Väckelse! – Bärare eller sabotörer

Det absolut värsta som kunde tänkas drabba de redan etablerade frikyrkosamfunden vore att de i sina egna kyrkor upplevde en väckelse av den karaktär med vilken deras historia börjar. Det skulle betyda strid, splittring, separationer och allmänt kaos för organisationerna. Denna

splittring finns i realiteten redan över hela lin- jen. Att den icke låter tala om sig beror på den

andliga utarmning, som är ett av särdragen i tidens religiösa liv. Det är alltså bristen på väckelse, som möjliggör den formella enheten i de stora kyrkliga maktblocken. Metall och trä kan frysas ihop men ej smältas samman. Blir

temperaturen tillräckligt hög upplöses förening- en. De religiösa organisationernas sammanhål- lande styrka ligger i den låga temperatur i vilken

de verkar. Om frikyrkans folk verkligen velat väckelse så hade de haft den för länge sedan. Hundratusentals kristna och bland dem skaror av pingstvänner hade sett till att deras pastorers. fromma nyårs önskningar sedan årtionden, gått i uppfyllelse. De många församlingarnas tynande

böneliv ger klart besked om värdet av dessa tra- ditionella nyårsfraser. Rollerna är ombytta. Väc- kelsefolkets formella arvtagare har efter några.

generationsväxlingar blivit väckelsens reella mot- ståndare, och de avsäger sig därigenom i prak- tiken släktskapet med sina andliga fäder.

Dr Folke Edsmyrs uttalande i TV-debatten sommaren 1963 är typisk för denna hållning:

förnekelse av det extatiska ursprunget och skön- målning av de anstötliga drag, som alltid finns i

en sjudande andlig rörelse. Musikdirektör Göte Strandsjö har under den gångna hösten bemödat sig om att i Evangelii Härold teckna sin ungdoms pingstväckelse som en estetiskt attraktiv idyll, men gör sig skyldig till en grov historieförfalskning. Vad gör man

icke för att dölja sitt väckelsekOI?plex. Intellek- tuellt snobberi och kyrklig fåfänga är väl på

sitt sätt uttryck för det vacuum i själen väckelse- fattigdomen skapat. Den som studerat rörelser- nas historia och dessutom har personliga erfaren- heter från väckelsetider vet att det är förvräng- ning av fakta i denna sentimentala väckelse- romantik. Det är först då väckelsen stagnerat

och förvandlats till “kultiverad” kyrka den blivit en tacksam tillflyktsort för religiösa finsmakare. Det ligger i väckelsens natur att skapa levande tro på Guds oändliga möjligheter och frimodighet att göra anspråk på uppfyllelsen av de löften, som givits åt hans blodköpta egendomsfolk. Skrämda och oförstående ledare gör allt vad som

står i deras makt för att hindra denna frigörelse- process. Istället för att öppna för Andens fri- görande kraft och med andlig visdom biträda

svaga människor vid de sällsamma och omska- pande förlossningsakter de nu och då får vara

tafatta ögonvittnen till, griper de till list och våld för att utsläcka det Andens verk, som de i sitt avfall och sin förstockelse stämplar som fanatism, svärmeri och villfarelse. Väckelsens

obetvingliga Ande verkar störande och omstör- tande på det fromma kyrkfolk, vilket gjort ytlig

högtidlighet och själiskt stämningsmättad at- mosfär till enda alternativ för sitt monotona och

andligen dödande gudstjänstliv. Det är dessa

livsfientliga element, väckelsernas religiösa sabo- törer, predikanterna många gånger av sociala

skäl mer än övertygelse, allierar sig med. Det finns gott om pastorer som inte vill väckelse, ty

den skulle äventyra den standard de genom be- gåvning och bildning uppnått. Trons och försa- kelsens väg är utomordentliga predikoämnen men

ter sig orimlig med sina krav på självuppgivelse. Andra, som inte kOInplit så högt skulle förlora sin redan låga materiella standard helt, ty de komme att bli avsatta om väckelsen de säger sig arbeta för verkligen lyckades spränga sig igenom

alla de förskansningar av reservationer och för- behåll, de byggt kring sitt partitrogna men täm- ligen loja kyrkfolk. Men väckelsen kommer ändå

• som svar på bön. Den drar förbi stängda, kyrkor och reserverade förkunnare och söker sig' till försmäktande själar, som icke försmår An-' dens verk. Under hela 1964 nådde oss ropet om hjälp att ordna möten och konferenser från många platser i vårt land. Maranatabudskapet har banat sig väg

och burit frukt i mångas liv. Tidningar, gram- mofonskivor, bandinspelningar från möten och

bibelstudier samt många personliga vittnesbörd

från män och kvinnor, unga och gamla, som upp- levt frälsning, andedop, helbrägdagörelse och

förnyelse, har fört detta väckelserop vidare till allt flera. Förebedjare och offrare har tagits ut

för att helt och odelat tjäna Gud i det förunder- liga verk, som Herren låter utföra i denna tid.

Förunderliga äro förvisso Guds vägar. Trots alla anfall från fromma och ogudaktiga tränger dessa väckelsesignaler in och kallar till strid i alla led’. Denna frimodiga proklamation att Jesus lever har satt andarna i rörelse. Så måste ske, ty det

ligger en dynamisk kraft i uppståndelsens evan- gelium. Då missmod och fruktan, högmod och

fräckhet blir förpassade ur de fästen de tyvärr så ofta förmår inta i de troendes liv, frigöres anden från försmäktande träldomsok till sann och förlösande tillbedjan. De människor som gör sådana erfarenheter blir farliga för församlingar

där andlig vanmakt lett verksamheten in i reli- giös slentrian. Många av de vänner, som vaknat upp ur för- soffningen och upplevt en andlig revolution i sitt

inre har i sin sorg över sin tidigare ljumhet, fattat ett djupt och allvarligt menat beslut om att stanna kvar i den miljö där de kanske under många år haft sin andliga hemvist för att där verka för väckelse bland bröder och systrar de

lärt sig älska. Men de har aldrig blivit accepte- rade av sina gamla vänner efter det förnyelsens,

livsyttringar, ett djupare böneliv, överflödande tacksägelse och själavinnande nit naturligt nog givit smak och färg åt tro och vandel. Samma sak upprepar sig ständigt. Individer, som vill framåt på trons väg råkar i konflikt med sina egna på grund av denna för en brinnande kristen så helt normala ambition. Kyrkor och samfund som överlevt sig själva, sätter stopp för deras· fortsatta utveckling. Det är många som under det gångna året ställts inför valet och tvingats ta ståndpunkt. Alternativen har för dem helt realistiskt varit om det är riktigast att följa

sin genom bön och bibelstudier vunna inre över- tygelse och bryta upp från en gemenskap som

kräver medlemmarnas lojalitet i den medvetna eller omedvetna kampen mot Andens fria verk.

Eller stanna kvar och genom otaliga kompromis- ser låta sig neutraliseras för att så småningom

åter helt uppslukas aven grå religiös massa, som avskyr andlig frigörelse och konsekvent slipar om alla markanta profiler till likhet med tidens r eligiösa seriemönster. Hur bör man handla i en sådan situation? Ja, om det skall en artikel i kommande nummer tala.