Förtalet - ett farligt vapen (forts)

Satan använder sällan uppenbart köttsliga människor i förtalets tjänst. Han vet att dessa har svårt att bli trodda. I vanliga fall väljer han sådana som tros vara fromma och andliga;

någon som omgiver sig med en atmosfär av sken- helighet. Ett sådant verktyg kan han bruka. -

Förtalaren känner till allt om alla. Han vet allt om andra människors familjeangelägenheter. Närhelst du möter honom, har han något nytt att berätta om andra. Hans sinne är fyllt av

andras synder och misslyckanden, och han åter- kommer ständigt till dessa. Nåd och förlåtelse

vet han inte någonting om. Hela hans inställning

till andra är dömande. - Att Kristus är syn- dares vän, berör honom inte. Att den förlorade

sonens Fader välkomnade hem sin vilsegångne son (Luk. 15: 20- 24), intresserar honom inte. Att Jesus kom, inte för rättfärdiga, men för syndare, har ingen betydelse för honom (Luk.

15: 7). Församlingen är, enligt hans mening en- dast för rättfärdiga och inte för syndare. Hans

uppgift består i att köra ut den som begått en synd för tjugo år sedan, och det kan inte bli tal om förlåtelse för densamma. - Guds ord är mycket klart rörande den som har syndat. Den som ej ångrar sin synd skall

uteslutas, men den som ångrar sig skall ha upp- rättelse och förlåtelse. Det är på detta sätt vi

skall handla (1 Kor. 5: 4-5; 2 Kor. 2: 1- 10). Jag kände en man, som alltid vägrade att åtaga

sig någon post i församlingen. Han deltog regel- bundet i mötena, men ville inte låta sig väljas

till någon speciell uppgift. Han överlämnade åt

pastorn och styrelsen att bestämma i försam- lingens angelägenheter. Denne man lade sig ald- rig i andras angelägenheter, men de som syndade

och råkade falla, hjälpte han i ödmjuk ande. Ingen hörde honom tala illa om någon. Han talade alltid väl om sina medmänniskor och hade aldrig något ofördelaktigt att säga. Grannarnas privata affärer intresserade honom inte. Skvaller och förtal som han fick höra, lät han gå in .genom det ena örat och ut genom det andra. Han lät inga rykten gå vidare. Varje söndag var han på

sin plats i kyrkan. Han deltog med fröjd i guds- tjänsterna och mottog nya välsignelser för sin

själ. Han kände det inte som sin uppgift att

syssla med andra kristnas synder, men var myc- ket noga med att han själv hade allt klart med

Gud. Andra människor överlämnade han i Guds händer. - Han var en underbar kristen - alla älskade honom. Han orenade sig aldrig med smutsen runt omkring sig. Han gick sin egen väg - levde sitt eget liv. Han var alltid lycklig i sin frälsning. Satan kunde aldrig få honom att utföra orena gärningar, ty denne man hade nog med att vakta sin egen själ. - O, att alla kristna handlade på samma sätt -

huru mycket bättre skulle det inte vara! Vi be- höver inte med våra klumpiga händer söka stödja

Guds ark (2 Kon. 6: 6-7). Gud tager vara på sitt eget verk. Varför förtala andra? Gud avskyr den egenrättfärdige fariseen, men Hans hand är alltid uträckt mot den avfällige och ångrande (Luk. 18: 9-14). Forts. nästa nr. Ur OSWALD J. SMITHS BOK: “Strid för sanningen!”