Nya välsignelser - nya kanaler

“Gud har ofta fått gå utanför de

organ han själv instiftat och för- ordnat. - Jag tror att många av

de kanaler som Gud idag använ- der ligger utanför kyrkornas och

samfundens råmärken. Gud ville använda kyrkornå i denna tid, men då de inte ville röra sig på grund av sin trångsynthet, så måste Gud finna andra vägar. - Detta är icke något nytt. - Det

har varit så genom hela kyrko- historien.” -

Om vi känner Herren Jesus Kristus genom korset, så känner vi till mycket om Honom, men

icke nog. Om vi känner Honom genom uppstån- delsen, så vet vi mer om Honom, men likväl icke

nog. Jesu lärjungar, som kände honom både ifrå- ga om korset och uppståndelsen, fick från Honom

de orden: “Bliven kvar i Jerusalem, till dess I bliven beklädda med kraft från höjden.” Apg. 1: 4. Dessa lärjungar hade följt Jesus i mer än tre års tid. De hade lyssnat till Hans undervisning

och sett Honom göra under. Vilken underbar lä- rare Jesus var! Det var ingen lik Honom. Under

tre år hade de lyssnat till Mästaren - Läraren

själv, hört underbar visdom, hört vad andra män- niskor aldrig hört. Dessutom såg de hans mäktiga

gärningar. Därefter hade de sett Honom naglas fast vid träet och de hade sett Honom läggas i en grav. De hade sett, hur Han gick ut ur graven. Vad hade de icke att förkunna! Budskapet brann som en eld i deras varelse. Hur ivriga var de ej att gå ut till hela världen för att tala om det. Ty de hade ju verkligen något att berätta och vittna om. Dag och natt talade de med varandra om dessa ting. Det var något, som världen förr aldrig hade hört. Hur en man dog på korsträet, hur han begravdes, uppstod och kom ut ur graven i odödlighetens makt och kraft. Hur ivriga var

de ej att få förkunna det. Men Jesus sade: “Bli- ven kvar här i Jerusalem!” Vilken missräkning!

Det var det mest nedslående Kristus kunde ha sagt till dem. De hade så ofta blivit missräknade. Från första dagen hade de ju blivit så inspirerade. De kände, att Han var Messias. Han skulle åstadkomma, att Guds rike kom. Men ändå så tycktes Han alltid

vilja uppskjuta det. Det var ett ständigt uppskju- tande av saker och ting. Nu hade Han ju upp- stått, och de kände sig säkra på, att Han nu

skulle göra något, Han skulle verkligen ge dem klarsignal att gå! Men vad gjorde Han? Han sade i stället: “Bliven kvar!” Hur nedslående var det ej! “Dröj en kvar till dess I bliven beklädda med kraft från höjden!” Låt mig säga det än en gång: dessa män hade mycken kunskap - de hade bevittnat och hört det största som någon människa någonsin hört eller sett. Och de var färdiga att gå. Men Jesus sade: “Bliven kvar!” I.

Om vi kan se vad som fattades hos lärjungarna,

så kan vi förstå arten av den kraft, som utlova- des. Vad var det, som fattades i deras liv? Vad

slags kraft var det de behövde? Ja, det första de behövde var intellektuell kraft. I dag talar vi mycket om själskraft, kraft för sinnet, för känsla och förnuft - och detta var också ett stort behov i lärjungarnas liv. De behövde få kraft - de behövde livgivande impuls för sina sinnen. De var tröga och svaga i sina sinnen. Ater och åter måste Jesus säga dem, att de var tröga när det

gällde att fatta och förstå, vad Han sade: de be- hövde verkligen få sina sinnen levandegjorda och

skärpta. De destod icke Guds program. De hade aldrig förstått det. När korset började skymta fram för dem, sade de: “Nej - nu ger vi upp! Det blir ingenting av det vi trodde skulle komma genom Jesus av Na- saret!” Och så lämnade de honom. De förstod

icke programmet. Men nu när Han hade uppstått, så hade de på nytt samlats och blivit lojala mot honom. Nu skulle något ske! Men på nytt blev de hejdade. Det var detta nya uppehåll i programmet, som

de icke kunde förstå - detta “dröj kvar - vän- ta!”

De förstod icke Guds slutliga mål. I detta avse- ende var de okunniga. Ni minns hur de kom till

honom efter uppståndelsen och sade: “Herre, skall du nu i denna tid återupprätta igen riket åt Israel?” De var gripna av tanken på riket.

