Nytt vin - nya läglar

Frank Bartleman - författaren till

denna artikel - var en av de mest in- flytelserika männen vid pingstväckel- sens utbrott i Los Angeles vid 1900-

talets början. (Se G. E. Söderholm:

Den Svenska Pingstväckelsens Histo- ria) del I sid. 162 och följande.) Ar- tikeln var 1933 publicerad i en ameri- kansk tidning) men är idag i vårt land

lika svidande aktuell) som den då va?' i Amerika.

Varje andlig väckelserörelse är bäst och star- kast vid sitt allra första framträdande, just då

den kommer ny och frisk från Guds hand. Men

den mänskliga naturen har alltid, i varje tids- h ushållning och i alla andliga rörelser efter en

tid begränsat Guds resurser.

Av denna orsak blir det nödvändigt att åter- vända till “den första kärleken”, vilken återigen

i sin tur kräver en ny rörelse eller rättare sagt

ny andevåg. Ty ingen rörelse, kyrka eller organi- sation har såsom ett helt någonsin återvunnit

denna första kärlek, om den en gång gått förlo- rad. Endast enskilda individer har genom Guds

nåd återförts till den lyckliga begynnelsen. Detta allvarliga faktum kan konstateras i mänsklighetens historia såväl som i kyrkans eller

församlingens historia i den innevarande tids- åldern.

Församlingen förlorade “sin första kärlek” un- der första århundradet och blev allt kallare och

mera förvärldsligad forntiden och medeltiden ige- nom. Under denna tid utkallade Gud den ena

skaran efter den andra: montanisterna, donatis- terna, valdenserna, lollarderna, husiterna, och så

kom den stora reformationen i början av 1600- talet. Denna förlorade emellertid sin andekraft redan tidigt, och så kallade Herren fram pietister, herrnhutare och metodister samt den underbara bibelväckelsen genom Maclntosh, Charles Finney m. fl. Alla dessa rörelser var välsignelsens flöden från livets källa, men de mänskliga kärlen svek.

Andekraften och urskillningsförmågan, frimodig- heten, renheten och kärleken avtog. Och i sin

nåd sände Gud gång på gång nya välsignelse- strömmar.

L

Slutligen kom så pingströrelsen. Alla trodde, att denna skulle uppnå det slutliga målet: den fulla återställelsen av Kristi församling under denna tidsålder. Så hade ju även alla föregående andliga rörelser säkert trott och hoppats om sig.

Men allteftersom tiden har gått och Herrens till- kommelse har blivit fördröjd, har samma ned- gång och förfall gjort sig allt starkare gällande

även i denna rörelse. Historien upprepar sig ännu en gång. Vi har ju att göra med samma lerkärl. I fråga om anslutning och ekonomi kan väl en tillväxt konstateras, men i andligt hänseende har det blivit ett fortgående avtagande och förfall, ett rekryterande av leden med “en blandad hop” o. s. v. Fakta kan icke förnekas, hur ljuvliga våra drömmar och förhoppningar än är. Och när allt kommer omkring, är det vår enda räddning att erkänna fakta, sådana de verkligen är. Det är ett stort behov och ett starkt rop just nu efter en andlig förnyelse, ett nytt utgjutande av Anden till församlingens återställelse. Hon

har ännu icke uppnått målet, Guds ideal, “möns- terbilden, som visades på berget”. Hon har ännu

icke fullkomlig seger, är ännu icke redo, utan fläck och skrynka, för mötet med Brudgummen. En “ny deg” eller “ny lägel” behövs återigen. Lyckligt det folk) som icke dyrkar ))väckelser)) men den Gud) som har sänt alla dessa fortlöpande väckelser hän mot det slutliga målet! De åstunda

allenast att befinnas dugliga att nå Guds stan- dard och slutliga mål med dem.

Dyrkan av rörelser eller väckelser; av Guds

verk i stället för av Gud själv, har varit förban- nelsen och det som hindrat den fortsatta tillväx- ten hän mot målet. Skaror stängas in i “väckel- ser” och “rörelser”, förbjudna att gå vidare. De

blir sorgfälligt inkapslade i en puppa aven re- ducerad, fragmentarisk gudsuppenbarelse och er- farenhet, allt under det de beständigt prepareras

med att de har “den fulla sanningen”. Följaktli- gen måste en ny skara bli utkallad. De mänskliga

strävandena, t. ex. den vetenskapliga forskning- en, hejdar sig ju icke, förrän den nått det mål

den satt sig före. Ännu mycket mindre skulle vi göra det i fråga om andliga ting, de ting, som hör evigheten till. De andra är ju blott timliga.

Vi måste bli lösta från tradition och människo- tankar och lyda allt Guds ord. Det är ju så na- turligt att binda sig vid och följa rörelser. Ty

partiandan är så köttslig och bindande, alltige- nom i strid med Ordets ande. Människorna är så små i sina fördomar, sympatier och själar. De rör sig också så lätt mellan ytterlighet erna och

äger föga andlig eller ens själslig omdömesför- måga. Vi är utanför vårt centrum, vilket är

“Kristi sinne”. Visserligen är vi mycket religiösa.

Men det är också djävulen. Dessa nämnda om- ständigheter är något av det som h indr ar en klar

och ren syn på förhållandena. J agets, t ill och med det r eligiösa jagets död är oundgänglig, om Kristus skall komma till herravälde hos oss och göra oss levande.

Den oerhörda kontrast en mellan pingstväckel- sen i dess början och sådan den nu är skulle all- deles förtaga oss modet, om vi icke visste, att

Gud dock är densamme i dag som i begynnelsen.

