Framåt!

Det finns i vårt land de som under det gångna året ställt sig frågande inför det faktum, att så många “gått över” till Maranataväckelsen.

Då jag är en av dem som blivit ombedd att motivera mitt ställnings- tagande, vill jag med glädje lämna mitt vittnesbörd förmedlat genom

tidningen Midnattsropet. Jag gör det i bön till Gud, att det skall få bli till hjälp och välsignelse.

Först av allt vill jag understryka, att för mig är det inte en smakfråga, utan en ren andlig

upplevelse. Kort sagt: Jag har inte bara “kom- mit med”, utan tötts in i denna väckelserörelse.

Därför har ingen, trots försök kunnat taga den personliga upplevelsen ifrån mig. Jag har fått göra vad Jesus vid ett tillfälle gjorde. Han gjorde helt om och gick vägen rakt igenom den religiösa hopen och vandrade vidare. Här skulle jag vilja citera några rader ur en av Pastor Lewi Pethrus skriven ledare i tidningen Dagen den 11.7.1964. “Men då möter oss en ny

fara, nämligen att ryckas med i de ytliga namn- kristnas led. Och går vi ej emot strömmen i det

avseendet skall vi snart omkomma på vägen. Vi

lever i Laodicea-församlingens tidevarv, då and- lig ljumhet är det utmärkande draget hos en

stor del av Kristi bekännare. I en sådan tid som denna behöver vi mod att stå ensamma med Jesus. Historien och framför allt Bibeln visar, att alla som velat frukta Gud och lyda Honom måste bryta med den allmänna meningen. Var övertygad om att ifall Gud på något sätt brukar dig, så kommer du att få möta motstånd.” Den andliga kris jag upplevde i början av förra året ledde till en härlig förnyelse förliden pingst. Några veckor före pingst var jag i en väldig vånda. Jag erfor något av vad jag upplevde innan jag blev frälst och även under förnyelseåret 1950. I vårt hem fick jag det rådet av min hustru, att gå till något möte på pingstaftonen. Kampen var oerhörd. Det fanns tre möten att välja på. Vart skulle jag gå? Jag började erinra mig tider som låg bakom. Hur handlade jag då? Jo, jag gick till det ställe där det kostade mest på kött och blod. På den

tiden var det de hånade och föraktade pingst- vännerna. Då var det en smälek att gå till ett

pingstmöte ! Nu däremot var det svårast att gå till ett Maranatamöte. Jag hade ju som så många andra spelat upp den vid det här laget utnötta grammofonskivan: De har ju inget förtroende. Jag hade också haft många tillfällen att från rörelsens första begynnelse i örebro på nära håll

studera medaljens baksida. Se en del överilning- ar, höra förhastade uttalanden och all propa- ganda mot, samt själv taga aktiv del i den klapp- jakt på rörelsen som förekom. Men när Gud får

tala och alla männskomeningar får ge vika - då går det till en härlig seger. Pris ske Gud! Maranatarnötet som blev mitt mål denna pingstaftonskväll blev vändpunkten i mitt liv. Jag upplevde under bibelstudiet samma gedigna

förkunnelse som jag lyssnade till i den förak- tade men varma församling, som jag hade för- månen dela gemenskapen med i slutet av 40-talet.

Där i bönemötet denna kväll fick jag på ett på- tagligt sätt en mäktig förnyelse av den dubbla

strömmens andliga välsignelse. Vi var samlade i den övre salen liksom lärjungarna på första pingstdagen. Var säker om, att den kvällen gick

en förnyad, salig och frigjord broder hem över- tygad att detta skulle hädanefter bli hans melodi.

Vad som särskilt styrker mig, förutom den per- sonliga upplevelsen, är det Guds Ord som jag

fick från Herren (Jes. 54), där det bl. a. står att läsa: Om man då rotar sig samman till anfall så kommer det ingalunda från mig och vilka de än äro som rotar sig samman mot dig så skola de falla för dig. Och nu skall intet vapen som smides

mot dig hava någon lycka, var tunga som upp- häver sig för att gå tillrätta med dig skall du

få p.omfälld. Då jag vittnade över detta bibel- ställe i örebro kändes det som att stå fast grun- dad på hälleberget. Då kunde jag av egen erfa- renhet med frimodighet frambära vad jag upp- levt av förlossning och frigörelse i Den Helige

Ande. Halleluja! När jag nu skriver detta vittnesbörd erinrar jag mig väckelsekampanjen i Vaggeryd i jan. 1953 tillsammans med pastor Axel Pettersson. Vi sjöng på den tiden: Ingen hinner fram till den eviga ron Som sig ej eldigt framtränger Själen måste utstå en kamp för den tron, Varpå vår salighet hänger. Porten kallas trång och vägen heter smal. . . Här gäller tränga, tränga, ja tränga sig fram, annars går himlen förlorad … N ådens Helge Ande vill störa din sömn Salig är du om du vaknar. Fanns det anledning att samlas till väckelsemöten med den parollen då, så är det ännu mer befogat i dag! Jag är glad över att kunna säga: Jesus Kristus är densamme. Tala mindre om hjälpmedlen och mera om medlaren mellan Gud och människan. Upphöj Jssu namn och giv Gud äran. Då upplever vi i fortsättningen av Apostlagärningarna även i vår moderna tid. Ingen skall behöva i TV, press och radio ge besked om, att vi saknar väckelse i Sverige. NEJ! Då proklamerar vi istället: Seger i Jesus - Elden brinner lika härligt nu som förr. Vad jag bevittnat i Maranatamöten under det gångna året kanske jag får tillfälle att berätta i ett kommande nummer. Men jag kan redan nu säga, att dessa möten präglas aven gammaldags

genuin väckelseatmosfär. Syndare känner frigö- relse - inte minst från människofruktan - blir

frimodiga och utrustade med Andens dop och nådegåvor. Sjuka upplever hälsa i Jesu namn

och sanningen om Jesu andra tillkommelse ak- tualiseras. Jesus kommer snart! Håll fast det du

har så att ingen tager din krona. Maranata ! John Trondby