Ett brev av A. A. Allen ROPEN I HERRENS TJÄNARE!

Himmelriket tränger fram med storm och människor storma fram och rycka det till sig Matt. 11 :12.

När i hela historien har Him- melriket lidit sådant förfång, som

det gör idag! Och när har det varit viktigare för Guds härar att förena sin styrka för att sjå tillbaka fienden! Medan nationer, partier och andra grupper lär sig värdet av förenad styrka för sina olika ändamål, så synes det som vi, församlingen, är längre ifrån att fullborda Jesu bön: - O, Fader att de alla må vara ett såsom vi äro ett. HAR DU TILLÅ TIT DIG SJAL V ATT

BLI ETT VERKTYG I FIEN- DENS HAND? ANVANDER

HAN DIG ATT HJALPA TILL A TT FORSTöRA KARLEK OCH GEMENSKAP I GUDS

FöRSAMLING OCH DE MAK- TIGA GARNINGAR SOM

HERREN GöR I DESSA DA- GAR?

Likasom Gud söker efter en man att utföra mäktiga gärningar för honom, så finner vi i Guds ord, att satan likaså söker män

som han kan använda att för- störa Guds verk. All skrift är

ingiven av Gud är och nyttig till undervisning -. 2 Tim. 3:16. Guds arme idag kan liknas vid Sauls arme i 1 Sam. 14. De var engagerade i strid, men folket var mycket kraftlöst. Gud lät honung

bokstavligen flyta ner från trä- den genom ett mirakel för att

ge dem styrka och seger. MEN, ingen vågade dock föra handen

upp till munnen, ty folket fruk- tade Saul, deras religiöse ledare

hade givit order, ‘förbannad vare den man, som förtär någon föda före aftonen!’ Hans order var emot Guds vilja! Religiös, men ändock alldeles fel. Endast Jona- tan vågade bryta ordern från

högkvarteret, och han smakade på den övernaturliga välsignelsen och förde fram en mäktig seger den dagen. Den våldsamme tog det med makt! Hur många idag liknar inte den avfällige Eli, som fyller de heliga platserna som ledare! 1 Sam. 1. De har blivit så kalla i sina själar, så de inte känner skillnad mellan det rätta Andens

verk och köttets gärningar. Han- na var i nöd i sin ande inför

hans altare över sin ofruktsam- het (frånvaro av väckelse i för- samlingen) endast hennes läp- par rörde sig. Men Eli kände

motstånd t. O. m. emot denna rö- relse av Anden i hans församling.

Genast fördömde han henne att vara drucken. Tusenden är idag lika bundna i sina egna församlingar. De är inte fria att bedja eller tillbedja i Anden i fruktan för att de skall

bli brännmärkta som av djävu- len, eller i köttet. Men Gud

säger: Om någon drager sig un- dan, så finner min själ icke behag

i honom. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv. Hebr. 10:38, 39. Men den tid är nu inne då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i Ande och sanning: ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Joh. 4:23. Församlingen idag är lik Nabot . ställd inför den avfällige konung Ahab. 1 Kon. 21. Då han blev anmodad att sälja eller byta bort sin vingård, svarade han: Gud förbjude att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel. Vingården är en bild på nytt vin, den helige

Andes frukter. Ahab hade begä- relse till vingården. Inte för dess frukt, men för att få en plats att plantera örter på. Möjligen lök

och purjolök (illaluktande världs- lighet).

Han var fast besluten att ta

den i besittning. Jesebel fick Na- bot, som var en rättfärdig man,

falskt anklagad för att ha hädat Gud. Han blev genast stenad till döds. Så snart Jesebel hörde att Nabot var död sade hon till

Ahab: Stå upp och tag i be- sittning Nabots vingård, ty Na- bot är inte längre vid liv.

Detta är precis det, som av- fälliga församlingsföreståndare

gör idag utöver hela landet. De har begärelse till vår arvslott och välsignelse, men inte till de goda frukterna och den helige Ande.

De vill ha bort de verkligt helga- de medlemmarna, så att de skall

kunna plantera sin egen världs- lighet i deras ställe. De sänder

också ut sina falska beskyllning- ar emot de sanna troende, tills de

blir utrotade. Sedan tar de väl- det. Profeten Joel säger om den- na tid, vinet borttorkat.

I öknen kallade Gud på Mose. Tala till Israels barn att de

draga framåt! Men församling- en betänkte icke hans tecken och

under och glömde hans verk. Ps. I 48:42. När de inte kom ihåg, var deras nästa steg att vända tillbaka, och de frestade Gud och förtörnade Israels Helige, V. 41.

I stället för att taga en stånd- punkt i tro, och grunda sin tro

på det som Gud allaredan hade . gjort, samt förklara: GUD KAN, så började de att fråga: KAN GUD, V. 19. Till och med efter det de hade

sett och upplevat så många mäk- tiga mirakler, syndade de allt- jämt och trodde inte på hans un- der, V. 32. Gud var långmodig för en tid, men slutligen slog han ned dem! v. 31.

