Maranata – vad är det?

Det är idag allmänt känt, att ordet Maranata är ett arameiskt ord, som betyder: Du vår Herre kom! Att uttrycket inte i vår svenska Bibel blivit översatt beror väl på att ordet Maranata var så välbekant i den första församlingen. Ordet var där lika ofta använt som uttrycken Halleluja, Hosianna och Amen, vilka ej heller blivit översatta.

Dessa uråldriga och djupt sym- boliska ord kunde helt enkelt ej

finna någon motsvarighet i de

nya språk till vilka Bibelns bud- skap överfördes. -

Det ställe i N. T. där uttryc- ket Maranata förekommer lyder

i sin helhet: “Om någon icke har Herren kär, så vare han , förbannad. Marana ta!” 1 Kor. 16:22 I en annan skrift _ Didache t som daterar sig till år 110 e. Kr. och som också kallats “De tolv apostlarnas lära”, heter det i 10: 6: “Må nåden komma och

denna världen gå under! Ho- sianna Davids Gud! Den som är

helig träde fram; den som icke är det göre bot! Maran atha! Amen.” - Denna skrift har

blivit översatt och kommente- rad av den judiske professorn

och rabbinen G. Klein, han sä- ger: “Maranata, kom vår Her- re! Man må observera huru

denna urgamla, dramatiskt

byggda bönesuck försätter för- samlingen in i ögonblicket för

Kristi ankomst. Så levande var

hoppet om dennes nära förestå- ende. Möjligt är att detta rop

uppstått av det messianska stället i Sak. 9: 9: Fröjda dig storligen du dotter Sion: höj jubelrop du dotter, Jerusalem. Se, din Konung kommer till dig!” Så långt rabbinen. Vidare vet man att ordet Maranata, såsom ett jubelrop

förekom vid den första försam- lingens brödsbrytelser. Genom

att betona ordet Maranata på olika sätt kan man få fram de tre olika tidsformerna, vilka återfinnas i instiftelseorden: “1 den natt då Herren Jesus blev förrådd .. , Ty så ofta i äten detta bröd, och dricken kalken, förkunnen i Herrens död, till dess Han kommer.” På samma sätt återkommer dessa olika tidsform er i de majestätiska hälsningsorden från Jesus till församlingarna genom aposteln Johannes: “Jag är A och O, säger Herren Gud, Han som är och som var) och som skall komma.» Upp. 1: 8. Ordet Maranata ger uttryck

för det djupaste och innerligas- te som församlingen i alla tider

känt. Det är hennes hemlighet kännemärket på hennes främlingsskap i denna värld. Det är därför också ett slutord,

ett midnattsrop : “Se, Brudgum- men kommer!” - Och är det

inte månne Morgonstjärnan,

som skall gå upp i våra hjär- tan, ljuset som bådar dagen,

Herrens dag den stora och här- liga. Det har också varit mar- tyrernas frimodiga bekännelse

inför död och marter: Maranata

• Du, vår Herre, kom! Idag har detta ord också blivit ett

väckelserop - ett rop som ge- nomtränger tusendens hjärtan

och skapar rörelse, väcker för- argelse, men också hänförelse

och glädje. - Först och sist betecknar detta

ord i vår tid en ny andlig ge- menskap, en ny ecclesia: brude- församlingen .. .

Ordet ecclesia, församling, är ett grekiskt ord som betyder en utkallad eller sammankallad skara människor. En budbärare kommer springande med ett

budskap, han ropar ut det i gat- hörn eller vägskäl, människor- na lyssnar och samlas omkring

budbäraren. Denna samling av människor är en ecclesia. Detta

är ursprunget till den nytesta- mentliga församlingen: “De

som då togo emot ordet läto

döpa sig och så ökades försam- lingen. .. och dessa höllo fast

vid apostlarnas undervisning.”

Ett bibelord som ofta feltol- kas och missbrukas är uppma- ningen i Hebr. 10: 25 att icke

övergiva vår församlingsgemen- skap. Den som läser orden i det sammanhang vilket de står, för- står att det här som överallt i

Nya testamentet,gällervårtför- Nya testamentet, göller vårt

församlande till Jesus Kristus

för att låta oss uppbyggas, full- komnas och göras färdiga för

den kommande tidsåldern. Vi

uppmanas ju att uppliva var- andra till kärlek och goda gär- ningar, att oryggligt hålla fast

vid hoppets bekännelse, ty Han

som givit oss löftet (om sin till- kommelse) Han är trofast.

