Golgata

Det är Getsemane och det är natt. - Ensam söker sig Mästaren in

i örtagårdens mörker och still- het. Bördan av hela världens

syndaskuld pressar Honom mot

jorden. Ensam skall Han tram- pa Guds vredes stränga vin- press. Ensam skall Han också

draga till anfall mot Helvetets härar. - Han bävar inför den kalk Han skall tömma, och Han sjunker ned på sitt ansikte och

beder: “Fader, om det är möj- ligt, så gånge denna kalk ifrån

mig.” - Men den hand som

bjuder Honom att dricka kal- ken, drager den ej tillbaka: Han

måste tömma den i botten. - Härlighetens tron och de himmelska palatsens strålande :skönhet hade Han lämnat, för a tt ensam, fattig och hemlös stiga ned till en syndfull jord. Serafers och kerubers tillbedjan h ade Han vänt ryggen och i stället blivit hånad, föraktad ,och smädad aven förvildad mänsklighet, men ändock är det ej nog: Ett ännu större offer skall Han bringa. - Mörkret tätnar. -

Ondskans makter storma när- mare. Gudasonen skälver, kam- pen blir intensivare och såsom

blod falla Hans svettdroppar till marken. I ångest beder Han: “Om det är möjligt … , men ske icke min vilja utan Din.” - Så var då offret bundet vid altarets horn - bundet med kärlekens och lydnadens starka

linor. Guds Lamm skall slak- tas. -

En larmande folkhop tränger nu in bland örtagårdens träd. Det höres vapenskrammel, och skenet från brinnande bloss lyser upp natten. - Där är J udas - förrädaren. Där är översteprästens tjänare, romerska krigsknektar och många andra. Jesus gripes och

bortföres medan folkhopen lar- mar och ropar. -

Nu råder mörkrets makt. - Så får då Konungarnas Ko- nung stå till rätta inför gudlösa

präster och fega, korrumperade landshövdingar. Råa krigsmän sarga Hans rygg med hårda

gisselslag. Man trycker en kro- na av törne på Hans panna, slår

Honom i huvudet med ett rör och spottar Honom i ansiktet. Men pöbelhopen är ej nöjd ändå och allt hetsigare skriar man: Korsfäst, Korsfäst! - Det grovhuggna korset - förbannelsens trä - lägges på Hans skuldra och vandringen begynner bort mot Golgata -

huvudskalleplatsen - avrätt- ningsplatsen …

Så är man till slut uppe på kullens höjd. - Hammarslagen dånar och folkhopen skränar. De h eligaste

av händer, som läkande och väl- signa nde räckts mot förtvivlade

människobarn, rätas ut och

naglas fast vid korset. De föt- t er som så gärna gick för att

söka upp de förlorade och vilse- gångna, genomborras av grova

spikar. Så reses korset och stö- tes ned i marken. -

Där hänger Han nu, Smärtor- nas man, sargad, törnekrönt och

blodig, men Hans läppar röres i

bön och de grymma legoknek- tarna hör Honom viska: “Fa- der förlåt dem, ty de veta icke

vad de göra.” - Men ännu ha ej smädarnas röster tystnat. Föraktfullt ropa de mot Honom: “Är du Guds son, så stig ned från korset. Andra har Du hjälpt, Dig själv kan Du icke hjälpa.” - Hans strupe försmäktar av

törst och Han ropar: “Jag törs- tar.” - Då bjuder man Honom

ättika att dricka. Sakta går timmarna , medan Han, som med sitt ord skulle kunna kalla legioner ur de himmelska härskarorna till sin hjälp och befrielse, långsamt: förblöder. Solen mister sitt sken och

mörker kommer över hela lan- det. Men fasansfullast är mörk- ret för Honom, som hänger där

döende på korset. Hans lär- jungar har lämnat Honom.

Hans himmelske Fader har ock- så vänt sitt ansikte bort från

Honom denna stund. En hel världs synder och brott bär Han

i detta ögonblick och dess för- bannelse vilar just nu över Ho- nom. Som ett skri tränger det

över Hans läppar: “Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?” - Nu har Han tömt smärtornas kalk i botten och efter ännu en

stund ropar Han: “Det är full- bordat .” -

Och i samma ögonblick bör- jar märkliga ting att hända. -

J orden skälver - klipporna

rämna - templets förl åt bris- ter, uppifrån och ända ned. -

Det törnekrönta huvudet fal- ler tungt ned mot det sargade

bröstet , och upp stiger en sista, rosslande suck : “Fader, i Dina händer befaller jag min ande.” Så ger Han upp andan. Försoningsoffret är bringat och lösepenningen är erlagd.

Nu går Han att besegra Av- grundens furste, Dödsrike och

Död. Ty även över dem skall Han triumfera. - Aldrig kan vi härnere tillfullo fatta korsets förunderliga gåta.

Men vad Ordet säger är det- ta: “. . . Det var våra krankhe- ter Han bar, våra smärtor dem

lade Han på sig, medan vi höllo Honom för att vara hemsökt av Gud, tuktad och pinad… J a,

Han var sargad för våra över- trädelsers skull och slagen för

våra missgärningars skull, näps- ten var lagd på Honom för att

vi skulle få frid, och genom Hans sår bliva vi helade … " -

“Den som icke visste av nå- gon synd, Honom har Han tör oss gjort till synd, på det att vi

i Honom må bliva rättfärdig- het från Gud … " -

“Kristus led ju en gång själv döden för synder; rättfärdig led Han tör de orättfärdiga, på det att Han skulle föra oss till Gud.” - " … Och våra synder bar Han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från

synderna och leva för rättfär- digheten … " -

Han gick i döden i vårt ställe. V åra synder och deras straff tog Han på sig. - Halleluja! Han blev bunden för att vi skulle bliva rättsligen fria - anklagad för att ingen skall kunna anklaga Guds utvalda - törnekrönt för att vi skulle få livets oförvissneliga segerkrans

• slagen och sårad för att vi skulle f å balsam och läkedom

för våra svidande sår, den bitt- raste galla drack Han för att

vi skulle få släcka vår törst med det levande vattnet - Han dog för att vi skulle få leva . - O, ångestfyllda, nåderika, härliga Golgata: vi hälsa dig vårt enda hopp. -