Församlingens ansvar för evangelistens uppgift i väckelsearbetet

Nedanstående artikel utgör sammandrag av ett tal ARNE IMSEN höll l

under predikantdagarna i Jönköping, då frågan om en effektivare evan- gelisation behandlades.

ORGANISATION ELLER ORGANISM?

Det finns kristna som inte har några evange- lisationsproblem, därför att de ingen evangelisa- tion har. För sådana människor, vars arbete är

av mera lustbetonad karaktär och drives av till- fälliga impulser, förefaller det tjatigt att tala

om dessa saker. - För oss, som har ambitioner att verka för Gud på ett mer metodiskt sätt, blir

alla frågor som berör evangelisationen en hjärte- angelägenhet. Det blir också angeläget för oss att

finna frågornas rätta och praktiska lösning. Vi vill absolut inte experimentera med Guds verk. Därför måste vi i Nya Testamentet ha ett säkert underlag för våra handlingar och får under inga

omständigheter handskas vårdslöst och lättsin- nigt med dessa ting. -

Vi har övergiviC organisationerna därför att vi har funnit något som är effektivare - den

andliga organismen. Vi har inte lämnat organisa- tionen för att vi nu skall få handla hur som helst.

Det finns samfund, som har en organisations- apparat, vilken fungerar alldeles förträffligt, men

vi tror ändå på något mycket effektivare. Då bör vi också vara på det klara med, att vårt arbete, inte skall stå dessa organisationer efter, i fråga om resultat. Effektiviteten måste vara uppenbar och få sina praktiska uttryck. – I organisationernas metoder degraderas den

kristna församlingens arbete ofta till vanlig för- eningsverksamhet. Då man saknar en levande

tro på andliga funktioner, söker man ersätta dessa med något synligt och gripbart. Jag hörde

nyligen om en stad här i landet, där de frikyrk- liga organisationerna, slagit sig samman om en

möteskampanj, och i förväg betalat 60.000:-

i förskott för en stark PR-verksamhet. Väckelse- arbetet lämnas sedan ut på entreprenad åt ett

team eller en central instans, vilken ordnar en

verksamhet, som skall ge resultat. - Detta kan väl ändå inte vara Nya Testamentets väg? - Nej, om vi med uppmärksamhet läser Efs. 4: 11-16 skall vi finna en decentralisering av

verksamheten, där ansvaret lägges på den en- skilde .individen i församlingen. Kroppen – för- samlingen får sin naturliga tillväxt ))genom det

bistånd var led giver)). – Så fort en människa blivit en kristen har hon

ju fått ett brinnande nit, intresse och ett natur- ligt ansvar för sina medmänniskors frälsning.

Hon kallas omedelbart till tjänst i evangelisa- tionsarbetet. I den andliga gemenskap som upp- rättas mellan sådana människor, vare sig man

är två eller etthundra, har var och en sin funk- tion ifråga om personligt själavinnarearbete,

offer och förbön, alldeles som lemmarna i krop- pen har var och en sin bestämda uppgift. 0, att

vi lärde oss att förstå detta! Det är på detta

sätt en väckelse måste utvecklas och försam- lingen tillväxa. Det finns absolut ingenting som

är så effektivt, som när alla besjälas av denna

Ande. Guds tanke är att alla skall deltaga i tjä- nandet - synligt eller osynligt. -

Jag vet att detta fungerar icke ibland oss ännu, som det skall göra. Detta beror helt enkelt på att vi har försummat dessa saker. Jag vet dock att då församlingen kommer att fungera

på detta sätt, då skall vi få se, vad som kom- mer att ske, på en mycket kort tid. Det skall

på detta sätt gå mycket fortare att evangelisera Sverige än genom att bygga upp en aldrig så effektiv evangelisationscentral, som skall gripa sig an med uppgifterna. – För att Gud skall kunna leda den enskilde och församlingen fram till detta tjänarevärv har Han också åt församlingen givit de andliga ämbetena eller tjänsterna vars funktioner vi senare skall återkomma till. -

DE ANDLIGA ÄMBETENAS FUNKTION.

