Utrota eller acceptera?

I Aftonbladet har riksdagsledamoten Nancy Eriksson nyss avlossat en salva mot Svenska

Journalen) som skildrat ett fall av helbrägda- görelse och mot Maranatarörelsen. Ammunition

har hon hämtat ur sitt otroligt djupa förakt för

en viss typ av förkunnare - kallade helbrägda- görare - och ett beundransvärt patos för sina

skyddslingar) diabetikerna. I hennes i och för sig mycket vanliga sätt att diskriminera den kategori kristna) som i sina

värderingar icke kan finna någon med tron jäm- förbar tillgång för sann och medmänsklig sam- levnad) finns det av lätt begripliga skäl ingen

plats för distinktioner. Salvan är därför missrik- tad) ty den träffar icke en av trons fanatiska

avarter - övertron - utan blir ett generellt angrepp mot ett fundamentalt trosproblem -

helbrägdagörelsen. Efter hennes brakande ur- laddning av hotelsefull upphördhet) frestas man

därför närmast till medlidande över den fullstän- diga missen.

Träffsäkerhet är kanske icke denna riksdags- ledamots starka sida) och det är väl en förmild- rande omständighet i detta speciella fall: Jag

har ingen orsak betvivla det vällovliga syftet men reagerar mot de antidemokratiska åtgärder

hon) troligen obetänksamt) indirekt rekommen- derar att - mörklägga ett) visserligen illa sett)

område av samhällets religiösa liv. Jag vägrar

tro, att en normalbildad socialdemokratisk riks- dagsman år 1965 med verkligt allvar träder fram

och efterlyser en speciell censur av det material, som skall tillåtas publiceras om medborgarnas

trosupplevelser och kristna verksamhet. Så ut- talar sig emellertid denna riksdagskvinna) och

hon bör därför icke stå oemotsagd. Samhällets måste acceptera det faktum) att det har en stor grupp medborgare ~ som under alla förhållanden är redo ta alla de konsekvenser tron) nu eller framdeles) kommer a tt medföra.

En demokrati måste orka med sådana påfrest- ningar utan att behöva förse sig med instrument

som skulle kunna användas för att förtrycka

religiösa eller andra icke samhällsfientliga mino- riteter. För en kristen kan det i vissa situationer

bli fråga om liv eller död. M en vem kan exem- pelvis frånkänna någon rätten att dö för sin

tro? Om det nu verkligen skulle finnas skäl anta,

att den form av religionsutövning man vill be- kämpa med lagstiftning) utgör ett presumtivt

hot mot oskyddade individers liv och lem) vilken effekt uppnås då om denna farliga verksamhet tvingas gå under jorden? Det är ju fullstä.ridigt orealistiskt tänka sig) att de människor ~ icke få för övrigt - som drabbas) frivilligt sträcker vapnen. Sådan är icke den kämpande och disciplinerade trons hållning!

Är icke samhället mest betjänt av att livsut- rymme ges åt sådana rörelser och låter deras

verksamhet bedrivas inför öppen ridå och utan mörkläggning? Och förfogar icke samhället över enorma resurser) som beredvilligt skyndar till

för att sopa igen alla spår skildringar av sensa- tionella och positiva trosupplevelser lämnar efter

sig? De negativa blir alltid belysta offentligt från alla möjliga och omöjliga anfallsvinklar och används) i den psykologiska krigföringen mot kristendomens övernaturliga fenomen) mycket tendentiöst i antireligiös vulgärpropaganda. Samhället förfogar dock icke över medel) som kan rationalisera den kämpande tron) återstår därför att acceptera eller utropa den. För många av oss värderas tron och dess föremål högre än fysisk existens och välmåga, och denna livssyn bestämmer vår hållning till omgivningen. Men jag tror ingen ifrågasätter den enskildes rätt att anlita läkare eller) då så är fallet) följa sin övertygelse och avstå. Naturligtvis kommer

denna grundsyn också slå igenom i barnens upp- fostran.