Verkliga splittringsorsaker

Fort. fr. nr 4. Det är förvånansvärt vad ytligt

de män som skall vara andliga le- dare ser på och bedömer det reli- giösa skeendet i tiden. Med nästan

otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste

hämma och motverka uppenbarel- sen av Andens kraft. Det är väl

avsaknaden av gudomlig auktori- tet ooh manifestation, som gör att

läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den

enfaldiga tron på Guds väldiga re- surser och därför förlitar sig på

vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke

finns någon kraft för andliga för- lossningar. Tärande sjukdomar har

förtagit den överflödande livskraf- ten och släckt den första kärlekens

och hänryckningens eld. Verksam- heten hålls vid liv på konstgjord

väg. Själiska och köttsliga exper- ter på religiösa verksamhetsfrågor

står ständigt redo att ge sina be- dövande injektioner då andliga

livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvin- nor använder sina inteligenta hjär- nor för att producera fram tuffa

ideer, som slår an på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att ge plats

för modernare mer glättiga mö- tesformer a typen Ungdomens

kväll, 50 minuter i glädjens tec- ken, Sång o musikmöte, Triv- selkväll o. s. v. Bönemötena har

för länge sedan förlorat sin prak- tiska betydelse, men eftersom icke

alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med

i utvecklingen har de fått be- hålla sin plats på veckoprogram- met. I övrigt är bönemötena nu- mera överflödiga som inspirations- källa och kraftcentra!. Men är det- ta kristendom, segrande kristen- dom? Kristendom på frammarsch?

Eller är det blott ett sken? And- lig verksamhet utan bön existerar

icke! Det är ett sken. Allt det spra- kande och gnistrande religiösa fyr- verkeri, som fångar våra ögon i

denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs

förvisso Ordets dynamit och An- dens eld.

Det är ingen överdrift att säga att läget är katastrofalt. Jesus kommer snart och skaror av vårt lands kristna är på väg bort från

centrum. Väckelsefolket har över- givit sina positioner åt den fram- ryckande fienden, som skonings- löst skövlar det tidigare genera- tioners kristna tro och målmed- vetna böner byggt upp och givit

oss i arv. Vad gör då de andliga ledarna? Jo, de låter för Guds verks framgång helt periferiska ting ta tid och intresse i anspråk. Eller vad skall man säga om dessa

politiserande och i affärsspekula- tioner hårt engagerade pingstpre- dikanter? Dessa Herrens vittnen,

som är kallade att predika och

praktisera det program Jesus Kris- tus givit oss i evangelium, låter sig

engageras såsom kristna represen- tanter i kommunal- och rikspoli- tiken. Och vad värre är, de drar

med sig många andra in i detta fruktansvärda skökoväsen. Med politiskt inflytande tror de sig kunna skapa ett kristet samhälle.

Alltså skall mer eller mindre anti- kristligt influerade politiska orga- nisationer i samarbete med fria för- samlingars föreståndare och and- liga ledare, åstadkomma det, som

Bibeln framhålier som en fullstän- dig omöjlighet.

Dessa samhällsreformatoriska strävanden har ingen hemortsrätt i Bibeln, där det klart framhållas

att den kristne är en gäst och främ- ling på jorden. Sin uppgift som

världens salt och ljus fyller för- samlingen bäst, då hon lever i av- skild och vakande ställning. Då

kommer hon också att sätta djup~

spår efter sig i den närvarande ti- den och kunna rädda många ut ur

denna tidsålders fåfängliga väsen- de. Tiden är kort. Därför må här- efter de som hava hustrur vara,

såsom hade de inga, och de som gråta, såsom gräte de icke, och de som glädja sig, såsom gladde de sig icke, och de som köpa något, såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna värld, såsom gjorde de icke något bruk av d en. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut. 1. Kor 7:29-31. Hela kyrkohistorien visar, att det är då de kristna förlorat sin andliga kraft som de plottrat bort

sig i inomvärldsliga reformsträvan- den. Men skulle det nu till även- tyrs vara så, att församlingens

grundare och uppdragsgivare hade

menat att arvtagarna skulle ha ock- så en sådan målsättning, då måste

apostlarna och den första genera- tionen kristna fullständigt missför- stått hans avsikter. Var i apostla- gärningarna eller i breven kan vi

utläsa några sådana ambitioner?

