Jesus Kristus löste mig

Jesus frälste mig på Frälsnings- armen i Malmö 1948. Jag är han- delsresande till yrket och reser på

västra Sverige och hesöker bl. a. landskap i Värmland. Vid ett besök i Arvika för några månader sedan träffade jag några troende vänner där. Vi kom att samtala om Norge och väckelsen där. Så beslöt vi att om möjligt resa en tur till Oslo

över en lördag och söndag. Tidi- gare hade vi läst i Aftenposten

om alla dessa frikyrkosamman- komster som hålles i Oslo. Där- för var vår gemensamma önskan

att åka dit och se om det var

lika torrt där, som det för när- varande är i de flesta frikyrkor

i Sverige. Så kom vi då till Oslo

en lördagkväll. Efter ett menings- utbyte gick vi till den Frie Evan- geliske Menighet på Möllergatan

38. Folk man talade med på ga- tan sade att det var en sekt ef- ter T. B. Barrat och då borde det

väl vara bra. Därför gick vi allt- så dit. Ja, det var mycket att få

för sin hungriga själ - erfor jag

i varje fall, även om det fatta- des något. Vid denna tidpunkt

förstod jag inte vad som fatta- d~. .

Söndag kl 11.00 besökte vi Fi- ladelfia-kyrkan i Oslo. Men det

var bortkastad tid, skulle jag vil- ja säga. Det var t. ex. ej tid för

bön. Och jag hade en stark känsla

av att det viktigaste, Anden, sak- nades. En kör sjöng en Mozart- liknande historia, som inte gav

mig någon behållning alls. ’ Först trodde jag, att det var fel på mig, eftersom jag inte kunde ta

emot något. Men efter mötet be- kräftade de troende vänner jag

hade sällskap med att det var klent beställt med Anden i det mötet. På eftermiddagen var vi på Fredsbudet, missionsbåten, som

för tillfället låg förtöjd i ham- nen. Det föreföll vara mera smör- jelse över mötet där, men ändock

tyckte jag att det var litet konst- gjort på något sätt. Vi var såle- des inte helt nöjda med våra

olika kyrkbesök. Sen kom tiden

för kvällsmötet. Nu skulle vi för- söka enas om vart vi skulle gå.

Som sagt, så var det många olika

kyrkor och möteslokaler att väl- ja på. Trots olika önskemål, hade

vi dock en sak gemensamt - vi längtade efter mera mat för våra

hungriga själar. En broder i res- sällskapet, föreslog att vi skulle

gå på Maran-Ata. Dit ville jag absolut inte gå. Jag hade blivit varnad för Maran-Ata: Dessa

utbrytare, splittrare och villolä- rare, som skulle komma i den

sista tiden. Så Maran-Ata var det sista stället jag skulle gå på~ En troende broderi min hemstad sa bl. a .. : Dessa som går ut ur de församlingar de tillhör ’ och går med i Maran-Ata, har urspå- rat helt och hållet. Och jag ville

givetvis inte vara med bland vil- lolärare, kände jag.

Men brodern tog åter till orda och sade ungefär så här: Vi kan väl alltid försöka att hålla ut ett par timmar, så kan vi samtidigt få oss en personlig uppfattning om vad Maran-Ata är. Okay, sade jag, då går vi dit! Det var Venstres Hus Maran-Ata hyrt

den kvällen. Delvis mot min vil- ja, gick jag alltså med in på

Maran-Ata, bärande med mig

förutom en uppriktig längtan ef- ter mera av Gud, också ett tvivel

och en förutfattad mening om dessa utbrytare. Lokalen, som rymde c:a 400 personer, tror jag,

var rent proppfull en halv tim- ma innan mötet började. Strax

började sångarna sjunga. Vilken sångarskara! Omkring 80 proc. av dessa var saliga och lyckliga ungdomar i tonåren. Men trots

den lycka dessa ungdomar utstrå- lade, var det en del företeelser

~om jag reagerade emot. Särskilt två ting: somliga av de yngre systrarna hade t. ex. halsband och flera av dem hade inte någon hatt på sig. I Guds ord står det ju att: Kvinnan skall uppträda

i hövisk dräkt, blygsamt och tuk- tigt pryda sig o s v. Så jag satt

en lång stund och kompromissade i mitt inre: Ar detta av Gud eller inte? Som jag satt där, lade jag särskilt märke till en syster i 17 -årsåldern, som hade halsband

• ingen hatt på huvudet, men likväl syntes vara verkligt frälst och lycklig. Plötsligt, efter c:a en

halvtimma i mötet, fick just den- na syster (som jag tyckte såg väl

mycket världslig ut), frambära ett profetiskt budskap med uttyd- ning. Ett så underbart budskap,

att det här är omöjligt att åter- ge. (Det är upptaget på band för

eventuella tvivlare.) Då var allt- så denna unga, till synes världs- liga syster likväl ren inför Her- ren emedan HAN kunde bruka

henne på ett så förunderligt sätt.

