Väckelsen och samfunden ännu en gång

Arne Imsens artikel »V äckel- se - vad kan samfunden lära

oss» i Midnattsropet nr B, har väckt genljud i den religiösa pressen. - IVeckoposten - Baptistsamfundets organ - har pastor Edvin österberg sökt

gå i svaromål i en ledande ar- tikel betitlad »V äckelsen och

samfunden». Arne Imsens svar,

som också tillställts Veckopos- ten införes här.

RED.

I Veckoposten nr 10 utbasuner ar pastor Edvin

österberg varningssignaler mot Maranata. An- ledningen är att “obroderlig prop aganda” genom

tidningen Midnattsropet “kommit in genom brev- lådan”. I tidningen Midnattsropet nr 2 har ned- tecknaren av dessa rader en artikel, som ingår i

en serie, där den ständigt aktuella väckelsefrågan behandlas. Pastor österberg har tydligen jagat igenom spalterna och gör sig se dan själv i sina kommentarer upprepade gånger skyldig till det han menar är kännetecknande för tonen och innehållet i mitt inlägg. Det förekommer inte en enda mening i hela min artikelserie, som är avsedd såsom någon idealisering av Maranata. Därem ot får man av pastor österbergs genmäle det intrycket att han har en absolutistisk syn på sitt eget samfund, Eftersom mönsterbilden för allt församlingsliv är oss given i Nya Testamentet , är det möjligt för var och en att söka sig dire kt till urkunden för att där få besked om vad som är kriterierna på en evangelisk väckelse. Det vare mig fjärran att jäm föra Maranata

med andra kristna och därav dra förhastade slut- satser. Jag har velat peka på va d jag menar är

en genomgående tendens i dage ns svenska fri- kyrklighet. Någon enskild detalj eller något en- staka uttalande har i min vidräkn ing med kyrko- kristendomen aldrig upphöjts till norm för sam- fundens principiella ställningsta gande till den

ödesdigra väckelsefrågan. Därem ot har pastor Joel Sörenssons uttalande i ett TV-inslag fått

illustrera vad jag menar är typiskt för den pro- cess, som kan betecknas som väckelserörelsernas

förkyrkligande. Pastor österberg redovisar i sitt genmäle ett sinnelag och en inställning som ä r skrämmande, och han ger ett verkligt skolexempel på vad som

verkligen händer då väckelsen upphört att fun- gera som sammanhållande kraft. Då upphöjer

sig tjänarna t ill herrar över individernas sam- veten. I pastor österbergs utfall mot mig per- sonligen, Maranatafolket i stort och alla dem,

som aven eller annan orsak vänt baptistsamfun- det ryggen, skriker den otäcka förmyndarmen- t aliteten ut sitt förakt mot allvarligt menande

kristna, vars enda och högsta önskan har varit

att förverkliga en kristen kallelse även då vi- sionen lett dem ut ur de samfund, som medvetet

valt helt andra medel än väckelse, för att för- verkliga sina ideal.

I sin salvelsefulla argumentation åberopar

pastor österberg hela den svenska väckelserö- r elsen, den helige Ande och den bedjande försam- lingen såsom vittnen. Jag är inte alls så över- tygad om att några av dessa är redo att träda

upp tillsammans med pastor österberg i denna vanskliga polemik, ty det förefaller som om hans

försvar vacklar betänkligt. I varje fall säger pas- tor österberg i slutklämmen på sin artikel att

det förekommer ett och annat i kristenheten som ger honom anledning att tala om “den kristna församlingens avfall”. Hur ställer sig exempelvis baptistsamfundet till det som enligt österberg

är “ett markant uttryck för den kristna försam- lingens avfall”, Kyrkornas Världsråd?

Kanske den citerade texten, Luk. 21: 7-8, skulle kunna få bli en lämplig utgångspunkt för

ett avslöjande bibelstudium om den falska pro- fetismens väsen och lokalisering. Då skulle något

verkligt gott komma ur även detta annars ganska meningslösa gläfs.

Arne Imsen