Väckelse och helbrägdagörelse

Under senare år har en av Nya testamentets verkligt .stora och revolutionerande sanningar

fått särskild aktualitet. Det har från många kän- da och i vida kretsar respekterade evangelister,

med förunderliga manifestationer basunerats ut,

att helbrägdagörelse genom tron är en integre- rande del av Jesu Kristi försoning. Till återlös- ningsv erket hör också löften om kroppslig hälsa.

Denna förkunnelse har mött hårt motstånd främst i de “kristna” länderna. Tyvärr har många församlingar och predikanter också i

vårt land ställt si g reserv erade eller helt avvi- sande då detta budslvap radikalt och konsekvent

pockat på ett personligt avgörande. Tydligen skrämda av skallet från all högröstad antikristen

propaganda, som alltid mobiliseras då trosför- kunnelsen med övertygelse förs fram, drar sig

de flesta tillbaka från alla utsatta positioner för att slippa kollisioner med skriande pöbelhopar.

Vill man gå ett steg längre än till själva prokla- mationen av Jesu fullbordade verk och låta den- na förkunnelse följas av fullt evangeliska de- monstrationer såsom handpåläggning och förbön,

näpst av feber och utkastande av onda andar,

då får man räkna med alla former av missför- stånd, motstånd och förföljelse från korsets alla

fiender. Förkunnaren, hans person och metoder granskas och angrips från alla anfallsvinklar.

Privatliv et studeras och personligheten analyse- ras, ty alla mysterier i en undergörande v erk- samhet måste skingras, och det synli ga r edska- pets eventuella helande fönnåga, av trons många

v edersakare snabbast, men så " vetenskapligt vederhäftigt" som möjligt, pressas in i dems antireli giösa psykologi där alla slags aktivitet er

sägs drivas fram av sex -, penning- eller makt- begär. Just på grund av otrons alla fräcka och

syst ematiskt genomförda för sök att göm det så svårt som möjligt att vara evangeliskt krist en

med den för en sådan så kännetecknande enfal- diga tron på a II t Guds r ådslut, är det verkli- gen nödv ändigt att bl. a. trosförkunnelsen int en- sifieras såsom aldrig t idigare. -

Många kristna blir obehagligt berörda då sådana åsikter torgförs. De vill helst leva kvar i sin vanmakt och fruktar att kampen för tron slvall tv inga dem in i drabbningar där maklighet,

tröghet och välmåga måste besegras om det and- liga livet icke skall slockna i en evig död. I si n

själviskhet hörs ofta dessa mana trons vapen- dragare till försiktighet och skonsamhet mot det

sentimentalt kvidande köttet. Att massor av hjälplösa och okunniga människor hastar allt djupare in i otrons hopplöst mörka natt med dess kval och fasor, orkar dessa självupptagna indiv ider knappast ägna en tanke åt och långt mindre kan de vara trons häroldar i tiden. De ser helst att all strid biläggs och avskyr därför

alla förkunnare som åstadkommer oro och irri- tation omkring dem. Detta religiösa kött måste

ges nådastöten om Anden skall få hermvälde. Svärdet behöver i sanning få gå åtskiljande fram, så det blir uppenbart vad som är av Gud och v ad som är av människor. - *

Genom frånvaro av uppenbarelsetro har många dukat under för oro, neuroser, ångest och inre tomhet. Detta har successivt förvandlat dem till slavar under främmande ok. Genom sin andliga utarmning blir sådana kristna i särskilt hög grad disponerade för sjukdom och lidanden av olika

slag. Dessa människor är i verkligheten i träng- ande behov aven förnyad trosupplevelse förmed- lad av vittnen med andlig myndighet att i Jesu

namn lösa det som är bundet, så de kan leva och utv ecklas som harmoniska kristna utan att v ara beroende av kemiska preparat för att orka hålla livslågan flämtande. I v år tid är det rätt v anligt möta människor, som syns ha en nästan vidskeplig tro på pulv er och medikamenter. De konsumerar otroliga mängder gifter i Jesu namn och tackar Gud för

doktorn som förser dem med sövande, uppig- gande eller smärtstillande piller. Det enda radi- kalmedlet trons folk kan r ekommendera mot

dessa direkt skadliga vanor, är en frigörande

erfarenhet av evangeliets helande kraft. Här be- höver det bli en klar front. Trons folk behöver

f ostras så att de kan möta livets många och

tunga slag med kraft och döden med samma fri- modighet som de första kristna. Då brist erna i

troslivet blir av hjälpta kommer också andra de- f ekter att försvinna och livet ta ny gestalt.

Det är icke meningen att här begränsa denna förkunnelse till att gälla enbart vissa psyki ska störningar. Tron måste sättas i rörelse och ges frihet att angripa alla de krafter som vill tvinga på den återlösta och friköpta människan otrons bojor , ofta med den orimliga föreställningen att det är Gud som vill göra livet till ett försmäk- tande fängelse. Om tron får sin näring av det

levande Gudsordet kommer den att växa sig allt starkare och göra bäraren alltmer förtrogen med och öppen för Guds hemlighet, Jesus Kristus och

hans makts fullkomlighet. Då förkunnaren re- spekterar sin uppgift och utrustning utan att gå

längre än han har tro till, kommer han att kunna ge förblivande hjälp i Jesu namn inom det av

Gud tilldelta området. Då denna gräns överskri- des börjar experimenten och äventyren med all- varliga bakslag som följd.

Vad som emellertid bör vara klart för oss, nu mer än förr, är att helbrägdagörelse genom tron är en betydelsefull del av Jesu Kristi evangelium och därför helt naturligt bör ha en bestämd plats i förkunnelsen. Det är vår plikt att förkunna och förmån att praktisera denna sanning och den är värd sitt pris att strida för. Det finns tyvärr negativa företeelser, S01n

man icke kan gå förbi då denna viktiga sak be- handlas. Skrämmande och ganska näraliggande

exempel visar oss med all tydlighet i vilka. för - v illelser människor hamnar då denna förkunnelse driv s bort från sitt i Jesu och apostlarnas under~ visning givna sammanhang. Det är uppenbart att mycket durkdrivna figurer lyckas dupera skaror

av människor genom att hänvisa till yttre mani- festationer medan dessa i realiteten åberopas för

att camouflera de mest av skyv ärda köttsliga

drifter. N är och v arhelst sådana avarter uppen- barar sig, bör de mötas med evangeliskt mot- stånd. Till detta skall v i återkomma senare.