Mitt första Maranatamöte

Jag fick höra talas om, att det gick fram en ny väckelserörelse över

vårt land. Det gick många rykten om den nya rörelsen. Somliga me- nade, att den var från Gud - andra åter menade, att den var en vill- farelse, eftersom pingstvännerna tagit avstånd ifrån den. Några, som

själva varit med på denna rörelses möten, berättade, att det var precis som förr i tiden. Man prisade Gud, talade i tungor, profeterade och sjöng och spelade av hjärtans lust. Gamla läsare blev förnyade, sjuka helade och syndare frälsta. Ja, vad skulle man nu egentligen tro om det hela. Ännu hade ju rörelsen ej nått vår stad.

Men så en dag hände det. En annons i tidningen talade om, att väckelsemöte skulle hållas

i en skola. Det var i mars må- nad 1962. “Förkunnelse av fri- görelsens härliga evangelium i

tal, sång och musik. Bön för

alla behov.” Så stod det i an- nonsen.

Nu fick jag ett tillfälle, att själv bilda mig en uppfattning.

Så jag gick dit. Alla förutfat- tade meningar kastade jag över

bord. På en stol längst ned i lokalen satte jag mig. Där var inte många människor samlade. Ett och annat ansikte kände jag igen. Så började mötet. Fem unga män spelade och sjöng uppe på estraden. De sjöng “Jag vill älska det urgamla kors”, till elektrisk gitarr och dragspel. Jag kände, hur hela min gamla religiösa människa reste sig till motanfall. Den var så van vid

piporgel, så den kunde inte tän- ka sig något annat instrument

till den sången. Tankarna bör- jade gå runt i huvudet. Men jag

fick lugna ner mig. Jag ville stanna och höra mer. En av de fem – pastor Arne Imsen –

började läsa Guds ord och pre- dika. Han läste om Jesus på

förklaringsberget. Jag lyssnade. I nära två timmar satt jag som

fastspikad. Vilken glöd och vil- ken mäktig utläggning av tex- ten. I tre timmar varade mötet.

Vad tiden hade gått fort!

När jag kom ut på gatan, började tankarna komma. Jag kunde inte finna något, som var villfarelse. Hur kunde sådana rykten uppstå? Jag upptäckte i stället, att det hade tänts en längtan i mitt inre efter att få uppleva mer av Gud, mer av frigörelse och förlossning. Jag hade fått smak på något, som jag till varje pris ville ha mer av. Jag kände hur jag satt fast

i vanetänkande och gamla reli- giösa traditioner.

Jag började studera bibeln

på nytt. Särskilt Apostlagär- ningarna och breven. Den första

församlingen, som bibeln be- skriver, blev så aktuell och

levande. J ag upptäckte, att vi kristna sysslade med så mycket, som absolut inte fanns i den första församlingen och det som fanns där saknade vi mycket av. Jag gick på flera möten. Gud verkade. Tron växte och Jesus blev större för mig. Nu fanns det ingen väg tillbaka. Men hur skulle jag gå till väga? Jag var inte missnöjd med någon enda människa. Men med jämförelse med min ungdoms upplevelser i Guds församling, förstod jag,

att det, som kallas Guds för- samling i dag, stämmer dåligt

med mönsterbilden. Hobbyverk- samhet, statsbidrag bl. a. är

ord, som var absolut främman- de för ett tiotal år sedan. Pro- feterna hade dött och med dem

hade profetiorna tystnat.

Hur skulle jag nu göra? I min

barnsliga enfald ringde jag pas- torn i den församling jag till- hörde och frågade honom, om

vi inte skulle kunna öppna vår kyrka för dessa fria bröder, som.

höll möte i vår stad. Jag berät- tade för honom, hur inspirerade

och gudagripna dessa bröder var. Vi behövde höra deras trosfriska vittnesbörd. Jag fick nekande svar, jämte utläggning om varför det inte gick. Då började jag förstå. Man

ville inte bli oroad. Organisa- tionsplanen var redan uppgjord.

Den gick inte att ändra på. Det blev en kris i mitt inre. Jag bad till Gud och läste min bibel.

Jag hade mitt namn i en ma- trikel i en organisation. Jag·

fann inte ett enda ställe i bi- beln, att de förde matrikel. Vem

vågar egentligen avgöra, vem,

som skall stå skriven där? Skä- len för uteslutning och intag- ning skiftar allt eftersom åren

går. För c:a 20 år sedan blev människor uteslutna av orsaker, som ej är tillräckliga skäl idag. Vilket vanskligt förfaringssätt! Jag är övertygad om, att Livets bok stämmer föga överens med organisationernas matriklar. Tänk om kristna bekännare ville fatta, att Guds församling inte är någon organisation utan en. levande organism, som varken

följer kyrkomurar eller kort- system.

I dag är jag fri. Paulus säger i Gal. 5: 1: “För att vi skola :vara fria, har Kristus frigjort ·oss. Stån därför fasta och låten

.icke något nytt träldomsok läg- gas på eder.” Träldomsoket här

gällde omskärelsen. Hade Pau-

.lus levat i dag, skulle han sä- kert ha nämnt många träldoms-

.ok vid namn. Min önskan i dag är, att vara med i den skaran, som väntar Jesus på skyn. Den stunden när Han kommer är säkert mycket

nära. Må vi var och en rann- saka vår a hjärtan. Det gäller

att kämpa trons goda kamp och .att följa Jesus utanför lägret. Jesus kommer snart. Du vår Herre, kom ! Marana t a ! Karin Larsson