“Detta så mycket mer som I sen huru dagen nalkas.” - För att rätt kunna göra detta

måste vi vara villiga att över- giva all annan gemenskap, ty

“den som älskar fader och mo- der mer än mig, han är mig

icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke

värdig.” - Jesus säger ju ock- så att den som icke församlar

med mig han förskingrar. Det är också detta som den nyss citerade förmaningen gäller, vi

skall icke övergiva vårt för- samlande inför den stora och

härliga uppfyllelsen av löftet: Se, jag kommer snart. - Det

är här som maranatabekännel- sen får sin rätta betydelse. Den

kommer som ett svar från en församling vilken står samlad

och redo för uppbrott: Mara- nata! Du vår Herre kom!

Under mer än två århundra- den - sedan John Wesleys da- gar - , då Anden på nytt bör- jade utgjutas, har uttåget ur

kyrkorna, kallelsen att gå

“utanför lägret”, varit det ge- nomgående budskapet till Guds

folk. Det har också blivit allt starkare och klarare i sin ton allt eftersom profetordet gått

i uppfyllelse och Herrens till- kommelse närmat sig. Tidsteck- nen har hopat sig omkring för- samlingens väg mot målet. Och

inte minst då Människosonens

tecken, som Jesus talade om

skulle visa sig; alla dessa tec- ken och undergärningar som

alltid omgivit Människosonen och som också alltid efterföljt dem som trott på Hans namn: “Dessa tecken skola åtfölja dem som tro: Genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål …

på sjuka skola de lägga händer- na och de skola då bliva friska.”

Detta samlar, församlar, ska- par och förnyar eccIesian, Guds

församling, generation efter generation. Och allteftersom tiden skrider fram liknar hon mer och mer sitt apostoliska ursprung. Hon återupprättas efter denna mönsterbild, och

återfår sin urkristna kraft, an- dens gåvor, ämbeten och gu- domliga myndighet. Hon går så

från kraft till kraft tills hon en dag träder fram inför Gud på Sion! Maranata ! Under det att detta sker i den kristna världen gör sig också andra saker gällande i tiden. Ett annat församlande, som det

sedan årtusenden har profete- rats om: Israels församlande

till sitt land. - Det märkliga

är ju att dessa två folk, de le- kamliga och de andliga Israel,

under de sista tvåhundra åren

parallellt steg för steg åter- upprättats, församlingen and- ligt sett och Israel materiellt

och nationellt. Allt vad de båda

folken genom avfallstiden för- lorat, det återfår de under åter- upprättelsens tid, dessa “veder- kvickelsens tider från Herren

då Han kommer att sända den Messias som Han har utsett åt

sitt folk, vilken himmelen kom- mer att behålla till dess allt

skall bli upprättat igen.” Apg. 3: 19-21. Då skall hela Israel bliva frälst, säger skriften, ty

från Sion skall förlossaren kom- ma …

Det vill synas som om det är

den återupprättade församling- en som blir redskapet till Is- raels omvändelse och frälsning.

Ty Sion i Nya testamentets

språkbruk är alltid försam- lingen och från Sion skall fräls- ningen komma till Israel. Till

det jordiska Israel, med dess

avfällighet och tusenåriga för- stockelse, kommer evangelium

i apostolisk kraft på nytt. Så föres Israel tillbaka till den plats där de vek av ifrån Guds väg och förkastades och möter

nu en församling i Andens full- het och får på detta sätt mot- taga samma evangelium som de

mottogo genom Jesus. Det ser ut, som om den dagen

inte är långt borta, då försam- lingen Jesu Kristi brud, förenar

sig med Guds egendomsfolk,

Israel, i ett gemensamt MARA- NATA! Du vår Herre och Mes- sias K O M ! Ty i “de dagar då

den sjunde ängelns röst hördes, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna.” Uppb. 10: 7. - Då är också den heliga staden, Guds J erusalem, fullbordad: Sion, moderstaden för alla folk, staden med sina tolv portar, tre i varje väderstreck, över vilka namnen på Israels tolv stammar är tecknade, staden med tolv grundstenar, med namnen på Lammets tolv apostlar. Här

räcker gamla och nya förbun- dets folk varandra händerna. “Novum testamentum in veten latet, vetus in nova patet: det nya förbundet är fördolt i det gamla, det gamla uppenbarat det nya.” Maranata !