Urkristna evangeliseringsmetoder i modernt Afrika

Toro ligger i västra Uganda. Denna del av lan- det har i årtionden hållits bundet av katolicis- men. Den engelska kyrkan har även haft verk- samhet där sedan sekelskiftet. Dessa missioner

har utfört ett omfattande socialt arbete. Skolor och sjukhus har byggts och mycket har gjorts

i den barmhärtige samaritens anda. Det har bi- dragit till att de infödda har fått en bättre häl- sovård. De som förr gick till trolldoktorn går nu- mera till missionssjukhuset. De väntande möd- rarna får en god vård och kan föda sina barn

utan ångest eller fruktan för trolldoktorn. De senaste två åren har det kommit ytterligare hjälp, för att resa landet socialt, från Norge och Amerika. Behoven är enorma för dem som vill kasta sig in i dessa uppgifter. Uganda behöver hjälp - mycket har gjorts och mycket kommer ännu att göras. Vad Uganda, ja hela vår jord, främst behöver är dock det evangelium som är en Guds kraft till frälsning . Arbetet i Toro distrikt började våren 1962. Några evangelister började predika i staden Fort Portal. Mycket folk samlades till mötena - något

nytt hade kommit till den lilla staden. De religiö- sa ledarna sade till sina medlemmar att de inte

skulle tefatta sig med denna falska lära, dessa “Mungu Mwema” . Predikanterna kommer nog snart att resa sin väg och sen är det slut med denna rörelse, sade de.

Många mötte Gud till fri;,lsning och helbrägda- görelse. En kvinna, som sedan barndomen haft

en stor puckel, upplevde en underbar förvandling. Hennes bröstkorg som varit mycket insjunken och förorsakade svåra andningsbesvär blev grad- vis återställd och hennes ben som varit mycket

kraftlösa fick ny styrka så hon i dag kan gå flera kilometer till fots. Ryktena om Mungu

Mwema-folket spred sig som en löpeld i distrik- tet. Flera bröder kom till undsättning, ty det

gällde det stora uppdraget att evangelisera. Sedan dess har arbetet vuxit och vuxit. Stora segrar har vunnits på denna korta tid av tre å r sedan arbetet begynte. Förrän jag säger något om statistik vill jag säga något om hemligheten till seger i Guds rike. Det är inte något nytt jag har att komma med.

Dock synes många vara främmande för det fak- tum att evangelisering är hemligheten till fram- gång. - Ja, ja det har vi hållit på med så pass

länge, så det känner vi nog till. Då frågar jag, har du verkligen gjort det utan att få se några större resultat.

Evangelisering är ingenting för bekväma pas- torer och söndagskristna. Det är arbete och åter

arbete. Då vår Mästare talar om detta säger Han:

“Skörden är mycken men arbetarna äro få, bed- jen för den skull skördens Herre att Han sänder

ut arbetare.” Det framgår tydligt av Herren Jesu ord att det är frågan om ett rejält arbete, ett verkligt grovgöra. För att ett arbete skall lyckas väl måste man veta vad det är fråga om och hur man skall börja.

Sakkännedom och fackkunskap är viktiga fak- torer.

För det första heter det “gån ut”. Det gäller alltså att resa sig från den plats där du sitter i en väl ombonad kyrka, villa eller lägenhet. Även ute på missionsfältet kan denna bekväma ande smyga sig in sedan man efter sitt lands mönster byggt både kyrka och bostad. Allt detta är ju

tillåtet, men då utryckningsordern kommer ver- kar det ju oklokt att gå ut ifrån något, som man

har ordnat så väl.

Nu menar jag inte att du skall lämna din för- samling eller ditt hem. Men du skall resa dig

upp från den bekväma stol du sitter i och gå ut till dina medmänniskor på gatan, i bussen, på tåget, i bekantskapskretsen, till grannen, till den

avsidestagna, till platser där man ej hört fräls- ningens evangelium.

