Ett vittnesbörd

För en tid sedan var jag inbegripen i ett sam- tal, varvid någon yttrade: “1 våra dagar sker nog

omvändelser, men de liknar ej dessa som skedde på apostlarnas tid.” - Paulus omvändelse togs sedan som exempel på den tidens kraftfulla upplevelser av Kristus. -

I mitt hjärta tänkte jag: Kristus är ju den- samme idag och alla dagar intill tidens slut.

Varför har människor den uppfattningen, att vår

tids omvändelser måste vara så svaga och intet- sägande? Upplever människor inte något idag

av den verksamme levande Kristus, eller talar de aldrig om sitt möte med och sin efterföljelse av Honom? - Med fasa tänkte jag också på hur dåligt vi

kristna fungerar som levande kristusbrev i var- dagslivet. Domen som i den stunden gick över

mitt eget liv är en av orsakerna till att det här €nkla vittnesbördet kommer till. - Det är nu omkring två år sedan jag första gången besökte Maranata. Inte anade jag då, att det mötesbesöket skulle få så vittgående följder

i mitt liv. Mim underliga och underbara är Her- rens vägar. -

Aldrig skall jag glömma den atmosfär, som slog emot mig. Det var som att göra en resa bakåt i tiden och uppleva samma ursprungliga, friska Kraft, som var verksam på apostlarnas tid. Och det underbaraste av allt: Här kom lilla jag, nästan 2.000 år senare, och fick uppleva, att Kraften förvisso ej försvagats under årens lopp. Tänk vilken kärleksfull omsorg! Denne älskande Jesus, som visste, vad Petrus behövde få höra efter sin förnekelse eller vad Tomas behövde uppleva i sitt tvivel, vet också vad våra dagars kristna behöver för sin tro. - På samma sätt såg Han i sin kärlek också till mig, när jag i första mötet undrade, om Maranata kanske var en falsk lära. Det var mycket i mötet, som stötte mitt estetiska sinne alldeles oerhört, men trots detta blev jag helt fängslad av den mäktiga Anden i mötet. När pastorn uppmanade dem som ville ha förbön att räcka upp handen, upplevde jag Kristi närvaro så påtagligt, att jag

nästan väntade att få se Honom med mina lekam- liga ögon. Att Han verkligen var vid min sida

den gången, fick jag också bevis för, då en för mig helt främmande Kraft tog min arm för att jag skulle efterfölja pastorns uppmaning den

kvällen. Det var som att bli skakad av den våld- sammaste storm. Jag hade upplevt något över- naturligt och kom osökt att tänka på Bibelns ord:

“När de bådo skakades platsen, där de voro.”

Nu kunde jag ej tvivla längre. Här bodde för- visso Gud och här ville jag uppleva Honom, som

i sin nåd sökte mig. När jag ser tillbaka på de två år som har gått sedan dess, måste jag säga, att det har varit en händelserik tid. Trofast har Han varit som kallat mig, och idel godhet har utgått ifrån Honom. Dag för dag har Han lett mig och givit mig, vad jag behövt av aga och vederkvickelse. Han har sett, hur svag jag är i mig själv. Därför har jag fått uppleva så mycket av Hans kraft och under.

Kanhända kan mina upplevelser bli någon tviv- lande till hjälp. Därför vill jag upphöja min

Mästare genom att berätta något om mina två år i Jesu efterföljd. Dock har Jesus själv sagt : “Saliga äro de, som ej se och dock tro.” -

Att jag nu kommit rätt· i livet fick jag ytter- ligare en bekräftelse på.