Det är en sida av denna sak. Se- dan kan man ju fråga sig, om det

är tänkbart, att apostlarna hade så liten tro på den helige Andes kraft och förvandlande makt, så att de

skulle gått i ok med världsliga stor- heter för att befrämja kristendo- mens sak. Gån icke i ok tillsam- mans med dem som icke tro. Det bleve omaka par. Vad har väl rätt- färdighet att skaffa med orättfär- dighet, eller vilken gemenskap har

ljus med mörker. Huru förlika sig

Kristus och Beliar, eller vad delak- tighet har den som tror med den

som icke tror? Eller huru låter ett

Guds tempel förena sig med avgu- dar? Vi äro ju ett den levande Gu- dens tempel, ty Gud har sagt: J ag

skall bo i dem och vandra ibland dem. J ag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Alltså: gån ut ifrån dem och skiljen eder

ifrån dem, säger Herren. Kom- men icke vid det orent är. Då skall

jag taga emot eder och vara en Fader för eder, och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige. I dag

ignorerars dessa apostoliska förma- ningar till stor skada för Guds

verk. Visar icke detta, att man ha~

större tro på världsliga maktme- del än på de väldiga vapen Gud

givit åt sin församling. Dessa ten- denser avspeglar sig all t tydligare

i församlingsii vet, där väckelse- kraften sinar ut på grund av för- summlighet i bönens och ordets

tjänst. Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt. Ps 1:1-2 . Jag tror för övrigt icke, att män, som bevisligen icke kan hejda det sedliga Dch anliga förfallet i sina

egna led, kan uträtta sådana brag- der om de utrustas med politiska

befogenheter. Förresten varför är det så angeläget att få säte och stämma i det borgerliga samhällets <illa rådsförsamlingar. Till sist är det väl ändock så, att vårt lands öden icke avgörs aven samling rikspolitiker på Helgeandsholmen i Stockholm. Konungars hjärtan

äro i Herrens hand såsom vatten- bäckar: han leder dem, varthelst

han vill. Ordsp 21:1. Sluta upp att stjäla tid och krafter från Guds verk och sök Gud i ödmjukhet, så skall han uppenbara sig på nytt

för sitt försmäktade fol’k och upp- rätta makt och ära i sin försam- ling. Bli utrustad med Guds kraft,

och väckelsen är åter ett faktum.

Det betyder mer för vårt lands ut- veckling än alla ideellt inriktade in- satser, som görs på andra områden

av väckelsefattiga kristna. Men har

man en gång öppnat för detta so- ciala evangelium, så är det i san- ning icke så lätt att hindra dess

förödande verkningar. Ty med det- ta evangelium följer en annan an- de och därmed en annan Jesus än

det rena och obesmittade fräls- ningsevangeliet presenterar. 0, vad

tragiskt då klarsynen gått förlorad

och smaken fördärvats a valla re- ligionsrurrogat som serveras sökan- de själar.

Har ni lagt märke till kunskaps- törsten hos ungdomen? Hur skall

detta behov mötas? Aldrig har det

varit så lätt att tillägna sig kun- skaper som i vår tid. Nästan alla

har möjligheter att studera och all- mänbilda sig. Men en blind för- samlingsledning, som icke förstår

sin andliga uppgift, ser i den före- liggande situationen en psykologisk

möjlighet, att behålla de unga in- om kyrkans råmärken. Försam- lingen skall nämligen famna och

tillvarataga alla möjliga intressen. Följaktligen blir kyrkan också en institution för folkbildnings- och

studieverksamhet. Då friförsam- lingen är villig att engagera sig i

sådana ofarliga och kanske rentav

oväsentliga uppgifter, står sta- ten färdig att svara för kostnader- na. Bara den får rätt att övervaka

och kontrollera verksamheten. Och

vad blir följden. Jo, en fri för- samling ekonomiskt beroende och

kontrollerad av staten. Så långt

har det väl icke gått ännu, skyn- dar sig någon att invända. Ja, men

det är på god väg. Hur mycket Anden får tillfälle att utföra sitt verk i en sådan miljö är det ju icke svårt att förstå, men det är heller icke så vanligt att någon efterlyser honom, så saknaden är nog trots

allt icke så stor. Tidsfördriv, stu- dier och korta andaktsstunder fyl- ler mer än väl hela pro;;rammet.