Och det var ingenting oriktigt däri - jag hop- pas vi är alla gripna av tanken på riket! Men

lägg märke till deras inskränkthet - deras kort- synthet. “Aterupprätta igen riket åt Israel?” Bry

dig inte om resten av världen - upprätta bara riket åt Israel! Egentligen hade vi icke gått framåt så särskilt mycket. När det är väckelse bland lutheranerna, så säger de: “Ah nu kommer lutheranernas rike!” Och när pingstvännerna har väckelse så säger de: “Nu kommer pinstvännernas rike!” Men om det är väckelse bland metodisterna, så sitter vi andra ned och säger: “Nej nej! Det är inte möjligt!” När kommer väckelsen? Det kan inte bli någon väckelse, om den inte kommer inom vår grupp.

Det ser ut som om största delen av den evange- liska kristenheten alltjämt säger: “När skall du

igen upprätta riket åt Israel?” Det är allt de kan tänka sig. Varför är vi så trångbröstade? Varför håller vi ständigt på med samma felaktiga tankegång? Gud är intresserad för hela världen! Varför liver vi alltjämt kvar på en så kortsynt ståndpunkt? Jo, det gäller att komma ihåg, att när vi läser de fyra evangelierna, så har vi där ännu icke den fulla uppenbarelsen. Lärjungarna hade ännu icke mottagit den fulla uppenbarelsen. De förstod

ännu icke Guds avsikter. De var delvis förblin- dade. För att förstå hela Guds plan måste man

läsa Apostlagärningarna. Och vidare breven till de olika församlingarna. Du måste komma ihåg, att efter pingstdagen började dessa lärjungar tala ett annat språk. Jag har sagt, att de behövde intellektuell kraft. De kunde icke förstå Guds rike eller Guds planer. De förstod vad Gud gjort på Elias tid och på Jeremias

• det kunde de ej glömma. Låt oss se på kristen- heten och församlingen i dag! Vi kan väl förstå

och tala om Elias underbara erfarenhet och upp- levelser, och vi kan förstå vår käre broder Jesaja

och vi säger: “Var det icke underbart? Tänk hur underbart han fick Guds ord!” Men ofta är

vi blinda för Guds avsikter i dag. Vi kan icke förstå, vad Gud gör i dag. Följaktligen försöker vi alltid gå tillbaka till Luther eller Wesley eller den första andeutgjutelsen 1907. Men Gud går vidare. Och det gäller för oss att förstå, vad Han vill göra just nu. Det var en underbar väckelse, som gick över Amerika för några år sedan. Det är intet tvivel om den saken. Vid möten och gudstjänster - vare sig de hölls på östkusten eller västkusten -

så var det en sak, som var specifik: tillbedjan ge- nom sång i Anden! Det var en underbar upple- velse, en klimax, tycktes det oss. Jag minns sär- skilt en dag i den församling jag då tjänade. Vi

räknade oss icke tillhöra någon särskild grupp

• vi var en oavhängig församling. Denna sön- dagsmorgon föll Anden plötsligt över kören. En

av solosångarna började plötsligt sjunga på ett främmande tungomål: Snart blev det en duett, sedan en kvartett, och plötsligt instämde hela kören på ett okänt språk. När kören tystnat föll Anden över församlingen och den började sjunga. Och när församlingen tystnat, begynte kören om igen, och till sist sjöng både församling och kör ett mäktigt crescendo i Anden på ett okänt språk! Men lyssna! Det finns många i dag, som alltid

vill falla tillbaka på denna upplevelse. Men frå- gan i dag är icke, vad Gud gjorde för tio år se- dan, utan vad han vill göra i dag. Och för att för- stå det, behöver vi på nytt den helige Andes

kraft. Vårt andliga intellekt behöver levandegö- ras! Det var där det fattades hos lärjungarna -

de var så tröga, när det gällde att förstå. “När skall du åter upprätta riket åt Israel?” De levde fortfarande kvar i detta program. J ag önskar att vi riktigt kunde fatta det! Vi

blir så lätt sittande fast och går baklänges i stäl- let för framåt. Gud vill att vi skall gå framåt.

Gud har en plan - ett program! Gud har nya höjder. Det är inte färdigt med att du sjunger i Anden. Tacka Gud för dessa upplevelser, men Gud har en målsättning: vad vill han göra i dag?