För många år sedan hade jag en dröm. J ag satt i en lokal med vitklädda människor. Framme vid podiet fanns ett kors, som började brinna. Korset förvandlades till en levande kristusgestalt. I bakre högra hörnet av podiet tändes ett ljus, och jag fick då se en stad med fyrkantiga hus. Jag var mycket förvånad över denna dröm och berättade den för några bekanta. Nu, flera år senare, fick jag uttydningen. Det gick verkligen upp ett ljus för mig. Jag kände igen Maranatas lokal i Stockholm med de fyrkantiga husen, som är målade till höger på fondväggen. Tänk, så långt i förväg var min väg planlagd av Honom, som är Vägen, Sanningen och Livet! Att vara inlemmad med Kristus innebär ju också att vara inlemmad med Kristi kropp, som är Hans församling. Den tanken rymmer mer än någon kan tro, som står utanför gemenskapen. Det är inte bara fråga om yttre samvaro, utan om själarnas innersta gemenskap med varandra och Kristus, en samvaro, så stark, att om en lem i kroppen lider, så lider också de andra. Mig har det t. ex. hänt, att jag plötsligt fått en oerhörd ångest och nöd för någon. Många mil har skilt oss åt och ingen människa har varit förmedlare,

och dock har budskapet nått mig: “Den männi- skan är i nöd! Bed!” Hur underbar är ej denna

samhörighet, och hur meningsfyllt blir ej livet i förbönens tjänst. - Att Gud är en bönhörande Gud, har jag fått uppleva på ett näst an f asansfullt sätt. Ofta tar man större ord i sin mun än man borde, när man beder. Hur lätt är det ej att halka med och med uppräckt hand sjunga: “Jag ger Dig allt och går den väg, som Du befallt.” Själv har jag legat på mina knän och i inbillad uppriktighet bett Jesus använda mig, såsom Han önskade. Men ack! När Han en dag fordrade något, som jag ej

räknat med, stötte Han på ett kraftigt mot- stånd. -

Att Gud å sin sida menade allvar, fick jag ett kusligt bevis på. När jag hade fått klart för mig, vad Gud fordrade av mig, tänkte jag: Detta är helt omöjligt. Dock lovade jag Gud att lyda Hans befallning, om jag blevandedöpt före min hemresa då jag en gång var på tillfälligt besök i Stockholm. För mig var det ej så svårt att lova en sådan sak. Länge hade jag bett om Andens dop, men bönhörelsen hade uteblivit. Säkert skulle ingenting hända denna gång heller. Trygg satt jag i min bänk, men plötsligt upplevde jag den verkliga domedagen. Det var som om ett svärd hade ljungat genom luften, och jag ställdes inför valet mellan Liv och Död. En kall vind svepte över mitt ansikte, och en rysning gick

genom hela min kropp. Jag upplevde något lik- nande det som står i Job 4: 14-15. I detsamma

kom ett profetiskt budskap: “En ännu skarpare gräns skall jag dra.” I det ögonblicket trodde

jag, att jag skulle svimma, och en tanke flög genom min hjärna: Hur skall det månne bli en gång på domens dag? Vem skall kunna bestå för Guds helighet en gång? - I den situationen var det tryggt att uppsöka sin store Försvarare, Jesus Kristus, att säga sitt “ja” till Honom och låta Hans Ande ta hela ens varelse i besittning. Och hur rikt välsignad blev jag ej, sedan jag hade sagt mitt “ja”. Gång på gång sköljde dessa vederkvickelsens vågor över mig. T. o. m. under nattens vila väcktes jag och överöstes av dessa livgivande strömmar. Ord kan ej beskriva den kärlek jag mötte! - Men att Satan rasar, när Kristus får hand om oss på allvar, fick jag också på ett särskilt sätt uppleva en tid därefter. Det var en egendomlig upplevelse. Aldrig hade jag anat, att Guds kraft var så enorm. Lika litet hade jag anat de onda andemakternas våldsamma styrka och påtagliga närvaro. Säkert har alltsammans varit mig till nytta, och jag är tacksam för allt. -

Gud välsigne Dig som läst mitt lilla vittnes- börd! Har Du ej upplevt Jesus som Din person- lige Frälsare och Hjälpare, så lär känna Honom

i Din Bibel. Dess ord är vissa och sanna. Många kan dessutom vittna: Ännu idag lever Kristus ! Ännu idag är Hans Ande verksam! Ännu idag sker genom Guds oändliga nåd stora under med små människovarelser! Den Kraft apostlarna ägde har sannerligen ej försvagats under årens lopp! Härnösand i september.

Barbro EZfving