I Afrika har vi praktiserat den vägen att man

går ut till människorna med evangelium. Trak- tatspridning och friluftsmöten har fått det stör- sta utrymmet i vår verksamhet. Söndagens för- middagsmöte är en tacksägelsegudstjänst, då

man kommer tillsammans för att vittna om vad

Gud har gjort under den gångna veckan. Tack- sägelseämnena är ofta så många, och utmynnar

i regel i vittnesbörd, då det frambäres i försam- lingen, så vi måste förkorta dessa stunder då

ordet är fritt. Istället enas hela församlingen till att med en mun höja lovets offer till Honom, som gav sitt liv till lösen för vår själ. Evangelisation måste bedrivas målmedvetet. Då vi åker till en ny plats för att öppna ett arbete är det i förhoppning och tro till Gud om att en församling skall växa fram. Arbete öppnades för något över två år sedan på en plats nära Fort Portal. Ett besök på den platsen i dag visar vilken förvandling som har skett. Platsen heter Kit umba, församlingsherde

är Kabidu Saveli, till börden kongoles, 38 år gam- mal och far till fem barn. Gud har gjort ett här- ligt verk genom denne broder. Gång på gång har

han sagt mig att det är ett hårt arbete att vara predikant. Församlingen är i dag den ledande i

distriktet. Fem evangelister har gått ut som vitt- nen, medlemsantalet är över tvåhundra, tre ut- poster finns. På en av utposterna sex kilometer

från moderförsamlingen har man köpt ett hus och restaurerat det till möteslokal. Men den har nu blivit för liten så man planerar att förlänga

huset. Möteslokalernas utrymme räcker som re- gel inte till då evangelisationens eld brinner i

församlingen.

Kitumba församling byggde redan på ett ti- digt stadium en kyrka av pålar och jord. Bygg- nadsarbetet leddes av församlingens pastor. Tak- stolar, plåtläggning, fönsterkarmar och dörrar

föll på min lott. Den 23 augusti 1963 hade vi det första mötet i kyrkan. Det är glädjande att se hur en församling föds till liv på så kort tid.

Människor som förut varit slavar under drycken- skap blir lösta och fyllda av Guds kraft och vitt- nar i dag om ett segrande liv i Kristus.

Vad gör då en missionär när verksamheten i

den utsträckning jag har försökt beskriva bedri- ves av de infödda? Uppgifterna är många.

Främst står undervisningen i Ordet. De infödda

bröderna måste ledas vidare då det gäller för- samlingens liv och ordning. Broder Kabidri har

genom den undervisning han har fått av missio- nären vuxit till i visdom och kunskap. Det finns

tjugofem andra predikande evangelister av vilka flera är församlingsherdar och de är i behov av samma hjälp. Arbete bedrivs på femtio tre olika platser i distriktet och såsom ensam ledare skulle det betyda att många församlingar skulle växa vilt i brist på undervisning och vägledning i Ordet. Nu har vi ordnat det så att vi har ledande bröder som hjälper till med bibelundervisning,

dopförrättning, brödsbrytelse och barnvälsignel- ser. Allt detta måste göras och det möjliggöres

genom de infödda brödernas medverkan. Vi har

fem ledande bröder som har en något längre er- farenhet i Ordets tjänst. Dessa bröder träffas en

gång i månaden och dryftar verksamhetens olika problem; mötesserier, dopförrättningar … Detta möjliggör ett effektivare evangelisationsarbete. I spåren aven evangelisation på bred front medföljer många problem som måste lösas när det gäller tomter, bostäder, kyrkor, material, transporter och därtill kommer finansieringen. Då arbet e öppnats på en ny plats och själar har blivit frälsta uppstår alltid behovet av att kunna samlas och det kan vara ganska knepigt att få tag på en tomt, ibland är det förenat med en del kostnader. Det händer även att en chief sätter sig på tvären. Det finns både privatägd mark och mark ägd av staten eller kungen. Kibito församling började sin verksamhet i ett

litet rum som de hyrde aven vänlig kvinna. Ef- ter en tid blev rummet för trångt, och de började

hålla möten under ett stort träd. Problemet “ut- rymme” var löst. Under den så kallade värmeti- den gick det bra men så kom regntiden. Försam- lingen kämpade tappert och bad enträget till Gud

om en tomt och en kyrkolokal. När verksamhe- ten hade pågått i över ett år hände det sig att

bröderna i församlingen kom i kontakt med till- syningsmannen för kungens landområden i Toro.

