Hören Honom

“Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg,

där de voro allena. Och hans utseende för- vandlades inför dem: hans ansikte sken

såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: ‘Herre, här är oss gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.’ Och se, medan han ännu talade, överskyggdedem en ljus sky, och ur skyn kornen rost, som sade: ‘Denne är min älskade Son. i vilken jag har funnit behag; hören honom’.”

Jag vill stanna inför de två sista orden i vår text : “Hören honom.” När Jesus var här nere på jorden, hade han en sak att göra: att uträtta sin Faders vilja. Han sade: “J ag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” Joh. 5: 30. “Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.” Joh. 6: 38. Vart Han än gick, och vad han än gjorde, allt hade ett syfte och var en del av Guds förutbestämda plan. Om vi är Guds barn, så är vårt liv i Guds händer. Han befaller om våra fotsteg. “Genom Herren bliva en mans steg fasta, när han har behag till hans väg.” Ps. 37: 23. En god man är den, som har vinnlagt sig om Kristi rättfärdighet. Om jag skrev ett brev, och du vore min vän, så skulle du uppskatta det brevet. Men det skulle inte taga så värst lång tid, förrän brevet skulle förlora sin betydelse. När du och jag lämnat denna jorden, skulle kanske dina barn plocka upp det. De skulle måhända säga: “Det är bara ett brev. Mamma och pappa kände en predikant som hette Branham.” Därför att det var skrivet just till dig, hade det inte samma mening för andra som kunde komma att läsa det.

Så är det icke med Guds Ord. Guds Ord är för hela människosläktet. Det är aktuellt i evighet. Varje gång du läser det, kan du bli välsignad ·av det. Otaliga människor har läst det tidsåldrarna igenom och blivit inspirerade. Guds eget liv är nedlagt i Hans Ord, och vi behöver det Ordet. I 1 Petr. 2: 2 läser vi: “Och då I nu ären nyfödda

barn, så längten efter att få den andliga oför- falskade mjölken, på det att I genom den mån

växa upp till frälsning.” Vidare ·läser vi: “Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara ·och mycket stora löften, för att I skolen i kraft av dem undfå gudomlig natur och undkomma den förgängelse, som i följd av den onda begärelsen råder i världen.” 2 Petr. 1: ,4.

Ibland samlar Gud tillhopa stora människo- massor. En gång samlade han fem hundra bröder.

En annan gång var det tre, och åter en annan gång mötte Han en enda. Men han har lovat: “Ty var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Matt. 18: 20. Så vi har

en välsignad försäkran i det att vi vet, att Kris- tus är med oss. Han kan inte taga tillbaka Sitt

Ord. Han måste stå fast vid Sitt Ord. “Evinner- ligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen.” Ps ..

119: 89. Vid den tidpunkt, som vår text talar om, tog Jesus tre av sina lärjungar, Petrus, Jakob och

Johannes, och gick upp .på ett högt berg. Du kom- mer ihåg, att tre avgör vittnesbördet. “Efter två

eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras.” 5 Mos. 19: 15. Då Gud förde Kristus upp .på berget, hade han en mening med det. Han ämnade göra något. överallt, där Kristus är, vill Gud göra något. På vilken plats Jesus än är, så är Han där för ett ändamål. När Han gick upp på berget, tog han med sig

Petrus, Johannes och Jakob: hopp, tro och kär- lek. Detta är de tre största vittnesbörd vi har

i Andens värld. Hopp, tro och kärlek är hopp, tro och kärlek. Petrus representerade hoppet, J akob tron och Johannes kärlek. Lade du märke till att Gud tog tre män från jorden och tre män från himmelen, för att de skulle bli vittne till denna händelse? I Gamla Testamentet finns mönster, symboler och skuggor. Gamla Testamentet var en skugga av Nya Testamentet. Det som återfinns i båda Testamenten är en skugga av denna dag. Flera sanningar kan fås från vissa delar av Skriften, men låt oss beakta detta från Guds synpunkt, då

Han satte Sin Son, Jesus Kristus, i denna rätt- mätiga ställning och sade till vittnena: “Hören

honom.”

Då ett gossebarn föddes under Gamla Testa- mentets tid, tog fadern en “informator” eller

lärare, en pedagogisk “barnvakt” i sin tjänst, enligt den svenska Bibeln en “förmyndare” eller

“förvaltare”. Många av er känner väl till Galater- brevet, där Paulus skrev angående dessa saker.

När fadern skulle välja denne lärare, tog han den bäste man han kunde finna för detta arbete. Han var intresserad för sitt barn på samma sätt som varje far är. Föräldrarnas kärlek till sitt barn är sådan. Förmyndaren skulle regelbundet hålla fadern underrättad om barnets framsteg. Allt det där är en bild på församlingen av i dag. När Gud genom den helige Ande förde oss in i Sitt rike och vi blev Guds barn, sände Gud

oss den bäste läraren som fanns i himmelen, näm- ligen den h elige Ande.

Antingen barnet uppförde sig gott eller dåligt,

var läraren tvungen att rapportera det till fa- dern. Tänk dig, hur förmyndaren skulle känna

det, då han blev tvungen att träda inför faderns ansikte och berätta, att barnet varit olydigt. Vad generad och skamsen han måste ha känt sig, då han måste säga : “Det går inte så bra för ditt barn. Han är olydig och vill inte uppföra sig ordentligt. Han vill inte lyssna eller försöka att lära sig n ågot. Han bryr sig helt enkelt inte ett dugg om någonting.” 0 , vad läraren måste känna

sig förlägen över att stå och tala så där till för- äldrarna. Forts. i nästa nummer