Missionsraport från Brasilien

Missionär Aldor Pettersson berättar på denna oh föregående sida O"" en resa i Brasiliens urskogar till bortgli;““da indiansta”“““ar. Buds.kopet ““åste u till alia

Som det torde vara bekant för

somliga, så har Brasilien väldi- ga områden, vilka ännu inte är

utforskade. Inne i själva cent- rum, har vi rätt många indian- stammar vilka lever fullkomligt

isolerade från allt vad civilisa- tion heter. Mycket göres från

den brasilianska regeringen att komma i kontakt med dem. Det går dock mycket sakta. Bättre lyckas missionärerna då de kommer med budskapet om frälsning. Fast många har fått släppa livet till i detta arbete

att nå detta folk med evange- lium.

För några år tillbaka gick tre engelska missionärer, alla tre hette Fredrico, upp för en av Amazonflodens bifloder, för att nå en indianstam som levde

utan all kontakt med yttervärl- den. De reste med kanot i vec- kor och nådde målet. Men där

mötte de fientliga indianer, som

dödade alla tre. En utsänd ex- pedition kunde endast konstate- ra faktum, då de fann resterna

av deras utrustning. Men tro ej att detta folk lämnades åt sitt öde. Andra drog åstad och i dag är den stammen evangeliserad.

Vi har i färskt minne de mis- sionärer i Equador, som gick

ner på en flodstrand med sitt

lilla flygplan och blev alla dö- dade. Men en syster till en av

dessa som gav sitt liv, trängde in till denna stam och lyckades inte endast komma dit levande, utan har vunnit alla för Jesus, som dödade missionärerna och stammen har fått evangelium om Jesus. Vill här berätta om en resa till Brasiliens urskogar. Inte till

de centrala delarna av landet. Men vi har stora områden t. o. m. efter kusten, som tillhör de mest efterblivna platser på

jorden. En sådan är södra de- len av staten Bahia. Där har

halvindianerna och indianernas

efterkommande nåtts av civili- sation för ganska lång tid till- baka. Men intet har gjorts för

att denna stora del av staten Bahia skulle åtnjuta våra tiders

kommunikationer etc. Inga vä- gar når dit. Nu har dock gamla

planer satts i gång i det att vägbyggen påbörjats både norr och söderifrån.

Där lever ett folk i sådan fat- tigdom, så det går ej att för- klara. Jorden är bördig, men då

inga vägar finnes eller avsätt- ning för produkterna, lönar det

sig ej att så och plantera. Där inne växer de mest fina och dyrbara trädslag som man kan tänka, men det blir så dyrt att

få ut det till kusten, så det lö- nar inte mödan.

Inget el. ljus, ingen telegraf, ingen telefon, inga vägar. Inga tidningar når dit och brev till dessa trakter tar månader om de ens kommer fram. Till detta folk gick vittnen för närmare 20 år tillbaka. Vid den tiden sände vi ut ett 40-tal,

vilka hade fått order att genom- korsa staterna Bahia och Ser- gipe. Så långt det gick åkte de

med tåg, eller lastbilar för att sedan på obanade stigar tränga vidare efter kusten eller uppför

floder på kanoter, för att över- allt i kojorna vittna om Herren.

Inte en koja skulle uteslutas, a lla skulle ha besök av Herrens budbärare. Underbara segrar vanns då och det finns i dag ·

100-tals dörrar . öppna som re- sultat av detta arbete.

En av våra bröder följde kus- ten från en stad som heter Il- heus i staten Bahia. Fiskare och

andra fick höra om Jesus. Då vår broder efter flera veckor

nådde sydligaste delen av ursko- garna, var han sjuk och slut.

Dagar gick utan att han kunde erhålla något ätbart. Sov ofta på havsstranden eller under ett

träd. Så anlände han till en li- ten, gammal och nästan utdöd

stad vid namn Prado. Han kom i kontakt med en kvinna där, som längtade efter Gud och mycket misstänksamt tog hon emot detta Herrens vittne och då hon såg i vilken ställning

han befann sig sökte hon hjäl- pa honom. Han vistades där nå- gon tid och evangelium fick in- gång där. Vår broder, evange- listen, kom sedan tillbaka till

huvudstaden. Han var då en bruten man. Jag gjorde vad jag kunde för hopom och han fick

vård och läka:t-e, men intet kun- de rädda honom. Några år ef- teråt gick han hem till Herren.

