Väckelse! – Vad kan samfunden lära oss?

Samfunden har avsvurit sig väckelsens livs- princip och organiserat bort dess livsbetingelser.

Deras byråkratiska organisationsapparat kon- serverar många ärorika traditioner men hindrar

samtidigt konsekvent de apostoliska livsflöden,

som förde fram dem såsom evangeliska väckelse- rörelser att påverka och forma gemenskapen i

nuet.

Väckelsekristendomens livsprincip är uppen- barelsetron, som icke erkänner någon annan

medlare mellan Gud och människan än Jesus

Kristus och därför utan intellektuellt parlamen- t erande presenterar korsets evangelium med Nya

testamentets absoluta omvändelsekrav. Dess livsbetingelse är frihet för den helige Ande att obehindrat verka i och igenom den enskilde till

Guds ords framgång. Klerikalism och sakramen- talism, som icke är något annat än övertro på

ämbeten och nådarnedel, vinner inget burskap en livskraftig väckelserörelse. Samfunden lever vidare utan urkristendomens väckelsekraft såsom kyrkokristendom med all

den formalism som alltid kännetecknar förnufts- tron. Det kan väl knappast sägas tydligare än

vad pastor Joel Sörensson uttryckte det i ett motsägelsefullt resonemang i ett aktuelltinslag i TV för några veckor sedan. Först undervisar han det svenska folket om nödvändigheten av

att “uttrycka sig mycket försiktigt om väckel- se”. Sedan psykologiserar han helt saklöst bort

det andliga innehållet i ett väckelsemöte från Viktoriasalen. Enligt denne auktoritet var det

hela enbart “reflexer utav psykologiska skeen- den”. Till sist redovisar denne framstående fri- kyrkopastor sin personliga syn på den aktuella

situationen, och det gör h an - utan att man kan märka något av den återhållsamhet han strax

innan gjort sig till talesman för - genom att ka- t egoriskt konstatera: “Jag tror inte att väckelse

i egentlig mening överhuvud t aget förekommer i något samfund.” Denna skakande realitet, som

borde betyda katastroflarm för hela frikyrklig- heten tycktes icke i någon högre grad bekymra

pastorn fastän han i samma program sagt a tt väckelse “är en andlig verklighet, som griper djupt in i en människas personlighet, som berör hennes såväl etiska som religiösa liv och på ett avgörande sätt är en frigörande och integrerande faktor hos henne”. Var hamnar man om man drar ut konsekvenserna av denna förkunnelse

från en tydligen mycket förnöjsam baptistpas- tor? Troligen någonstans i de filosofiska moral- system samfunden utvecklat som en följd av

bristen på väckelse. Det ser ut som om frikyrk- lighetens främsta företrädare har fått sina sin- nen så förstörda av allt kyrko- och partipolitiskt

rävspel att de förlorat respekten för sanningen

och vårdslöst briljerar med akademiska spets- fundigheter för att löjliggöra den enfaldiga tro,

som i teori och praktik vägrar detronisera Kris- tus och därför upplever honom i hans konungsli- ga välde i liv i nuet. Den enda tid vi förfogar

över. Hans skapande kraft står till dens förfogan- de som vill söka honom i uppriktighet. Hjälparen,

den helige Ande, vill lotsa var och en in i dessa andliga verkligheter bort från allt det skrymteri och hyckleri kyrkokristendomen omger sig med. Som sagt! Organisationen räddar samfundet då väckelsen upphört att fungera som sammanhål- lande kraft, med vad räddar individen då den

levande brunnen med de friska källsprången torkat ut och förvandlats till en för det andliga livet försmäktande fängelsehåla? Månne icke organisationernas sammanbrott skulle betyda individernas frälsning. Men organisationerna kommer icke att bryta samman utan fastmer

bli allt starkare och alltmer totalitära och vilse- förande) varför frigörelsens väg leder ut till

honom utanför lägret för att bära hans smälek.

Kyrkokristendomen vårdar traditionerna och det bestående. Väckelsekristendomen ställer aJlt

under omprövning och t ar inga h änsyn till kyrk- liga maktanspråk. Den vänder sig fr ån fäderne- ärvda och förutfattade meningar , accept er ar inga

fixerade lärosystem utan söker sig till urkunden ,

t ill Guds levande ord, som blir enda och avgö- rande auktoritet och ställer fram den personliga

upplevelsen av löftenas uppfyllelse som nödvän- dighet för frälsning samt gör dessa övernaturliga

erfarenhet er möjliga för var och en som tror. Vad är alltså väckelse ?

Det är ett av den urkristna församlingens sto- r a mysterier , vars djupa hemligheter den helige

Ande avslöjar för församlingen i varje tid då hon i bön söker denna kunskap! En odefinierbar

kraft vars synliga verkningar är idividuellt and- ligt uppvaknande, syndaånger , omvändelse, över- svallande frälsningsglädj e, ett fördjupat böneliv

och en levande tro på J esu Kristi död, uppstån- delse och snara återkomst. Allt verk av den he- lige Ande ! Detta finns med i trosartiklar och

bekännelser, som läses praktiskt taget varje gudstjänst i de olika kyrkorna. Men - även om det naturligtvis finns lokala variationer - så saknas i stort sett den genuina väckelseatmosfär, vilken gör liturgin levande och meningsfylld.

Den eskatalogiska spänningen saknas. Upp- brottsstämningen, som vittnar så övertygande

om pilgrimsvandringens och främlingsskapets saliga upplösning i den omedelbart förestående förvandlingen, har tonat bort. Relationerna till denna världen har normaliserats dithän att den

tillkommande försvunnit ur blickfältet och upp- hört att utöva sin attraktionsförmåga. Kalla

hjärtan och jordbundna sinnen läser synda- och

trosbekännelser och sjunger om det eviga hem- met så himlen sörjer och helvetet triumferar, ty

allt bär vittnesbörd om att man i verkligheten älskar sin synd och har upphört att vänta på att den nya tidsåldern skall bryta in över en mänsklighet som mognar till dom. Det korta perspektivet blir alltid en kallande och manande

verklighet då det eviga träder in över tidlighe- tens gränser och för människan in i sitt eviga

sammanhang. Det eviga hemmet kommer nära

och de eviga tingen inom räckhåll för trons ut- sträckta händer, som införlivar oförgängliga

värden med den kristnes erfarenhet. Med profetisk vision ser sig vlickelsefolket placer at i skarven mellan två tidså!drar. Endast en t unn slöja - sekler blir så som minuter då Gud är nära - skiljer den vilande församlingen från den stridande. Bar a några få st eg och hela

skar an går över tröskeln - förvandlingsögon- blicket - in i det liv Anden burit vittnesbörd om

a tt det tillhör dem. Lidandet för Kristi skull och alla försa kelser det innebär att gå trons väg

smälter samman och blir till intet i. denna atmo- sfär av liv och salighet. Här förena s människor

ur samhällets alla miljöer i den ljuvligaste bröd- ragemenskap jorden känner, ty här är det icke

fråga om medlemskap utan medbor garskap. Det ena får man genom att begära sitt inträde - exempelvis genom att fullgöra vissa religiösa riter, men det andra föds man till utan någon förtjänst. Denna gemenskap blir först och främst en bönegemenskap, och om gemenskapen icke

upprättas där börjar den aldrig . Men mera där- om i nästa nummer.