Detta är en bild på församling- en idag. Hon går tillbaka istället

för att tåga framåt till seger! Detta är Guds tid att gå framåt! Gud väntar på ledare, lika Kaleb

och Josua, som inte ställer frå- gan: kan Gud? Ledare som

kan leda hans folk framåt och in i det utlovade landet. Han vill ha ledare som säger: Låt oss ändå draga dit upp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva dem övermäktiga, 4 Mos. 13:31. Gud har givit många löften åt sitt folk, men mycket få tar ut

dem idag. Majoriteten av pingst- predikanterna är lika de övriga

spejarna, de går tillbaka, och är så upptagna med att strida mot

varandra, att de har förlorat själ- va målet och nästan förstört var- andra.

Vid ett tillfälle då Jesus kom

in i Jerusalem, begynte hela lär- jungaskaran i sin glädje att med

hög röst lova Gud, för alla de kraftgärningar som de hade sett!

Luk. 19 :37. Och några av fa- riseerna som vara med i folk- hopen sade till honom: förbjud

dina lärjungar att ropa så. Många idag känner det som sin

uppgift att näpsa och skarpt kri- tisera dem som tillbedjen och pri- sar Gud med känsla, för hans

mäktiga gärningar och mirakler. Men Jesus svarade: om dessa tiga skola stenarna ropa!

Blinde Bartimeus satt vid väg- kanten och tiggde och väntade

efter den dag då Jesus skulle gå den vägen fram. Han tänkte, om Jesus någonsin går förbi här så skulle jag få ett vidrörande av de händerna, som utförde så många mirakler. Men när hans livs stund kom, då sägs det: de

som gingo framför (ledarna) till- talade honom strängt att han

skulle tiga! Luk. 18:39. Varför? Emedan han blev lite känslofull. Om Bartimeus hade varit lik många mäniskor i våra dagar skulle han ha tillåtit dem som ginga framför att nedslå sitt mod. Han skulle aldrig gjort ett

andra försök för sin helbrägda- görelse. Men det var klart för

honom, att detta var hans till- fälle, och han ropade ännu mer

tills Jesus hörde honom och gav honom hans syn. En äldre son närmade sig sin faders hus. Då fick han höra spel och dans, Luk. 15:25. När han inte visste vad som var å

färde, frågade han en av tjänar- na som med glädje svarade: Din

broder har kommit hem (från

svinstian) och din fader har slak- tat den gödda kalven, eftersom

han fått honom välbehållen till- baka. Läs berättelsen och låt

den helige Ande göra tillämp- ningen åt dig. Han blev vred

och ville icke gå in. Varför ville han inte gå in och

ta del i festen, musiken och dan- sen i sin faders hus? Var han

avundsjuk på sin broder, för vil- ken hans fader allaredan hade

gjort så mycket? Var han allt för religiös och självrättfärdig att

mottaga sin egen broder, som ha- de återvänt hem från ett liv i

synd? Föraktade han deras gläd- je musik och dans? Gud gav

denna framställning med ett mål i sikte. Kunde det vara vad som

sker med många predikanter, tro- ende och lekmän, när de ser och hör vad Herren gör i sitt hus idag? Och vad kommer att ske med dem, som nekar att komma in och ta del i hans fest? Det är min fulla övertygelse

att församlingen är i den mör- kaste nattväkten just före dag- gryningen, lik lärjungarna som

var hårt ansatta av vågorna, ty vinden låg emot, Matt. 14:24. Jesus såg deras ställning och kom till dem, gående fram över sjön, på ett sätt som han aldrig hade kommit till dem förut. På samma sätt försöker han idag att komma till oss i farans stund på ett övernaturligt, mirakulöst sätt.

Lärjungarna ropade i förskräc- kelse och sade: Detta är en vål- nad! Idag tror inte församling- en heller att det är Jesus som

kommer. Han har aldrig kommit

till dem på detta sätt förut. Där- för ropar de också av fruktan

och drar sig undan och förklarar, att han är en ande, en vålnad.

Nu är tiden inne för försam- lingen att komma tillsammans så- som EN och ropa HERRE, AR

DET DU, SÅ BJUD MIG ATT

KOMMA TILL DIG PÅ VATT- NET! Petrus började gå likt

Jesus. Det är tid att hoppa överbord för Gud i förtröstan på

att vattnet håller oss uppe, eme- dan Jesus har kallat och bjudit

oss att komma. Kom och tag

del i detta mirakel, denna över- naturliga vandring! Han skall

stilla stormen som ligger emot, det upprörda havet, och föra oss över där större uppgifter väntar för hans församlirig. Översatt av Hilda Alexis.