II.

Det är många kristna, som klagar över att ingenting sker i dag, emedan intet sker just i

deras grupp. Och jag medger gärna, att det verk- ligen ser ut som om icke mycket skedde i dag i

kristenheten - och dock verkar Gud mäktigt också i dag. Han verkar genom andra kanaler. Kan du inte gå med på det nu, så tänk över det. Men jag upprepar det igen: vi menar, att om

Gud icke gör något i vårt speciella rike, så me- nar vi att han ingenting gör. Och vi har icke

mycket över för “andra kanaler”. Jag tror att många av de kanaler Gud i dag använder ligger utanför kyrkornas råmärken. Gud ville använda kyrkan och församlingen i denna tid, men då den icke vill röra sig på grund av sin trångsynthet så måste Gud finna andra vägar. ' Det är inte något nytt. Det har varit så genom

hela kyrkohistorien. Gud har fått lov att gå utan- för de organ, som han dock själv instiftat och för- ordnat. Jag talade med en anglikansk präst om

detta: han kunde icke tro på något annat än det

som skedde inom hans egen kyrka. Men jag be- visade med bibeln och kyrkohistorien hur Gud

åter och åter gått utanför de institutioner som burit hans eget namn. Till sist såg han det: Gud

måste under alla omständigheter utföra sitt pro- gram! Tro icke att du kan sitta stilla och hejda

Gud! Frågan är aldrig om något skall ske, frå- gan är: Skall jag få vara med, när det sker?

Må Gud få oss ödmjuka! Må hans Ande krossa vår a hjärtan! Kom ihåg församlingen i Laodicea! Gud gav åt denna församling, som ställt Kristus helt utanför - den mest avfälliga församlingen

• det största löftet! Men han sade: “Om det finnes någon, som hör min röst .. . " Han talade

till individen. “Om någon hör min röst och öpp- nar dörren, så skall jag gå in till honom och hålla

måltid med honom och han med mig. " Kallelsen var till individen. Jag vet icke vad församlingen av i morgon

kommer att vara lik, men när det gällde Laoci- deas församling, så gällde kallelsen den enskilde.

Kanske kommer hela församlingen att göra bätt- ring. Jag beder, att den sista tidens församling

kommer att falla på sitt ansikte inför Herren! Men vi veta icke. Men när Gud talade till den enskilde, gav han stora löften. Halleluja! Låt oss gå litet längre. Antag att församlingen i Laodicea

icke mottog Herrens inbjudan. Vad skulle då hän- da? Vad skulle hända, om den enskilde i försam- lingen mottog den? Lyssna! Om det var en enda

s~äl i Laodicea, som tog emot Herrens inbjudan, sa skulle det betyda att gemenskapen bröts med hela församlingen, ty Gud hade då funnit en ny kanal. Hör du vad jag säger? Denne enskilde kristne blev den nya kanal, som Gud bestämt sig för. Har vi några exempel jå detta i Skriften?

Kommer du ihåg hur det var, när Israel synda- de i öknen? Kommer du ihåg vad Moses gjorde?

Han ställde uppenbarelstältet utanför lägret - han bytte centrum - och de som önskade vandra vidare med Gud måste vandra ut ifrån lägret och gå ut till Moses utanför lägret och på nytt inviga sig till tabernaklet, som fått ett nytt centrum. 2 Mos. 33: 7.

Senare gjorde Gud på samma sätt, då han bröt mot den gamla ordningen med leviter och präster

och kallade Johannes Döparen. Johannes Döpa- r en blev Guds nya centrum. Det var icke längre

Jerusalem eller t emplet. De hade formerna, guds- tjänsten, som - märk det väl - instiftades av

Gud! Men de vandrade icke längre i den gudom- liga uppenbarelsens ljus. Allt vad de tänkte på

var riket åt Israel. Så Gud upptäckte Johannes Döparen. Han växte upp i öknen - ni har läst om honom. Därute i öknen - därute vid Jordans stränder, där de vilda djuren bo, där skapade Gud ett nytt centrum. Och genom Johannes Döparen sade Gud till Israel, till präster och leviter: “Om ni vill vandra vidare med Gud - gå då ut till

mitt nya centrum!” Enda sättet för dig att kom- ma ut i Guds levande ström är att göra bättring

och låta Johannes döpa dig i J ordans vatten! Och medan Johannes gjorde detta och medan folk kom

till honom, så fanns det en ung timmarman i Na- saret, som Gud bestämt att bliva världens Fräl- sare. Hans namn var Jesus. Han var bestämd av

Gud att bliva konung över alla riken i världen. Vad gjorde han? Det var tid för honom att skaka

av sig hyvelspånen. Och så kommer han till Jo- hannes Döparen.

