Guds förhållande i det minsta

Inledningsvis läsa vi ur Matt. 5 : 17-20. Gud vakar genom den helige Ande över sitt ord. Han

tillåt er inte någon förvanskning genom att män- niskor framträda och förkunna andra läror än

dem som Guds ord uttryckligen ger oss. Då Herren Jesus i detta sitt tal betygar att så länge himmel och jord bestå, skall icke det minsta tecken förlora sin bet ydelse, i Ordet. Han vill p eka på att Gud ser också till det lilla, till det minsta. Detta gäller också andra områden. Vi f å inte säga “det är inte så noga med det eller det budet, det betyder nog inte så mycket”. Vi

a nser dem kanske obetydliga, men Gud ser annor- lunda. På räkenskapens dag skall också detta

prövas med påföljd att den som förringat n ågot Guds bud och lärt så , kommer i skymundan i himmelriket . Hur ser då Gud på synden ? I 4 Mos. 20: 2- 13 se vi ett exempel på detta. Det h et er om Mose a tt “han var mer saktmodig än n ågon annan på jorden” (kap. 12: 3). Men h är fört örnades h an dock. Han fick befallning att tala till klippan men h an slog på klippan. I denna situation hade ordet “Effata” öppnat klippan. I 38 år h ade Mose

vandrat med Gud såsom ledare för ett gensträ- vigt släkte och sett väldiga tecken som Gud

genom honom fått utföra. Han bor de ju ha lytt även nu, men genom att han nu handlade som han gjorde stängdes vägen för honom till det land som de voro på väg till. Moses synd var i

folkets ögon så obet ydlig att den inte observera- des, men Gud såg den. I den 6 versen talas det

om att Herrens härlighet visade sig f ör dem. I fortsättningen talas det inte om någon ny

uppenbar else av Herrens härligh et under öken- vandringen. Synd utest änger alltid u ppenbarelsen

av Herrens härlighet. I 7 versen het er det att “Herren talade till Mose”. För att kunna höra Guds r öst måste vår a samveten vara “friska” eller kanske vi ska säga “ömma”, känsliga. Predikarebokens 1: 18 t alar om a tt en enda som felar kan fördärva mycket g ott, och h os

J osua 7: 1 få vi ett t alande exempel härpå i be- rättelsen om Akan. Han tog unda n “något” av

det t illspillogivna och vållade där igenom h ela menigheten besvär och svårighet er . Ett annat exempel utgör Jona då han flydde för Guds kallelse. J ona kan ju sägas utgöra ett varnande exempel på “en sovande kristen i en död värld”. Besättningen höll på att gå under, tr ots att man hade en profet ombord, men han sov djupt nere i skeppet bland döda inventarier. I 1 Sam. är det Saul, konungen, som ä r olydig. (1 Sam. 15 : 13-14.) Om vi läser h ela kapitlet få vi en bild av vad Herren velat göra, men Saul lydde inte med påföljd att h an för kastades av Herren. Höga visan talar om små r ävar; kap. 2: 15.

Dem bör vi fånga, ty varje sådan är en synda- böjelse som kan bli oss övermäktig. Det kan vara

lättar e att fånga den lille räven än att fly för de stora vilddjuren, enligt kap. 4: 8. Det finns kristna som anse, att det är ett h årt tal i den

137 psalmens sista vers, där det t alas om s äll- het en av att få “gripa Babels späda barn och

krossa dem mot klippan”. Varje sådant Babels- barn är en syndaböjelse. Den f örst a cigarretten

tar du och leker med. Snart t ar den dig och du blir en slav under cigarretten eller det första glaset och du blir en drinkare. Jag varnar dig för lek med både små rävar och babelsbarn. I Matteusevangeliet talar Herren J esus om både “godhet i smått som också ondska i smått”.

Matt. 12: 35- 36. Ett enda ord räcker. Ett ord- språk säger: “Små, små ord av kärlek sagda

varje dag, sprida över hemmet solsken och be· hag.” Ett annat exempel på hur Gud ser till det

minsta ha vi i Mark. 12: 41- 44 (43) . Så betrak- tade Jesus änkans offergåva, trots att den för

andra kunde verka obetydlig. Ofattbart helt enkelt. Det är inte storheten utan troheten, som har det rätta värdet inför Gud. (Matt. 25: 14 -21.) “Ej alla som fått ett pund, en del ha fått en sikel”, sade en gång en förkunnare.

Av Matt. 26: 6-13 framgår att det är inne- h ållet , de inre vär den a, som h a någon bet ydelse.

Krubban i Betleh em h ade inte så stort värde för herdarna som innehållet , som var nedlagt däri. Flaskan i Bet ania kunde slås sönder och måste så göras för att det värdefulla innehållet skulle komma t ill sin r ätt. I vår a liv är det de a ndliga,

inre värdena, som betyda något. Skatten är n ed- lagd i lerkärl. Lönen för trohet i stort som smått

få vi, enligt Herren J esus i rikt mått en gång. (Matt. 10: 41- 42.) Det blir då det skall sägas: “Väl gjort, du gode och trogne tjänar e.” Amen ! K arl Treard