Brev från läsekretsen

Så minns jag början.

Under ovanstående rubrik skri- ver kantor Göte Strandsjö en

artikel i nr 42 av Evangelii Här- old, där han passar på att göra

ett förstucket angrepp på Mara- nata.

Han skriver: “Det sägs ibland

om vissa nutida bullrande väckel- serörelser, att deras uppjagade

möten och bönemöten är sådana

Som pingstvännernas samman- komster var i begynnelsen. Jag

upplevde inte pingstväckelsen så”, o. s. v. I fortsättningen skriver han:

“Hur fjärran var inte detta sång- sätt från vad man på sina håll

kan få höra i dag - skrikiga rös- ter till ackompanjemang av tam- buriner och el-gitarrer. " Så långt

Strandsjö. Jag skulle vilja lå ta frågan gå

vidare till våra gamla pingstsys- kon, som var med i väckelsen för

40-50 år tillbaka. Var samman- komsterna och bönemötena lika

stillsamma och lågmälda som kantor Strandsjö påstår. Varför skrev då tidningarna så mycket om de stormiga pingstrnötena, där folk m iste förståndet o. s. v., som man kan läsa om i t. ex. pastor

Pethrus’ memoarer. Sjä lv bevis- tade jag första gången ett pingst- möt e år 1926 och det var då int e

så särskilt lågmä lt. Sedan dess har jag varit m ed och deltagit i h undr a t a ls stormiga och saliga pingstrnöten, vilket jag av h ela m itt hjärt a tackar Gud för . Vad som gäller den skrikiga

sången till tamburiner och el-gitar- rer så vill jag påpeka, att mycket

aktade samfundare också använ- der el-gitarrer, och tamburiner an- vänds t. o. m ., hör och häpna, på

pingströrelsens missionsfält. Om

kantor Strandsjös uppfattning bli- vit antagen bland pingstfolket vad

det gäller sång, bön och mötesform, då är det tid att utmönstra sådana

sånger som t . ex. nr 71 i Seg er- toner, där det heter: “Kungabarn

må hava rätt till att högljutt fröj- da sig”, o. s. v. I bibeln lä ser vi

om hur Israels barn lovade Gud med olika blåsinstrument och att Guds härlighet just då uppfyllde tältet, så att prästerna ej kunde göra tjänst. Ibland lovade man

Gud så att det hör des vida om- k ring. I Psalmerna uppmanas vi

gång på gång att lova Gud med

alla möjliga instrument, och ko- nung David hade säkert använt el- gitarr också om han haft någon

sådan. Maranatafolket ä r i gott sällskap och står på biblisk mark,

även vad som gäller sång och mu- sik. Därför: “Jubla du, Guds

barnaskara, otrons murar falla då!” Vi fortsätter i Jesu namn även om det inte passar en del religiösa finsmak are. “Maranatafolket lyckliga är vi, hån ade, dock saliga, ty Gud har satt oss fri.”

Med fridshälsning Arvid JoeZsson