Genom hans sår ...

Joh. 20: 19-29. Det är en av Jesu lärjungar, som har stått framför min inre syn i dag. Det fanns ju en väldig variation av karaktärsdrag hos dessa Jesu lärjungar. Den ene var

inte den andre lik, liksom för- hållandet är bland oss i dag. Där

fanns denne Tomas Didymus, tvivlaren. Hos honom fanns ett

drag av melankoli, och melanko- liska människor har lätt att kom- ma ned i en dyster sinnesstämning

och i tvivel. Det är till sådana själar jag nu har ett budskap. Det är inte mycket som står skrivet om Tomas i Bibeln, det

mesta återfinnes i Johannes evan- gelium. Första gången vi blir in- tresserade av honom är när Jesus

skall gå till Betania för att upp- väcka Lasarus. Sedan Jesus låtit

Marta och Maria vänta på sig i fyra dagar säger han: Låt oss nu gå dit. Då säger Tomas: Vi går med och dör med honom. J ag tycker, när jag läser detta, att han var mera en lärjunge till 50-

krates än till Jesus. Det var nå- got stoiskt över Tomas, när han

önskade ge sig och dö tillsam- mans med Jesus. En annan gång

sade Jesus: Jag är vägen san- ingen och Ii vet och ytterligare:

Ni vet vart jag går. Då sade To- mas: Vi vet inte vart du går,

huru skulle vi då veta vägen.

Där finner vi vissa drag av tvi- vel.

I de upplästa verserna ser vi att Tomas nu hade kommit i ett mycket svårt läge. Den svåraste situation, som han någonsin hade varit i under sitt liv, hade nu uppstått. Jesus hade tagits ifrån dem. Alla lärjungarna hade det svårt, men Tomas hade det en aning svårare än de andra. När de samlades så var han inte med dem utan befann sig på annat håll. Så kom Jesus till dem, som

var samlade. När de sedan träffa- de Tomas, så berättade de för ho- nom: Vi har sett Jesus. Han

visade oss Sllla händer och sin sida och samtalade med oss, kom till oss och han sade Frid! Dessutom andades han på oss och sade: Tag emot Helig Ande! Då sade Tomas: Jag kan inte tro

detta. Det är de orden, som har givit mig en text: Då kan inte

jag tro. N u ville Tomas inte ba- ra se det. Han ville sticka in sitt

finger i hålen efter spikarna i J e- su händer och sticka in sin hand

i sidan där krigsmannen stungit

upp honom så att blod och vat- ten kom från hans hjärta. Om

jag inte får det, säger han, då kan jag inte tro. När Jesus kom till dem nästa gång, åtta dagar därefter, då var Tomas med. Jesus säger då till Tomas: Räck hit ditt finger, här ser du mina händer och räck hit din hand, här är min sida. Nu skall du inte tvivla längre utan nu skall du tro. Tänk, Tomas ville inte utan vidare tro det, som lärjungarna sade, att Jesus

hade uppstått. Det är ju under- ligt, att han inte ens kunde tro

på sina egna bröder, när de sade, att de hade sett den uppståndne. Tänk, att ändå inte kunna tro det! Lärjungarna berättade ju också vad Jesus hade sagt. Allt var ju så klart. Men Tomas kunde inte tro det, och så tog han det tecknet att han ville sticka sitt finger i hålen i Jesu händer och sin hand i Jesu sida. Då skulle

han vara viss om, att det var Je- sus och att Han hade uppstått.

Han ville se och känna först. Och på allt Guds verk finns det naturligtvis tecken, eljest skulle man tvivla på det och undra om det verkligen är Guds verk. Ar det Jesus det här? Det är många, som undra så. Ar det Gud det här eller är det något annat? Men det är med det, som det är med engelska flottan, som jag läste

om en gång. I alla linor och i al- la rep och tåg, som tillhör engel- ska flottan finns det en röd tråd.