Bröderna bad då att få ett stycke land på den plats där de brukade hålla sina möten. Mannen gick med på deras vädjan. Efter någon tid kom en av bröderna från Kibito och talade om den glada nyheten för mig att de hade blivit lovade en tomt men att jag personligen måste träffa

tillsyningsmannen och då också mäta upp stor- leken på tomten. Det lovade jag den glade afri- kanen och vi bestämde vilken dag jag skulle

komma.

Efter att ha kört tre svenska mil bad min afri- kanske broder mig sakta ned farten för här nå- gonstans skulle det finnas en liten stig som vi skulle ta in på. Mycket riktigt, här var det. Jag stannade bilen för att se efter var någonstans det var bäst att köra av vägen, ned på den stig, ‘Som skulle föra till tillsyningsmannen i Kibito. Efter att ha kört någon kilometer in i skogen lämnade vi bilen och gick resten av vägen till fots. Framkomna till huset där mannen bodde rönte vi ett mycket vänligt mottagande. Efter

ett kort samtal med den gamla mannen, som ut- tryckte sin glädje över att få ha en europe i sitt

hus begav vi oss till Ziengumba Hill där tomten var belägen. Vi hade med oss måttband och en stor skära. Gräset, stod högt på platsen eftersom ingen bodde där. Det kan bli sex-åtta meter högt och två-tre cm. tjockt, så skäran kom till god a nvändning. Vi turades om att skära gräset där gränsen skulle gå. Snart var gräset skuret och

vi kunde mäta upp området. Kungens tillsynings- m an var mycket tillmötesgående och han gav oss

en bra bit jord, över två h ektar, det räckte till för både kyrka, predikantbostad och en täppa jord, vilket är ett gott tillskott när det gäller att dryga ut ekonomin.

Katoke h et er en annan plats där arbetet be- gynte för två och ett halvt år sedan. I början

hölls mötena i förstugan till det hus där evange- listen bodde. Snart blev dock behovet aven sam- lingslokal aktuellt. Evangelisten sökte upp chie- fen i samhället, som lovade att göra vad han

kunde för att församlingen skulle få en tomt där de kunde bygga sin kyrka.

Chiefen höll sina ord och skreven rekommen- dation till Toro Land Board och förordade en

tomt på två hektar för Katoke församling.

På anmodan av ordföranden för T. L. B. be- s ökte jag en dag kontoret angående ansökningar

för tomter. Vi hade då fått rekommendationer för fyra tomter. Afrikanen var mycket vänlig och intresserad av att få höra mer om vad Mungu Mwema förkunnelse gick ut på. Vi har protestanter och katoliker, sade han, men vad går er förkunnelse ut på? Det var med glädje jag berättade för honom om frälsningen i Jesu.s Kristus. Då jag kom till nya födelseh, det nya livet, övernogslivet, dådet gamla är förgånget och något nytt har kommit, avbröt mig afrikanen och sade: “Menar du att en människa kan bli löst ifrån det gamla livet - även alkoholen?” " J a, i Kristus finns återlösning och frigörelse ifrån det gamla livet", svarade jag.

“Det är just vad vi behöver”, sade den lyss- nande mannen, “vart folk ii? ;;å fattigt på grund

av alkoholmissbruket”. Då vi avslutade vårt samtal, sade mannen, att ilet skulle bli en glädje för honom att få fram- lägga våra ansökningar om de fyra tomterna för kyrkbyggen då T. L. B. mötte upp till möte nästa gång.

Fjorton dagar senare erhöll jag ett meddelan- de om att samtliga ansökningar beviljats. Detta

utlöste ett stort tacksägelseämne hos fyra för- samlingar som hade fått detta problem löst.

Ur Gunnar och Margareta Eklunds i höst utkomna bok : Evangelisation i Afrika, 84 sid. Pris 6 kr. Midnattsropet, Surbrunnsgat. 60, Stockholm VA.