedan skreven broder, som under många år varit en avhållen predikant och

konferenstalare här i landet, angå- ende detta spörsmål, ett brev till

mig, vilket nästan kom mig att rysa. Vi voro bekanta sedan många år tillbaka, och han var också en

av dem som klandrade de ande- döpta, därför att de ordnade egna

fristående församlingar. Han me- nade, att man skulle stå kvar i de

gamla kyrkorna trots allt och på

så sätt vinna dem för ett överflö- dande andligt liv. Vi voro mycket

tillsammans åratal tillbaka, men så

skiljdes våra vägar, och vi arbeta- de var och en på sitt håll, fastän

vi alltid möttes som kära bröder,

då vi någon gång råkades. Nu ef- ter tio år fick jag ovannämnda

brev från honom. Han säger där, att han tio år förut hade trott, att vårt handlingssätt var oriktigt, då vi gjorde opposition mot dem, som icke helt voro för den helige Andes verk. Han sade, att han vid den tiden trodde sig gagna Guds rike bäst genom att vara ibland dem, men nu efter tio år sade han sig inse, att han handlat oklokt. Han såg förgäves, påstod han, efter de resultat, som han väntat av sitt arbete. Han kunde, menade han se mycket större frukt efter deras

verksamhet, som öppet och radi- kalt tagit ståndpunkt för sin över- tygelse, även om det kostat en

brytning med kyrkosamfund och

gamla vänner. Han sade sig hop- pas att få lägga om sin verksam- het, om han fick någon längre tid

att leva. Det som gjorde det star- kaste intrycket var, att han strax

därefter fick hembud, och de tio år, som han talade om i sitt brev, voro hans sista tio år.

Det är en del religiösa män- niskor, som gärna vilja ha en varm

och andlig predikant på sina kon- ferenser och under någon veckas

väckelsemöten, men de vilja icke mottaga hans förkunnelse, så att

de uppleva den i livet och i för- samlingen. De utnyttja honom för

sina kyrkopolitiska syften. Det

värsta är, att enfaldiga och upp- riktiga själar på detta sätt dragas

in i kretsar där de förr eller senare

förgiftas av rationalism och eku- menism m. m. sådant. När man därför anklagar oss för att vi icke

kunna alliera oss med kyrkor och

samfund, så svara vi: Driv ut i- från eder rationalismen, rensa ut ur

edra predikantskolor de lärare,

som hylla den nedbrytande bibel- kritiken, driv ut ifrån eder den

antikristliga nyteologien och bryt förbindelserna med skökoväsendet, sluta upp med allt motstånd mot den helige Andes verk, så att edra ledare bliva allvarliga sökare efter Andens dop och nådegåvor, så kunna vi mötas i den enighet, som Jesus talar om! Men dittills blir alliansen endast en vrångbild av en verklig andlig nhet. Dittills borde ock varje andefylld kristen verkligt taga avstånd från det moderna alliansväsendet. Vi tro, att en levande kristen, som ike

kompromissar med otro och skö- koväsen i längden kan uträtta me- ra för Guds verk, även om skaran

är Ii ten och på alla sidor trängd,

än alliansväsendets beundrare nå- gonsin kunna. Vi tro på den and- liga enhet, som Bibeln omtalar,

men icke på den moderna religipsa

allians, där så gott som allting-er- kännes, bara det går under det

kristna namnet.