Fyrtiofem år i Pingstväckelsen – nu Maranata. Varför?

Redan denna rubrik kan vid första intrycket ge vid handen, att det skulle vara två olika väckelser det är fråga om, och att jag skulle ha lämnat något som hitintills varit min andliga livsnerv, för att ansluta mig till någonting helt annat. Detta är på intet sätt förhållandet. Jag skall i det följande ge i stark koncentrerad form några av de orsaker, som kom mig att med hela min själ och tro, kämpa och tjäna inom Maranataväckelsen tills Jesus kommer. Jag blev frälst 1919, och samtidigt kände jag kallelsen att tjäna Jesus genom att förkunna evangelium. Jag blev född i elden. Det skedde i

en baptistförsamling. Dopfrågan såväl som san- ningen om Andens dop blev inga problem, ty de

som fick vara medlet till att leda mig till fräls- ning, var själva eldssjälar. Jag blev samma år

både döpt och Andedöpt.

Det senare skedde vid en Bibelkurs, som bap- tisterna anordnat. Men där mötte jag föga för- ståelse från lärarnas sida, då jag tidigt och sent

bad, att Jesus skulle döpa mig i den helige Ande. Detta till trots mötte Jesus mig i ett bönemöte, och jag fick tala i nya tungor. Sedan dess har min ständiga längtan varit “eld och glöd” och att vara ett heloffer på Guds altare. Under vissa tider har jag också helt ägnat mig åt evangelii tjänst på olika platser i vårt land, och då jag också under första åren kände en stark kallelse att gå ut till Indien som missionär, genomgick jag ett par kurser på Missionsskolan i Högsby. Det blev inget missionsverk för min del, och bland andra bidragande orsaker var att jag blev sjuk i TBC, och vid den tiden ville man inte sända ut sådana som inte var friska och starka. Men Gud grep in och helade mig som svar på bön, och Hans trofasthet har varat i över fyrtio år. Prisat vare Hans härliga namn! Under de år som gått, med både vittnande och samtidigt ägnande mig åt lämpligt arbete för att existera på egen sold så långt möjligt var, var jag tillsammans med kära evangelister både på fältet och när vi samlades till evangelistveckor. Men för varje gång vi varit tillsammans för att uppbyggas och söka Guds ledning för arbetet i evangelium, kände jag, att vi höll på att förlora något ytterst väsentligt: Andens suveräna plats i arbetet och Hans trängtan att få leda oss in på nya vägar. Kanske borde man i stället säga: de gamla vägarna och arbetsmetoderna. Det står nu klart

för mig, att det var dessa gamla vägar och san- ningar, som vi höll på att förlora, och så hängav

man sig åt nya sätt och metoder, ibland med en förledande entusiasm, och ofta var man nära att ryckas med. Men den Ande som hade tagit sin boning i mitt hjärta och som jag “svurit trohet, ödmjukhet och lydnad intill döden”, han gav sina varningar gång efter annan. Vad som till slut kom min bräckliga skuta att

resa sig (den var nära att kantra), var be- söken på Viktoriasalen i Stockholm, ty där kände

jag att det fanns, som jag under många år spanat och längtat efter. Men det var ingalunda någon gottköpsaffär att födas in i Maranataväckelsen. Det var de direkta budskapen i Anden, som

obarmhärtigt men milt sade mig min egen ställ- ning, såväl som den gav härliga löften om under- bara ting, om jag ville överlämna mig åt Andens

ledning. Liksom för Saulus var det som fjäll föll från mina ögon. Men även då ryckte frestaren fram med sina argument: Han sade, att nu var jag för gammal att vara Herrens tjänare i evangelium. Men Anden sade: “Gå vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig.” Det som jag sedan fått uppleva under det år som gått är en enda räcka av Herrens trofasta ledning och välsignelser. Nu har jag bara den bönen i mitt hjärta: “Sätt mig i brand Gud, ja, sätt mig i brand Gud och giv mig Din kraft … ty det finns många än, som är bundna i synden, som är bundna i sjukdom och väntar på Guds kraft.