Han gav sitt liv för att dessa urskogens innevånare skulle få evangelium.

För cirka 17 år tillbaka bör- jade jag med att besöka dessa

vänner en eller två gånger om

året. Med en liten kustbåt, vi- dare på hästryggen färdades

jag i dagar för att nå dessa bo- ningar. Ett par resor gjorde jag

med små flyg, som tar endast en passagerare och jag kunde då flyga tvärsöver det “gröna helvetet”, som man kallar såda- na trakter uppe i Amazonas.

Under de senaste åren har jag, upptagen av annat arbete,

här i staten Sao Paulo, inte kun- nat besöka dem. Under 7 års

tid har ingen besökt dem. Vi har där i skogarna tre bröder

som ger hela sin tid i evange- lium. Från början ville ingen

stanna där, men en evangelist gifte sig med en flicka där och som hon ej ville lämna trakten, måste han stanna och så har

dessa uppemot tusentalet fräls- ta i urskogen haft en herde som

tillbringar sin tid med att be- söka dessa boningar. Denne

broder har vädjat till mig de sista åren att besöka dem.

Detta fält i södra Bahia, lig- ger norr om missionär Ernst

Höglanders fält i norra Minas. Till detta folk styrde jag nu mina steg. Min hustru, som under många år var med och gjorde vad hon

kunde för de bröder som arbe- tar där, önskade att se dem

igen och se det fält, som jag så många gånger talat om. Som jag ej kunde ta henne med

landsvägen till fots eller på ås- neryggen, tog vi buss till Rio

de Janeiro, sedan ett litet flyg, som lägger till efter kusten på flygfält, där det inte finns ens en liten koja. Efter 6 timmars

flygresa lade vi till på en ny- öppnad plats i urskogen. Men

hur skulle vi komma vidare? Jo,

från den närbelägna gamla ut- döda staden Proda kom en jeep

och han lovade att föra oss de 70 km. dit vi önskade komma. Men han hade ej bensin för fär- den. Kaptenen på flyget, som

hörde om vår ställning, gav ho- nom från flyget den bensin han

behövde och så startade vi. Det kan ej kallas för väg, utan det var mest gropar och gyttja vi färdades i. Krypande gick det framåt och jeepen kastades så att vi hade all möda att hålla oss kvar i den. Vi fick tre punkteringar och då chauffören ej hade mera gummilösning att laga ringarna med, körde han på bara fälgen

på ena bakhjulet. Men lite läng- re fram stannade vi i en gyttje- grop, bilen föll på sidan och där

stod vi. Inne i skogen kunde vi samla några män, som efter länge och

väl lyckades få upp bilen. Un- der tiden satt jag och min hust- ru i en koja och väntade. Det

var mörkt nu. Vi hade inte ätit på hela dagen så magen skrek efter något. Den svarte mannen i kojan sade att han hade torrt mjöl och kött av ett djur, som han fällt i skogen samma dag. Han sade namnet på det, men då jag väl fick tänderna i det stekta köttet, så kände jag strax att det var apkött. Det är sött och vämjeligt, men goda vänner, jag skall tala om för er,

som läser detta, att det var än- då gott. Hungern ger smak på

maten. Min hustru kunde inte få ner något av det, men jag åt. Så hade de fått upp bilen och vi kunde fortsätta fram till den

plats där det skulle bli stormö- ten i urskogen. Dagen efter kom

våra vänner från alla håll. En del hade gått i dagar och nätter för att vara med. Vilken fest, vilka möten, vilken sång och

vilket jubel. Vi predikade, led- de bibelstudier, döpte en skara

i den lilla floden, firade Herrens måltid. Bad för barn och sjuka. Dagar fulla med arbete men da- gar som man inte glömmer

bland dessa enkla urskogsmän- niskor.

Själar vanns för Gud och Gud gör stora ting i urskogen. Jag måste lova dem att besöka dem igen i mitten av oktober. Hade också med mig Biblar och sångböcker, ty 20 procent av folket kan läsa och i oktober måste jag ta med mig en hel packning av Biblar. Vi kan ej uraktlåta att se till detta folk. Tror att det är en

verklig mission att ge ursko- gens innevånare Guds ord.

Tänk om jag kunnat ta med

de svenska, fina, frälsta ungdo- marna på en sådan resa. Det

hade varit en upplevelse långt

större än en resa till södra Eu- ropa och andra trakter.

Med fridshälsningar till alla. Aldor Pettersson