Andeutgjutelse

Det var år 1904. Hela Wales stod i lågor. Fol- ket hade kommit långt bort från Gud. Den and- liga ställningen var allt annat än god. Kyrko- besöken var fåtaliga, och synden överflödade '

Itllestädes. Plötsligt började Guds Ande blåsa över landet

likt en oväntad storm. Gudstjänstlokalerna fyll- des, så att skaror icke kunde komma in. Mötena

räckte från tio på förmiddagen till tolv på nat- ten. Tre möten hölls varje dag. Evan Roberts var

det mänskliga redskapet, men mycket litet pre- dikan förekom. Sång, vittnesbörd och bön var

det mest framträdande. Det fanns inga sång- böcker. Sångerna kunde de från barnaåren. Ingen

sångkör tjänstgjorde, ty alla sjöng. Ingen kollekt togs upp, och ingen annonsering förekom. Aldrig hade någon väckelse gått över Wales med så vittgående följder. Gudsförnekare, tjuvar och spelare blev omvända, och tusenden återvann

sin aktning bland folket. Bekännelser av fruk- tansvärda synder förekom på alla håll. Gamla

skulder betalades. Teatrarna måste stänga av brist på folk. Mulåsnorna i kolgruvorna vägrade

att arbeta på grund av ovana vid vänlig behand- ling. På fem veckor slöt sig 20.000 personer till

församlingarna. Ar 1835 landade Titus Coan på Hawajis kust. På hans första predikoresa samlades skaror för att höra honom. De strömmade till i sådan mängd, att han knappast fick tid att äta. Vid ett tillfälle predikade han tre gånger, innan han fick tid att äta frukost. Han kände, att Gud arbetade på ett sällsamt sätt.

Ar 1837 bröt väckelsen ut. Nästan h ela befolk- ningen blev hans åhörare. Han predikade för

15.000 människor. Då han icke var i stånd att nå dem, kom de till honom, och i två år hölls tältmöten där. Det var icke en timme på dagen eller natten, då icke en publik på 2.000 till 6.000 människor samlades, när klockan ljöd. Man skakade, grät, snyftade och ropade högt om nåd, ibland så högt, att predikanten icke kunde höras, och hundratals gånger svimmade åhörarna. Någon ropade: “Det tveeggade svärdet genomborrar mig.” Den ogudaktige bespottaren, som kom för att störa, föll till marken som en hund och ropade: “Gud har slagit mig.” En gång,

under det att Titus Coan predikade på öppna fäl- tet för 2.000 människor, utropade en man: “Vad

skall jag göra för att bli frälst?” och bad publi- kanens bön, och hela församlingen begynte ropa

om nåd. Under en och en halv timme kunde Coan icke få något tillfälle att tala; utan fick stå stilla och se på hur Gud verkade. Tvister uppklarades, drinkare blev upprättade,

äktenskapsbrytare omvända och mördare bekän- de sin synd och fick förlåtelse. Tjuvar återbar

stulet gods, och livslånga synder bekändes. På ett år slöt sig 5.244 personer till församl;ngarna. På en enda söndag döptes 1.705 personer. Och omkring Herrens bord satt 2.400 ned, som en gång varit syndare av värsta slag men nu hade blivit Guds h eliga. Och när Coan reste därifrån, hade han själv mottagit och döpt 11.960 personer. Ar 1821 var det en ung jurist i staden Adams, som gick ut till en avsides liggande plats i skogen för att bedja. Gud mötte honom där, och han blev underbart omvänd och strax efteråt fylld med den helige Ande. Den mannen var Charles G. Finney. Folk hörde om detta och blev djupt intresser ade

och som genom en h emlig överenskommelse sam- lades man i möteslokalen på kvällen. Finney var

närvarande. Guds Ande kom över dem på ett

mäktigt, övertygande sätt, och en väckelse bör- jade. Den spred sig till den omkringliggande

bygden, tills slutligen nära nog alla de östra sta- terna var gripna av en mäktig väckelse. När

helst Finney predikade, utgöts Anden. Ofta gick

Gud före honom, så att när han anlände till plat- sen, fann han folket r edan i f1,rd med att bedja

om nåd. Ibland var syndanöden så stor och förorsakade sådana förtvivlans skrik, att han måste sluta predika, tills allt hade lagt sig. Predikanter och församlingsmedlemmar blev omvända. Syndare

blev upprättade i tusental, och under åratal fort- satte detta mäktiga nådens verk. Människor hade

aldrig förr i sitt liv bevittnat något liknande. Utdrag ur boken: V äckelsen vi behöva.