“Du Herre övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du
grep mig och blev mig över- mäktig.”
Detta ord har talat till mig, då jag sett den skara av vittnen, som samlats några veckor i Stockholm omkring ordet och bönen för att utrustas i den andliga strid, som råder mellan ljus och mörker. Jeremia tid och vår tid har många likheter. Jeremia levde i avfallstid. De falska profeterna lovade frid och framgång. Men Jeremia som ej lyssnade till människornas önskningar, utan hade ett öra
för det som Herren ville. J ere- mia måste tala det som Anden
gav honom att säga folket. Det tillfredsställde ej den avfälliga människan, men det var Guds ord som skulle fram, för att folket skulle vakna. Motståndet
blev hårt, förföljelse, hån, smä- delse och förakt var daglig spis
för profeten. Ja, motståndet blev så hårt, att profeten beslutade sig för att tiga. Varför tala? Det var mycket bättre att tiga, inget
motstånd, förföljelse eller smä- lek. Nej, nu skulle profeten få
en dräglig tillvaro. “Men när jag sade: ‘Jag vill
icke tänka på Honom eller vida- re tala i Hans namn, då blev det
i mitt hjärta såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta,
jag mödade mig med att uthär- da den, men jag kunde det
icke.’’’ Jer. 20:9. Det var en eld, som var tänd ovanifrån, en eld som tvingade
honom att tala! Den var omöj- lig att kväva genom motstånd
och förföljelse. Guds eld tänd i ett människohjärta, i ett
bräckligt lerkärl av stoft, bör- jar brinna för Guds rikssak på
jorden. Vad gör det då om världen hånar, ler och förlöjligar när varje fiber är som en glödgad massa? Jesus säger: “Jag har kommit för att tända en eld, och huru gärna önskade jag att den redan brunne.”
Jesus visste att det som skul- le övervinna denna världens
furste var elden från himlen, pingsteld och kraft. Han kom och tände elden. Ära, Halleluja! Det började brinna i enkla fiskare och tullmän, som blev
tända och lämnade arbetet och följde Jesus. Han hade intet av denna världens goda att bjuda dem. Om sig själv säger Han:
“Rävarna hava kulor, och him- lens fåglar hava nästen, men
Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.”
Det var alltså inget som till- talade den köttsliga människan,
men det var en kallelse till ef- terföljelse i Jesu fotspår. Då de
svarade ja, tändes elden som
fördrev fruktan, feghet och för- sagdhet. Han tog ut det som
var ringa i världen. “Ja, det
som i världen var svagt, det ut- valde Gud för att Han skulle
låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud
- ja, det som ingenting var -
för att Han skulle göra till in- tet, som någonting var.” 1 Kor.
1: 28. Därför att Gud handlade så var det möjligt för mig att bli
brukad och för dem som sam- lats i vår bibelskola.
Gud tar det som ingenting
är, och gör ett kärl till heder- samt bruk” i vilket Han lägger
ner sina andliga skatter. Ett lerkärl i Mästarens hand. Ja,
jag vill med Sven Lidman ut- ropa i sången “O, salighet, o,
gåtfullhet, o, Kristi törnekro- na”. Tänk att Han vill använda
oss. Vilken nåd! Då jag sett de unga och oerfarna blivande
evangelisterna, har tanken kom- mit: Har vi några förutsätt- ningar i denna tid då männi- skan lever för att skapa ett eget paradis med frid, fred,
framgång och högre levnads- standard bättre på alla vis?
Människorna saknar det som är kärnan i tillvaron, en fast punkt, nämligen Jesus Kristus som sin frälsare. Vad behöver Sveriges folk? Jo, ett budskap om Golgata, platsen där Gud
och människan möttes, och för- sonades, Golgata, den eviga fa- ran för denna världens furste.
En skara evangelister, tända av Gulds eld, som vittnar om Guds kärlek i Kristus, kommer att revolutionera detta land, ty Korset äger än i dag sin kraft
till att frigöra, lyfta och för- vandla syndare.
Sveriges folk behöver ett evangelium i kraft, där Herren manifesterar sitt eget ord med åtföljande tecken och under. Det är icke mänsklig visdom vi behöver, i första hand, utan evangelium som stadfästes ovanifrån. Redskapen kan vara
svaga och bräckliga, men kraf- t en och elden är lika underbar
i dag som på apostlarnas tid. En skara evangelister, tända
av den himmelska elden, kom- mer att röra om i folkhavet. De
går ej omärkta förbi. Det är något som skiljer dem ifrån den grå ma ssan. Deras huvuden är upplyfta, blicken klar, ty en eld är tänd i deras hjärtan. Det är kärlekens eld, som kan utstå
försakelse, om blott uppdrags- givaren blir förhärligad. Han
är allt i deras liv. De är villiga att gå utanför lägret och bära Hans smälek, vetande att det största uppdrag som finnes, är
att förmedla ett frigörande bud- skap till en fallen värld.
Många har kallelse ut till h ed- naländerna. Jesus kallar unga
kvinnor och män, lägger ned
nöd i deras hjärtan för männi- skor som lever i mörker och hedendom. Så förunderlig är Herren. Och du, som läser dessa rader, får vara med i offer och förbön. Verket växer med väldig styrka. Det hastar! Morgonrodnaden skönjes i öster. Den nya dagen nalkas. Jesus kommer! Bed för evangelisterna, offra
för evangelistmissionen och väl- signelsen skall ej utebli! Nej,
det skall bli en ständig källa för dig. Ditt liv och ditt offrande får mening, och när du står där inför Kristi domstol skall du mötas av orden: “Väl gjort, du gode och trogne tjänare, då du var satt över det som var ringa, var du trogen, gå in in i din Faders härlighet.” Fridshälsningar Erik Gunnar Eriksson