Israels stamfäder I

1sak var, som vi minns, löf- tets barn. Gud hade lovat en

son åt Abraham och Sara. Trots att alla mänskliga möjligheter till att få barn var obefintliga

för dem, uppmanade Gud Abra- ham att skåda upp mot himlen

och räkna stjärnorna på him- len, ty lika mångfaldig, lika

oräknelig, skall dIn säd varda. En dag uppfyllde Gud sitt löfte och Sara födde en son, som fick

namnet 1sak. När Abraham ha- de dött fick 1sak och Rebecka

tvillingar, av vilka uppstod två släktled. 1 Mos. 25: 21-28. “Och 1sak bad till Herren för sin hustru Rebecka, ty hon var

ofruktsam; och Herren bönhör- de honom så, att hans hustru

Rebecka blev havande. Men

barnen stötte varandra i hen- nes liv, då sade hon: “Om det

skulle gå så, varför skulle jag då vara till ?” Och hon gick bort

för att fråga Herren. Och Her- ren svarade henne: “Två folk

finnas i ditt liv, två folkstam- mar skola ur ditt sköte söndras

från varandra, den ena stam- men skall vara den andra över- mäktig, och den äldre skall tjä- na den yngre.”

När sedan Rebeckas tid att föda var inne, föddes först en son som var rödlätt och över

hela kroppen såsom en hårman- tel och de gav honom namnet

Esau. Därefter kom en annan pojke fram och denne höll med sin hand i den förstes häl och

därför gavs honom namnet Ja- kob, vilket betyder häl, men

vilket även kan betyda: han som bedrager. Profeten Hosea säger om detta: “1 moderlivet grep han sin broder i hälen och i sin

mandomskraft kämpade han

med Gud.” Hos. 12: 3. Här fram- träder Jakobs natur, vilken

samtidigt som den var en käm- pande natur även var svekfull,

som använde alla möjligheter i sitt liv till fördel för sig själv. Vi läser om hur Esau, då han

blev större blev en skicklig jä- gare, medan Jakob däremot var

tystlåten och höll sig bara hem- ma. (1 Mos. 25: 27.)

1sak älskade Esau mera, ty hans älsklingsrätt var villebråd,

men Sara däremot älskade J a- kob, för att han höll sig i mo- derns närhet.

Esau verkar varit stormig och lättrörd till sin natur. Det

påvisar händelsen som utspela- des en gång då Esau återvän- de hungrig hem från skogen

och Jakob hade kokt linsoppa. Då bad Esau: Låt mig få till livs av det röd, det röda du har där, ty jag är uppgiven av hunger.” (1 Mos. 25: 29-34.) När Jakob såg sin broders åtrå, så använde han den sig till godo och bad honom sälja sin förstfödslorätt. _ Hör, vad Esau utbrast: “Jag är ju döden nära, vartill gagnar mig då min förstfödslorätt ?” För en tillfällig känsla av hunger var han redo att avstå

från sin dyrbara förstfödslo- rätt. Vi kan konstatera att

Esau var ett stundens barn. Han satte inte stort värde på sin dyrbara förstfödslorätt. Då

Jakob bad honom, var Esau re- do att genom ed avstå sin först- födslorätt. .

Tyvärr möter man liknande människor även i dag. Den “förstfödslorätt” vi allA har i

och genom Jesu död och förso- ning på korset, betyder inte så

mycket för dem. En enda kvälls njutning på syndens väg är ett tillräckligt stort pris för att

vara redo att sälja sin först- födslorätt.

Jakob tar även välsignelsen. 1 Mos. 27 kap. När 1sak hade blivit gammal och hans ögon skumma, så att han inte längre såg, kallade han till sig Esau och bad honom

ännu en gång tillreda sin älsk- lingsrätt. Men samtidigt som

Esau gick till skogen för att skaffa villebråd, av vilket han skulle tillreda rätten, tillredde även Jakob med hjälp av sin

mor, . sin fars älsklingsrätt. Se- dan klädde Jakob sig i sin brors

bästa kläder och så trädde han fram inför sin blinde far. När

Jakob kom fram till honom frå- gade far: “Vem är du?” Då

svarade Jakob utan att blinka: “J ag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du tillsade mig, sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din själ må välsigna mig.”

Men den gamle 1sak förund- rade sig över att Esau fått

fångst så snart. Jakob vågade ljuga än en gång och han sade: “Herren din Gud skickade det i min väg.” Det var faktiskt vågat tal, men det avslöjar Jakobs natur Han drog sig inte för något för att nå sitt mål. -

Hur ofta möter vi inte lik- nande människor i våra dagar.

För dessa människor, t. o. m.

kristna, gäller “ändamålet hel- gar medlen”. Det verkar rent

otroligt att en människa kan gå så långt bara för att nå sitt eget ändamål. - När den gamle blinde Isak

ännu tvivlade Cir du å verkli- gen min son Esau 7), uppmana- de han sin son att komma när- mare, så att han kunde få röra

honom med sina händer och så känna igen honom.

“Rösten är Jakobs, men hän- derna äro Esaus händer.” -

Nu måste gamle far besluta

mellan två. En inre röst varna- de honom för att tro, för rösten

var lik Jakobs röst, men det mänskliga vidrörandet talade för, att sonen var Esau. Många gånger ställes vi inför liknande situationer. Den inre

känslan varnar oss för “bedra- gare”, men de har så klara “be- vis” och många låter sig påver- kas av dem, mera än av den

varnande rösten i sitt innersta. Den person, som tränger sig fram för att skaffa sig själv den

främsta platsen, fruktar san- nerligen inte för att skaffa sig

bevis, att han är Esau. Men det känsliga “andliga örat” säger tydligt, att rösten är “Jakobs

röst”. Man kan kläda sig i and- ras kläder liksom Jakob gjor- de, men sitt innersta kan man

inte förvandla. Fruktansvärt många människor nuförtiden, både predikanter och andra, är

iklädda lögnardräkter. Vi behö- ver en speciell nåd till att kun- na skilja på “andarna”.

Ännu en gång besvor Isak sin son: “Är du verkligen min son Esau 7”

Återigen ljög Jakob och sva- rade: “Ja.”

Efter det åt Isak maten och drack vinet, samt välsignade sin son med den välsignelse,

som tillkom den förstfödde. Då Esau senare återvände från skogen och tillredde sin

faders älsklingsrätt, så upplev- de han någonting fruktansvärt.

Jakob hade bedragit honom.

Esau hade sålt sin förstfödslo- rätt för linsoppan, och nu kom

han för sent för att kunna få

förstfödslovälsignelsen. Nu bör- jade även Esau gråta och bad:

“Välsigna också mig, min fa- der!” Ett fruktansvärt uppvak- nande för att konstatera, att

han kom försent. Bibeln varnar oss för detta:

“Att ingen är en otuktig män- niska eller ohelig såsom Esau,

han, som för en enda maträtt

sålde sin förstfödslorätt. I ve- ten ju, att han ock sedermera

blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen, han kunde nämligen inte vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.”

Lek aldrig med, förakta ald- rig din förstfödslorätt så att det

inte går dig, som det gick med Esau.