Om man alltså får tag i den mins- ta lilla repstump, som tillhör

engelska flottan så vet man, att den hör till just den flottan och

inte den svenska eller någon an- nan flotta, ej heller någon privat

person. Så är det också med allt Guds verk. Det finns en röd tråd

i det. Det finns något av förso- ning i det, det finns blod. Det

är märkt ifrån Golgata. Det är härligt att veta, att det förhåller sig så. Hur blir med oss, när vi får uppleva det? Jag läste något i dag, som var väldigt intressant och levande i 2 Kor. 3: 12-14. Det är härligt att få ha det öppet

och underbart, slippa att ha nå- gon mysticism .Det finns mycket

av det i tiden. Det blir så gruv- samt med många saker. Jag und- rar ibland: Hur är det här då

det är så underligt. Då får ma~ börja undersöka; är det här ett

verk från Golgata? Har det nå- gon Golgatastämpel, ser man nå- got av Jesu sår i det eller är det

någon mänsklig mystik. Det ar viktigt att förstå detta.

Sedan jag blivit frälst och ny- andedöpt korn jag en gång att

vara tillsammans med en st:or grupp ungdomar, som också var

:mdedöpta och vi hade en böne- natt. Det var en underlig böne- natt, det var tungotal hela nat- ten igenom, och när jag gick hem på morgonen tyckte jag att jag var så oerhört torn. Det var inte mycket kvar av allt det, som skulle ha varit så rikt. J ag sade till någon: Vi har säkerligen

kört fel i natt, det verkar så in- om mig. Eljest tycker jag om

tungotal, det skall talas mycket i

tungor, men det skall finnas grän- ser för allt. Det skall inte bara

vara tungotal. Jag hittade dock tillbaka igen och fann tråden, den där röda. Så korn det dagar, då vänner övergav mig, det gick så långt, så de övergav mig, de flesta. Jag blev ganska ensam:’ J ag hade ju ändock en grupp vänner kvar,

och nu undrade jag hur det skul- le gå att leva mitt liv så där på

fri hand, ensam med Jesus. Och

då läste jag ofta: Ensam i bräck- lig farkost, han över vreda djup,

stjärnvalvet över honom lågar, ne- danför brusar hemskt hans grav,

framåt såg hans ödes bud, uti dju- pet bor, som uti himlen, Gud.

Tänk att det gick att följa väg- en då också, känna igen Jesus.

Det skall jag tala om för dig, att i dessa dagar gäller det att känna

igen Jesus. J ag kan säga det öp- pet. I våra dagar gäller det att ha

allt sårmärkt ifrån Golgata. Vi kan lätt komma in i en verksamhet, som inte är sår- märkt. Då är det inte endast

tungotal, utan det hela ledes av profetior, men profetiorna säger inget om såren och om Jesus. Då är det fara å färde, det skall vara sårmärkt allsammans. Allt vad jag får tag i, i Guds verk, en sång, en bön, ett vittnesbörd skall vara märkt av detta: Jesu död på Golgata, såren. Så ville den gode vännen och brodern Tornas ha det. Halleluja! Han sade: J ag tror inte på edra vittnesbörd, om jag inte får tag i såren. När han fick det, då förstod han, det här är

Jesus. Och det är mycket allvar- ligt just nu, om man skall hitta

vägen hem. När jag kommer till himlen, vilket jag hoppas att jag skall göra, om jag icke avviker från vägen, då skall jag gå rakt fram till Jesus och så skall jag tacka honom för såren. J ag skall tacka honom för att han en gång visade mig såren. Det var de,

som förkrossade mitt hjärta förs- ta gången. Det kunde inget annat

göra, utom denna gränslösa kär- lek, som uppenbarade sig i såren.

Hittills har jag följt denna väg, och når jag målet, beror det på att jag följt den sårmärkta vägen till slutet och därför kommit hem. Det blir värt att gå fram till Jesus och tacka honom för detta. Tänk, att han visade dem just såren. Han visade sina händer och sin sida. Han kunde ha visat

dem så mycket annat. Han kun- de ju, som många människor be- undrar i dag, visat dem sin styr- ka. Ty han är stark. Han kunde

ha visat dem sina överarmar, de var nog muskulösa, han bär ju hela jorden på sina tre fingrar. Då har han kraftiga fingrar och en väldig överarm. Han kunde ha visat dem sin kraft. Akta dig för att strida mot honom. Då gör du som myran,

som hamnade på rälsen och hör- de dånet när expresståget kom.

Då reste hon sig på bakbenen

mot tåget, men det var menings- löst, för i ett nu var hon borta. Så

är det att resa sig mot Gud, ty han äger en våldsam kraft. Att strida mot honom är meningslöst och fåfängt. Men han visade dem inte dessa egenskaper i första hand, utan han visade dem såren. Forts. i nästa nr.