Maranataväckelsen – Behöver vi den i Sverige?

“Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har blivit dig betrott.” 2 Tim. 1: 14. Från de mest skiftande håll möter oss i Maranataväckelsen anklagelsen: Ni har ingenting nytt! - Den som inte har någon ny sanning, så resonerar man, har

ej heller något existensberätti- gande. Man tror sig här ha

historien på sin sida: Luther förde ju fram läran om rättfär-. diggörelsen genom tron allena, J ohn Wesley aktualiserade bl. a . frågan om helgelsen, döparna offrade allt för sanningen om

troendedopet, och pingstväckel- sen betonade betydelsen av An- dens dop och uppfyllelse av

Helig Ande. Slutsatsen blir då

bara en enda: Eftersom Mara- nataväckelsen inte har någon

ny sanning, som man ju tror,

har den inget existensberätti- gande. Den kommer att självdö!

Genom ett slikt resonemang menar man sig tydligen vara på den säkra sidan. Oroa oss inte! Försvarsmekanismer, som

haft lång tid att bildas, funge- rar ofta perfekt. Ofta ’ är det

självbevarelsedriften som klä- des i religiösa termer.

.Låt det en gång för alla bli

klart, väckelse innebär en radi- kal omprövning av allt, och med

Guds Ord som kritisk måttstock och korrektiv. - Behövs det då väckelse? Många kristna svarar med sina läppar ja, men deras liv

visar att de ej det minsta räk- nar med en sådan möjlighet.

Hur annars förklara slöheten, lojheten, ja, likgiltigheten? I

stället för att leva i det him- melska perspektivet har man

blivit förgängelsens trälar, till händer och fötter bundna av Mammons järnbojor, infrusna i jagets isgrotta och trälar under karriärismens alla förföriska lockelser. En väckelse inom de etablerade samfunden skulle säkerligen snabbt och effektivt neutraliseras) ty den skulle kol- lidera med en massa intressen.

Att svensk kristenhet idag

befinner sig i ett oerhört nöd- läge är väl uppenbart för alla

som har öppna ögon. Flera sam- fundsledare erkänner det också

och många ärliga kristna sörjer djupt öxer situationen. Vad gör man då? Jo, man flyter ihop med varandra och resultatet blir

ofta en utslätad, allmän religio- sitet. - En missionsförestån- dare ger åt människor som

sänds ut i missionens tjänst tre saker att tänka på: idealitet, generositet och mod. Vilken

vägkost! - Frikyrkopastorer får mindervärdeskomplex inför

de stora folk- och statskyrkor- na. Man vet ej hur nära man

skall komma dem. Många ger efter för skökans lockelser och dricker sig druckna av hennes otuktsvin. Allt detta och mer till, medan samfunden krymper samman och läget blir alltmer katastrofalt både utåt och inåt.

En annan form av verklig- hetsflykt finner vi i talesättet

att statistiken spår, men att Gud rår. Men när? Nu, eller någon gång i framtiden? Men förgäves får man söka efter en

klar lystringssignal, ett profe- tiskt ord som möter behoven,

ett vägledande och skapande ord. I stället för att låta domen gå över sig själv, anklagar man samhället. Riksdagsmännen blir de, som får skulden för det läge

vårt land befinner sig i, i and- ligt och moraliskt avseende.

Horribelt! Är inte detta dubbel- moral? Sopa först rent framför

egen dörr, så får vi se hur det går med samhället sen! I rättvisans namn skall dock sägas att denna missriktade moraliska indignation inte har

sina flesta anhängare bland fri- kyrkofolk i vanlig mening. Fle- ra inlägg från detta håll i den

aktuella debatten visar att man

tar avstånd från KDS och lik- nande strävanden att förbättra

samhället. Men ändock, något

verkligt radikalt och slagkraf- tigt livsprogram finns inte. Är

det inte ofta bara en intellek- tuell åsiktsfäktning utan tving- anda livsangelägenhet ? - Må

Gud i sin stora nåd avslöja all

påklistrad religiositet i alla for- mer! Andra kristna flyr in i väc- kelsetider som varit. .Man ser

med smäktande åtrå tillbaka på

den tid då kyrka och kristen- dom hade större inflytande i

samhället. Ja, just det, det var då som kyrkorna med lagar och

paragrafer sökte strypa all fri- het att avvika från den totala

likriktningen. Men nu är kyr- kornas välde krossat och män- niskan får för första gången en

chans att välja, med risk att välja fel. - Det som har varit, det har varit och nu gäller det att tjäna Gud i vår tid. Ty trons och Andens tid är presens! All trängtan bakåt eller framåt är ofruktbar verklighetsflykt. Att KDS kunnat träda fram

på den politiska arenan har va- rit möjligt bl. a. aven ödesdi- ger perspektivförskjutning inom

pingströrelsen. Helt enkelt en

pendelsvängning från spiritual- ism till en för väckelsen häm- mande materialism. Just i dessa kretsar möter vi denna missrik- tade moraliska indignation mest

utpräglad. Hur har man hamnat vid sidan av evangeliet? Här har perspektivförskjutningen

spelat sin roll. Från att ha va- rit en andlig maktfaktor, har

man genom bristande principiell klarsyn och genom avsaknad

av därtill nödig kraft och smör- jelse, glidit över till att enbart

representera ett moraliskt ka- pital. Lägg därtill den indoktri- nering som präster och andra

personer, som drillats i stats- kyrkans folkideologi, bestått

människor med. Människor vil- kas styrka sannerligen ej ligger

på det teologiska planet. Att man då oftast uppträtt som små gapande fågelungar är inget att förvåna sig över! - I en kommande artikel skall jag söka positivt summera vad

som är nytt och förnyat i Ma- ranataväckelsen. En sak till:

den positiva visionen är det allt överskuggande och väsentliga. Etiketten “de missnöjdas front” stämmer ej med innehållet!