Ansvaret för församlingarnas tillväxt och upp- byggnad vilar, som vi tidigare här sett, helt på

individens insats och den enskilde församlings- medlemmens tjänarevärv, likasom människo- kroppen för att vara i funktion är beroende av

alla sina lemmar. -

För att hos de enskilda medlemmarna i för- samlingen väcka ansvar och längtan, samt fostra

och skickliggöra dem för deras olika uppgifter

har Kristus i församlingen satt de andliga tjäns- terna eller ämbetena. “Och Han gav oss somliga

till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty Han ville göra de heliga skickliga att utföra s1tt tjänarevärv att uppbygga Kristi kropp.)) Efs. 4: 11- 12. De andliga ämbetenas uppgift är alltså icke

att onödiggöra den enskilde församlingsmedlem- mens insats och ansvar - tvärtom.

Dessa olika ämbeten eller tjänster personifie- rar tillsammans Jesus Kristus. Varför sig utgör

de en del av Kristus. Vad är aposteln - en del av Kristus! Vad är herden - en del av Kristus! Vad är evangelisten - också han är en del av Kristus. - Och detta ämbete är tilldelat honom, för att han skall avslöja en särskild sida av Kristi härlighet. Då det finns fem olika ämbeten, är det också fem olika sidor av evangelium, som

genom dem når församlingen. Liksom solstrå- larna när de brytes i prismats fasetter låter oss

se spektrums hela färgrikedom, så möter oss i

dessa tjänster strålarna från nådens sol, av- slöjande olika sidor av härligheten i Kristi per- son och frälsningsverk. På detta sätt blir den

mångfaldiga nåden uppenbarad. Evangelisten framhåller en sida av nåden, läraren en annan och profeten en tredje o. s.v. Ingen mer än Jesus själv kan i sin person äga alla ämbetena - det skulle vi inte mäkta bära, även om vissa personer söker uppträda så i sina församlingar. Var och en får på sitt speciella område vara Kristi personliga representant. - Ordineringen för dessa ämbeten får man icke av någon människa eller mänsklig instans, utan endast genom den Helige Andes smörjelse. Med denna smörjelse följer då också en myndighet,

som är förnimbar för alla. Detta är en myndig- het, som ingen kan taga av sig själv - det blir

David i Sauls rustning. Men ingen kan heller taga denna myndighet ifrån den, som förbliver i smörjelsen och inom sitt ämbetes område. - De andliga tjänsterna kompletterar således

varandra och rivaliserar icke sins emellan. Grun- den för budskapet eller undervisningen är alltid

densamma: " … En Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader … " Efs. 4: 5. Antingen läraren eller evangelisten talar eller undervisar är det bara en som är Herre, nämligen

Jesus. Om det är profeten eller Herden som fram- bär budskapet, så är det alltid i samma Ande.

Vilken som än uppträder i församlingen, är det inget tvetydigt i budskapet och alla tjänar med

samma mål för ögonen : att göra de heliga skick- liga. -

Med detta mål för ögonen känner var och en att man behöver varandras insatser i Guds verk.

Vem är den som ensam vill åtaga sig att upp- bygga en Guds församling? Skall jag kunna

arbeta så behöver jag bröder vid min sida, som

innehar de ämbeten jag själv saknar, och brö- derna behöver också mig och min speciella tjänst.

Måtte Gud få hjälpa oss här. Jag vet att de and- liga ämbetena inte fungerar hos oss som de

borde göra. Det finns både evangelister och för- samlingsledare, som ännu ej fattat dessa san- ningar, till stor skada för Guds församling. Man

kan torpedera Guds verk och enskilda männi- skors andliga liv genom att här gå fel tillväga. -

Gud har väldiga planer. Gud har’ kallat oss till sitt verk. Vi får inte handskas lättvindigt eller försumligt med vår uppgift, så att vi förfuskar vår kallelse. Gud behöver oss alla just nu och vill göra oss alla skickade för vårt tjänarevärv att uppbygga Kristi kropp. - EVANGELISTENS ARBETE. I en församling som utvecklas och expanderar,

och där evangelisationen är en hjärteangelägen- het, där anförtror Gud vittnen att växa upp.