Efter detta kastade jag alla tvi- vel och samtidigt hände det un- derbara - jag kände hur Jesus

öppnade hjärtats dörr och in

strömmade frid och salighet. Ef- ter den stunden var jag helt över- tygad om att: Här bor Gud.

Jag förnam att det i sanning var en väckelse från Himlen. En brudeväckelse. Tänk att kristna människor kan bli så förvillade att de varnar sina medbröder och systrar på vägen för Maran-Ata och liknande fria pingstvänner, utan att ha deltagit på ett av

deras möten? Just i denna väc- kelse fick jag också uppleva att

Jesus gjorde mig frisk för en

åkomma, som jag hade haft i hal- sen i flera år. Det var söndagen

den 22 oktober 1961. Det var i

Maran-Ata-menigheten i Dram- men. Mötet var i det närmaste

slut, då Olav Sörensen kom fram och anmodade de som var sjuka och ville ha förbön, att räcka upp händerna. Det fanns ganska många sjuka

och bland dem också jag. Så upp- manade Olav Sörensen oss att stå

upp, vilket vi gjorde. När han

så började bedja kände jag lik- som en klump i halsen och en

egendomlig ström som gick ge- nom hela kroppen. Då förstod

jag att det var Jesus som hade

helat mig. Aran till Jesus för all- tid! Halleluja! När dessa rader

nerskrives är jag fortfarande helt frisk i halsen. Denna för mig mycket stora och betydelsefulla händelse, har jag redan vittnat om på en del platser, men till min stora förvåning har jag fått erfara många underliga reaktioner från människor, som anser SIg tro på Jesus även såsom den sto- re Läkaren. Exempelvis en broder

i den församling som jag för när- varande tillhör i Malmö säger:

Du behöver inte resa till Maran- Ata i Norge för att bli frisk, du

kunde lika gärna bli frisk här hemma i församlingen. Ja, det är väldigt underbart att Jesus inte är beroende varken av vissa församlingar eller städer, platser eller några människor. Utan jag tror hellre att det är så, att när en människa längtar efter Gud med ett uppriktigt hjärta, så är också Jesus snabb att möta den människan, vare sig det gäller kroppsliga eller själsliga behov. Ara vare Jesus som tog alla våra synder och sjukdomar med sig upp på korsets trä.

Efter alla dessa nya upplevel- ser är jag idag mycket tacksam

till Gud i himmelen för att Han

sänt oss denna underbara väckel- se, både i Norge och även i

Sverige på en del platser. Det är bara att öppna sig och ta emot. Men trots alla tacksägelseämnen och glädjeämnen i samband med denna väckelse är det en sak som jag har svårt att förstå: Hur kan troende vänner, och speciellt pingstvänner, stå utanför denna härliga väckelse? Och det finns till och med de som säger att denna väckelse är från satan. Det finns troende som säger så. Men du som läser detta mitt enkla vittnesbörd - svara mig på ett par frågor: Vem frälsar själar? Ar det satan? Nej, det är väl Jesus Kristus som gav sitt liv på Golgata för dig och mig! Inte sant? Vem är det som gör de

sjuka friska i exempelvis Maran- Atas möten? Ar det satan? Du

är väl inte så enfaldig att du tror Satan skulle vara intresserad av att förhärliga Jesus? Nej du! Det är J esus Kristus som botar de s juka. Vidare, vem är det som döper i Helig Ande och Eld? Ar det satan? Kan han döpa i Helig Ande och Eld? Nej min vän! I min bibel står det i Apg. 1 :4-5 följande: När Han (Jesus alltså) då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden här vad Fadern har utlovat, det varom

I haven hört av mig. Ty Johan- nes döpte med vatten, men få da- gar härefter skolen I bliva döpta

i Helig Ande. Det är givetvis J esus Kristus, Gudasonen, som döper i Helig Ande och Eld. Om

du fortfarande känner dIg skep- tisk mot dessa så kallade fria

pingstvänner, vill jag ytterligare ställa ett par frågor: (Matt. 12: 27, 28, 30, 33) Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. Om det åter är med Guds Ande

som jag driver ut de onda an- darna, så har ju Guds rike kom- mit till eder. Den som icke är

med mig han är emot mig, och den som icke församlar med mig han förskingrar. Slutligen i 33:e versen finner vi det tydligaste

barometerutslaget på om ifrå- gavarande församlingar är av

Gud eller inte. 1 måsten döma så: antingen är trädet gott, och

då måste dess frukt vara god, el- ler är trädet dåligt, och då måste

dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet. -

Detta är Guds eget ord, som för- resten Jesus själv har uttalat. -

Ja, du får döma själv. Men först ett gott råd: Har du möjlighet,

så uppsök en av dessa fria för- samlingar, och öppna dig för

Herren, så skall du också få del av denna himmelska kärlek som är rådande bland detta folk. Och därigenom få tillfälle att döma

en rätt dom, dig själv till välsig- nelse och räddning och Gud till

ära. AMEN! Maranata! Kom Herre Jesus!