Han förändras icke. Han kan åt er och åt er be- reda en kropp. Nu är människorna i ck e för sam- lade till H erren Jesus K rist1ts (2 Tess. 1: 1) , så- som de v oro i gamla dagar . De samlas nu till sto- ra möten, skaror, populär a r örelser och väckelser,

stora predikanter, partier, tidningsor gan, läror etc., etc., ja till allt möjligt utom H erren Kristus. De samlas för en stunds samvaro, för att möt a sina vänner, att höra något sensationellt eller

gripan de, att höra sång och musik, att få under- hållning, att bedja inför var andra och höra andra

bedja och t ala men icke för att möt a och tillbedja Gud, icke för att bedja till Hon om och prisa Honom .

I själva verket har der as smak blivit så för- därvad, att ingenting passar dem längre. Ingen

föda duger å t dem. De har fått a lltför mycket.

Någonting nytt , en sensationell predikan, speku- lation eller något långsökt teoretiserande, det är

vad de bäst gillar. Talet måste vara medryckan- de och intressant. Särskilda fina, avlönade solo- sångare och vältrimmade lag av sångare och mu- sikanter måste uppträda; eljest knotar de bort- skämda och själiska partimänniskorna. De gam- maldags andliga gemensamma sångerna är ingen- ting för dem. Predikan om Kristus och frälsning- en genom Blodet har i stort sett förlorat sitt be- hag för dem. Satan har med sin illfundighet be- svikit dem, såsom han gjorde med Eva, så att

de har vänt sig från den enfaldiga troheten mot Kristus. 2 Kor. 11: 3. Den man som har “något nytt för dagen” att bjuda på, honom skänker denna ateniensiska skara ett lyssnande öra (Apg. 17: 21). Den ena evangelisten måste följa på den andra för att få

folket att komma och att behålla publikens in- tresse och uppmärksamhet.

II.

Detta var icke det sätt, som tillämpades i be- gynnelsen. Då samlades vi icke av tom nyfiken- het utan av verklig hjärtehunger efter att möt a

Gud, för att bedja och bida efter Honom själv. Vi behövde icke sända bud över kontinent och ocean efter en predikant. Och vi f öraktade icke de gåvor) som fanns ibland oss på plat sen.

Vi var alla bröder; icke en präst klass och ))lek- män)). A lla brukade f ritt sina gåvor ) allteftersom

Her ren rörde v i d dem. Vi kände icke något behov av särskilda skolade pastorer. Det skulle vi ej h eller göra nu, om vi blott ville tacksamt erkänna och mottaga, vad Gud r edan har givit oss i vår krets. Vi har blivit själiskt nogräknade. J ag är faktiskt övert ygad om att Gud själv icke skulle

vara denna hop till behag. Vi h ar kommit full- ständigt på sidan av den ursprungliga mönsterbil- den med avseende på den nytestament liga för- samlingen. Tillståndet är fullständigt abnormt .

Och huru detta avfall skall sluta , det vet endast Gud. I begynnelsen åtf öljde “t ecknen” oss. Nu f öljer vi tecknen. Då var det inga stora predikanter. Vi måste bli små , för att Gud skulle kunna br uka oss. Vi h ade små predikant er, men vi hade en stor Kristus. Folket pri sade icke predikant en och möt et och budskapet och ))väckelsen))) utan de pr isade H erren. H erren Jesus var så underbar.

Hans närvaro var till fyllest. Men nu är det pre- dikanten, som är underbar. Och han måste vara

en verklig konstnär, en styv ledare och kunna

blanda ihop bra. Men Elia var en åtskiljare. Lika- så Johannes Döparen, Herren J esus och apost- larna.

l begynnelsen var verket icke heller ett affärs- företag med skilda mer eller mindre lukrativa

v erksamhetsgrenar och på samma gång välav- lönade funktionärer. Man gav av hjärtat, ty h jär- tana var av den Helige Ande värmda till givande.

Man hade förtroende för arbetet. Nu får man bruka alla möjliga knep för att få åhörarnas pengar. “Huru hava icke hjältarna fallit!” I begynnelsen levde vi avskilda för Gud och räknade himmelen såsom vårt hemland, där vi

hade vårt medborgarskap och varifrån vi vän- tade Herren Kristus. Nu börjar våra ledare syssla

med politik) och våra medlemmar sitter i fackför- eningar och liknande organisationer. Vårt “med- borgarskap” är åter förlagt till denna världen.

Vi har försonat oss med modernismen och är föga måna om sund och ren lära. I begynnelsen kunde vi knappt få folk att sluta ett bönemöte på knä. Nu är det svårt att få dem

att böja knä. De har ingen smak för sanna böne- möten och verkliga bibelstudier.

Den allvarliga sanningen är den, att vi i stor utsträckning har förlorat Guds närvaro. Herren är utanför e såsom i den laodiceiska församling- en. Det ligger dom över församlingen, och därför

fruktar den Guds närvaro. Varningar och be- straffande profetia hyssjas ned eller sjungas

ihjäl. Man vill ha något, som kommer en att

slippa känna domen. Man vill icke göra sinnes- ändring och bot inför Gud.

Varigenom kan detta fruktansvärda avfall h ej- das, och hur skall vi återvinna kraften, som följer

med Guds välbehag och närvaro? Endast ett

starkt bönerop t ill Gud i djup förkrosselse och er- kännande av vårt sjunkna tillst ånd, åtföljt av ett

återvändande i verklig h järteödmjukhet, lydnad och kärlek till “mönsterbilden, som visats på berget” och som tecknas för oss i den första församlingen och i pingstväckelsens första dagar. Gud give, att detta snart måtte ske. I Jesu namn.