Dessutom stj’äl ju strängmusiken,

kören, blåsorkestern, stråkorkes- tern, tonårsgruppen och alla andra

förskingrande och splittrande verk- samhetsgrenar så mycken tid av

församhngens krafter, så ingen har ro till verklig självrannsakan. J ag skall beröra ytterligare en sak, som avslöjar avfallets hemska verkningar. Ingen vaken kristen

har kunnat undgå att se den do- minerande plats de ekonomiska

frågorna har fått. De väldiga kyr- kobyggena kräver sina jättesum- mor. Fåren klippas ända in på skin- net av sina herdar. Alla möjliga

konster och trix användas för att

pumpa in milliontals kronor i före- tag, som presenteras som betydelse- fulla missionsgrenar. Men kan det

vara ett bevis på avfall att folk offrar, hör jag någon fråga. Nej,

givetvis icke. Det kan vara ett ut- tryck för verklig väckelse. Men då

missionsmedeln låsas fast i lyxbe- tonade kyrkor och tempel och för- brännas i stora penningslukande företag, vars missionerande insat- ser icke står i några rimliga propo- tioner till vad de kräver av tid,

arbete och pengar, kan man fråga

sig vad det är för intressen de tjä- nar. Guds verk är säkerligen icke

betjänt av att de som är kallade vara Herrens sändebud i tiden, istället blir indrivningsombud .för privata och kollektiva intressen, som hotar förvandla de fria

församlingarna till religiösa mark- nadstorg. Det går tungt och blir

bekymmersamt då Guds välsignel- se uteblir. Hade Anden fått leda

i avgörande situationer, så skulle

mycket mer ha vunnits med avse- värt mindre uppoffringar, och det

ekonomiska trycket, som utgör en svår belastning i församlingslivet, hade icke funnits. Allt aHärsväsen, som har kommit in i helgedomen är av ondo och måste bortom Gud

skall få komma till och göra un- der. Och Jesus gick in i helgedo- men. Och han drev ut alla dem

som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.

Och han sade till dem: ‘Det är skri- vet: Mitt hus skall kallas ett bö- nehus, men I gören det till en rö- varkula . Och blinda och halta kom fram till honom i helgedomen, och han botade dem. Matt 21 :12-24. Lägg nu samman de ting jag här har nämnt, och det står klart för

var och en, att de fria försam- lingarna kommit långt bort från

Ordets mönsterbild. På vissa plat- ser håller församlingarna fortfa- rand stånd mot det påträngande

världsväsendet, men i stort är nog läget så som jag här har tecknat det. Under det sista årtiondet har utvecklingen gått mycket hastigt, och blir det icke med det snaraste en snabb kursförändring, så måste Gud gå en annan väg och ta ut ett nytt folk.

En förflackad ungdomsverksam- het, ett politiskt fäktande, en me- ningslös folkbildnings- och studie- verksamhet understödd av staten

och en verksamhet övervakad a v

kommersiella intressen det är så- dant, som idag acepteras och för- svaras av framstående församlings- ledare, vilka vet om en tid då de

trodde och förkunnande något helt annat. Ar det så underligt om det

blir missnöje och splittring i hjor- den? Missnöje och splittring under

sådana förhållanden är ett andligt hälsotecken, ty det säger, att Gud håller på att väcka upp en skara,

som vill gå hans väg. Verkligt and- liga människor kan under inga för- hållanden tri vas då Anden är be- drövad. Många drar sig där,för till- baka från verksamheten och är stil- la i bön. Andra åter överger den helt

och går dit där de förnimmer An- dens kraft och upplever ljusets ge- menskap. Det är icke så lätt att

komma tillrätta med splittringen, ty den är en direkt orsak och frukt av predikanternas arbete, och ju

mer de motarbetar den, utan att un- danröja orsakerna, desto svårare

kommer verkningarna att bli. Vi behö’ver icke kämpa för att få rätt. Ar vi ledda av Anden, kommer Herren att strida för oss, och leda sitt verk fram till en härlig seger.