Något om vad Gud gör i Kenya – och vår hemresa

• Det är fyra veckor kvar tills vi skall åka hem, sade Margareta till mig, då jag sent en kväll återvände från en lång resa i västra Uganda, nämligen

från Torofältet, som vi har be- arbetat sedan två år tillbaka.

Resan hade varit både givande och arbetsam. Jag hade besökt sex församlingar och skulle

gärna besökt många fler eme- dan det var mitt sista besök

före vår hemresa.

Gud har gjort stora ting un- der åren som ligger bakom. De

första sex månaderna hade vi

tre kyrkoinvigningar, över fem- hundra afrikaner döptes till

Kristus - däribland våra sö- ner Peter och Robert - och

sedan dess har verket vuxit. Tio kyrkor är uppförda med

plåttak och fem är under upp- byggnad. Arbetet bedrives på

53 olika platser och medlems- antalet närmar sig tre tusen.

Det är svårt att lämna en exakt statistik då de infödda ej för någon matrikel.

• Ja, snart var de fyra vec- korna till ända. Kyrkbygget i

Kampala stod nästan färdigt då vi den 20 augusti samlades till

enskilt avskedsmöte som afri- kanerna själva arrangerat. De

hade ordnat en mycket trevlig

avskedsfest för oss. Försam- lingen överlämnade genom en

äldstebroder avskedsgåvor till

oss, som vi uppskattade myc- ket. Ifrån detta möte sände de

också sina varmaste hälsningar till Maranataförsamlingarna med ett varmt tack för att vi blev sända till Afrika med evangelii budskap, och för den hjälp de fått till kyrkbygget i Kampala.

Den 22 augusti hade vi of- fentliga avskedsmöten med sto- ra skaror av afrikaner då även

de ledande bröderna från Toro- fältet kom för att säga farväl.

Men de hade ett förbehåll: Kom snart tillbaka! Då vi blickar tillbaka på de fem åren är det många dyrbara

upplevelser vi minns. De dyrba- raste är dessa då vi sett själar

omvända sig och mottaga fräls- ning i Jesus Kristus. Tre bibel- skolor hör också till de upple- velser som kom att betyda myc- ket. Den första bibelskolan kun- de jag ej göra så mycket på

grund av språksvårigheter - det var 1961. Kyrkbyggen och invigningar hör till de mest glädjande upplevelserna. Själv har jag varit strängt upptagen

med att bygga såväl i prak- tiskt som andligt avseende.

Missionärens liv är inte så ro- mantiskt som många tror. Då

man kommer ut till fältet och ser nöden och behoven gäller det att kunnna hugga i - men välsignat är det att få arbeta både med murslev och Andens svärd. Sexton kyrkor har jag varit

med om att bygga - tre av ce- mentblock och de övriga av

pålar och lera. Dessa enkla kyr- kor, med dess lovprisande för- samlingar av afrikaner är i

dag ett levande vittnesbörd om

ett väldigt evangelisationsarbe- te som Gud i sin stora nåd gett

oss förmånen att få vara med i, fullföljande vår Mästares stora uppdrag. Efter en intressant flygresa landade vi på Arlanda den 4 september, där vi möttes aven

skara Maranatavänner med bro- der Arne Imsen i spetsen, som

hälsade oss välkomna till Sve- rige. Det kändes så gott att få

mötas igen. Färden från Arlan- da gick fint i den rymliga bus- sen. Framme i Stockholm und- rade vi naturligtvis var vi skul- le placeras. Vi kände igen oss

då vi åkte över Västerbron och

sedan Liljeholmsbron och i Hä- gersten på Erik Segersälls väg

10 stannade vi och fick stiga in i en välmöblerad villa. Det

lät som en dröm då broder Im- sen sade: Här skall ni nu bo

alldeles för er själva … Allt var så välordnat och

kaffebordet stod dukat och hu- set uppfylldes snart av doften

av “svenskt kaffe”, ja, sanner- ligen vi var åter hemma i Sve- rige.

Söndagens välkomstmöten gjorde ett djupt intryck på oss.

Vi upplevde en underbar ge- menskap och härligt var det att

än en gång få instämma i sång- en: “Hur ljuvligt det är att

mötas … " Vi gladdes storligen över den

frigörelsens ande, som var rå- dande i mötena, i sång och i

vittnesbörd. En missionär hade sagt oss, att då vi kom skulle vi sakna lovsångstonen som vi

har i de afrikanska väckelsemö- tena, ty skandinaverna är så tröga. Det kanske ligger någon

sanning i detta, men jag för- nam samma lovsång här hem- ma som i Afrika.

Så vill jag säga ett varmt tacl, till alla Maranatavänner 130m har offrat och gjort det möjligt för oss att vara ute på missionsfältet och för medlen till hemresan. Särskilt vill jag

tacka församlingen i Stockholm som ordnat det så väl när det gäller vår bostad - må Gud välsigna Er alla. Edra i Kristus förbundna Margareta och Gunnar Eklund