Skaror av unga människor i våra församlingar bär också i dag på en kallelse att gå ut på Guds stora skördefält. -

Det är också på hemmaplan - i sin hemför- samling - evangelisten först måste träda i funk- tion, även om detta för en tid blir en uppgift

i det fördolda. Det är fruktansvärt då människor säger sig ha en kallelse och samtidigt beklagar

att man inga tillfällen få r att deltaga i verksam- heten. Det finns ju obegränsade möjligheter att

få tala vid människor om Jesus, att få gråta tillsammans med syndare vid korset, eller vara med och uppmuntra de nyfrälsta och föra dem fram till rikare andliga erfarenheter. Det är så det måste börja. Man måste lära sig att fylla en uppgift i det fördolda, att verka utan att bli sedd och observerad och ‘utan att bli applåderad och prisad av människor. På detta sätt växer

man och utvecklas för större och vidare upp- gifter. Efter en tid kommer profeten med en bekräftelse på kallelsen, evangelisten blir med glädje och frimodighet utsänd av församlingen och man kan säga: “Den Helige Ande och vi hava beslutat.” På detta sätt uppstår den naturliga kontakten mellan evangelisten och hemförsamlingen, som

är ett av grundvillkoren för framgången i evan- gelisationsarbetet. Nu blir det en glädje för för- samlingen att stå bakom med sina förböner och

och offer. Och när evangelisten blir trött och sliten av arbetet får han återvända dit för en period av vila, vederkvickelse och uppbyggelse.

Det blir då också en naturlig sak när evangelis- ten behöver hjälp med sina problem på fältet,

att vända sig till sin egen församlingsförestån- dare i första hand. Församlingen blir på detta

sätt. förtrogen med evangelistens arbete. Det är på detta sätt evangelisationen· måste fungera. Här måste bli en .absolut föräiidring. vi” får inte släppa ut människor i striden som bryter sin nacke för att aldrig mer kunna resa sig. Här har församlingen sitt stora ansvar. - Beträffande evangelistens arbete på fältet så tror jag det vara ett stort misstag, att man på en del platser ordnat offentliga Maranatamöten. Det finns platser där man för sin andliga hälsas

skull borde stänga igen en tid framåt, för offent- liga sammankomster, och gå ner på knä inför

Gud. Det är r ena galenskapen att genom konst- gjord andning hålla vid liv och uppmuntra så- dant som borde få självdö. - Det finns männi- skor som det inte lönar sig att slåss eller argu- mentera med. -

Vad bör då evangelisten i första hand göra på

sådana platser? J o, helt enkelt samla och upp- muntra människorna till bön. -

Under bönen upprättas den andliga gemenska- pen och endast under gemensam bön vidmakthål- les den också. När man beder tillsammans lär

man känna varandra. Här avslöjas andarna. -

Och under tiden finns det obegränsade arbets- möjligheter för evangelisten ute bland män- niskorna. Det är en stor villfarelse att tänka att

uppgiften endast består i att hålla möten av olika slag, på de platser man skall verka för Gud. Skall man tjäna Gud måste man stå till Hans förfogande under dygnets alla timmar. Det går inte att ligga i sängen under halva dygnet om

man vill se något r esultat av sitt arbete. Evan- gelisten måste lära sig att gå. från hem till h em.

Vi har vår tidning, vå ra grammofonskivor, böc- ker och traktater som ger anledning att besöka människorna. Det finns på alla platser gamla och sjuka som med glädje vänt ar på besök av

evangelisten. På det sättet lär evangelisten kän- na människorna och människorna lär känna

evangelisten. När sedan tiden är inne för att

börja offentliga möten, ja, då finns r edan kon- takten med människorna. E vangelisten skall då

ej heller sakna något att t ala om; erfar enheterna han gjort vid den personliga kontakten med människorna avsätter sig omedelbart i en berikad fö rkunnelse. - Det är på detta sätt Guds verk måste byggas upp. - Den som inte på detta sä tt vill ge sitt liv på stridsfä ltets höjder gör både Guds rike och sig själv en stor tjänst genom att återgå t ill sin jordiska kallelse. -