Jesus av Nasaret erkände Johannes förkunnel- se. Och han kom till honom och sade: “Låt det

nu ske!” Nu blir Kristus det nya centrum. Jesus steg upp ur Jordans vatten och därefter samlades

lärjungarna och människoskarorna omkring ho- nom! Och så blev dessa, som trodde på honom,

det nya centrum. Och om någon präst eller levit eller medlem av Israel ville gå vidare med Gud i hans verkande, så måste han gå och göra sig ett med församlingen i Jerusalem! Den var ordi- ,nerad av Gud - välsignad av Gud. Den var byggd och formad av Kristus själv. J a, vilken församling var det ej! Och dock - efter ett antal år så vägrade den att förstå Guds

sätt att gå framåt! Och Gud var redo att gå vi- dare mot ett nytt centrum. Han upptäcker en

skara lekmän - bland dem Saulus av Tarsus - därnere i Antiokia. Ni minns Saulus av Tarsus en väluppfostrad, en högt bildad man, men in~ n apostel. Han var tältmakare. Det blygdes han

icke över. Dessa lekmän därnere i Antiokia bil- dade Guds nya centrum - Guds nya kanal. För- samlingen i Jerusalem fattade icke visionen, men

församlingen i Antiokia gjorde det. De bröt med de gamla traditionerna: “Och först i Antiokia kallades lärjungarna kristna.” Apg. 11: 26.

III.

Om vi följer med genom kyrkohistorien tyckes det att varje ny väckelse var Guds nya kanal. Jag menar nu icke att vi måste göra oss till ett med någon särskild människa eller rörelse, men

vi måste göra oss till ett med den utgjutna he- lige Ande, med Anden såsom han vill verka i dag.

Men här är det korset kommer in. Icke träkorset,

men korsfästandet av vårt eget kött. Jag vill be- r ätta vad som varit en sådan kamp för mig. Jag

såg hur Gud verkade och jag ville icke för något

pris gå miste om Guds väg. Gud skapade en stän- dig hunger efter honom själv inom mig. Varhelst

Gt:.d har verkat, har jag längtat efter att få upp- leva det. Men jag vill säga en sak: jag har nästan

gått miste om det. Jag har sett på dem som varit m ed, predikanter och andra och tänkt för mig själv: Där är Petrus, där är Judas - där är den och den, som inte är något att räkna med. Och så Eade jag: N ej, tack! Men så har jag kommit

igen och tänkt så här: Om det vore någon fram- stå ende politiker eller stadens borgmästare med

där, så skulle jag säga: “O ja, jag vill vara med där!” Om det vore en skara människor, som vore mor aliskt högtstående, som vore väl kända och h ade gott rykte, då skulle jag säga: " J a, det där är mitt folk! " Ja, skulle det inte vara angenämt

att gå utefter gatan i sällskap med det där fol- ket! Ja, alla skulle tycka sig något vara. Men

Gud utvalde Johannes Döpar en, som åt gräshop- p or och vildhonung.

Gud verkade genom många kanaler - kanaler som verka så att murar falla. Nästa väckelse blir icke bara tungomål i Anden. Vi tackar Gud för allt detta - men Gud har mera i beredskap. Guds

l1åd är verksam över hela jorden i dag. Den väc- kelse som kommer blir en väckelse till gemen- s kap mellan människor av alla slag - ett ned- brytande av de religiösa murarna. Så började

p:ngstväckelsen en gång. Men sen har man kom- mit bort från det. Men Gud har icke glömt det.

Gud vill att varje nation, varje rike, varje individ

s kall få del av välsignelsen av Guds rike. Halle- luja ! Det är detta Herren vill låta ske i denna tid.

Nu har jag talat om för eder, vad som ligger på mitt hjärta, för att Ni bättre skall förstå, vad det är Gud håller på att verka i vår tid. Och jag upprepar vad jag förpt sagt: Gud vill ge eder

intellektuell kraft att fatta och förstå Guds vä- gar och tankar. Ur “Herald of Faith”