Såsom på Noas tid

Fortsättning fl·ån nr 12 Skriften har förutsagt det stora avfallet och betygar: “Därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna.” Att laglösheten förökas i världen i dag är väl något som bekräftas av erfarenheten mer än något annat. “Det må du veta att i de yttersta

dagarna svåra tider skola komma. Ty människor- na skola då vara själviska, penningkära, stor- taliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot

sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal,

omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, för- rädiska, besinningslösa, förblindade av högmod,

de skola älska vällust mer än Gud, de skola ha ett sken av gudsfruktan men skola icke vilja veta av dess kraft”, betyger Paulus, och säger i samma andetag: “Vänd dig bort ifrån sådana.” Jesaja profeterar: “Jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare, de hava överträtt lagarna,

de hava förvandlat rätten, brutit det eviga för- bundet. Därför upp fräter förbannelse jorden.”

Man står i dag rådlös inför den tilltagande ung- domsbrottsligheten och brottsligheten överhuvud

taget. Man förenklar problemen genom att sätta namnet sjukdom på alkoholism, narkomani, homosexualitet och perversitet av alla former. Därmed är skamkänslan och även ansvarskänslan för dessa förnedrande tillstånd borta och man har samhällets skydd och hjälp. Man spyr i dag ut en avgrundsflod av förråande, pervers, sexuell

och förljugen propaganda på det ena hållet me- dan man bygger ungdomsvårdsanstalter, mental- sjukhus och fängelser på det andra. Säljer bränn- vin på det ena hållet och bygger alkoholistanstal- ter på det andra. Laglösheten förökas. Och det

går fort. Denna allmänna tidsanda med dess nedbrytan- de av folkmoralen smyger sig också inbland Guds

folk som grips av den allmänna standardjakten och obönhörligt fångas av materialismens kalla

robotklor. Så går pilgrinmsanden förlorad. Evig- hetsperspektivet fördunklas. Man säljer Guds

härlighet för världens usla grynvälling, och det

tillkommande för det närvarande. Kärleken kall- nar. Gudselden slocknar. Snart har den allmänna

njutningsmentalitetens förslöande inflytande

omöjliggjort varje insats till effektivt själavin- nande. Guds frontsoldater är oskadliggjorda.

Himmelen gråter och helvetet jublar. Djävulen hånskrattar rätt in i sömniga läsares ansikten. Infiltration! Guds folk som skulle vara ett avskilt folk har mist elden och hänförelsen och har nu som enda uppgift att vårda traditionerna aven för länge sen svunnen segertid. En mörk tavla. Den katolska bläckfisken famnar allt fler med sina sugande tentakler, blåser ut sitt giftiga bläck och grumlar de kristallklara riktlinjer vi har i Guds ord. “Det stora avfallet”, om vilket Guds ord talar kastar sina mörka skuggor över kristenheten.

Och mitt i detta avfall och denna sömnaktig- hetens ande finns det en som inte sover: djävulen.

Villfarelsens ande verkar. Den enda motelden mot allt detta är Andens eld. Andeuppfyllelse. Hur skall man få uppleva detta? En radikal ställning mot orättfärdigheten,

ett fast sinne, är den bästa kanalen för smörjel- sen från Gud. “Du har älskat rättfärdighet och

hatat orättfärdighet, därför o Gud, har din Gud

smort dig med glädjens olja mer än dina med- bröder.”

Men detta har man slutat att tro på. Man allierar sig i dag i högt bekännande kretsar med orättfärdigheten. Man allierar sig med fallna religiösa andar och politiker. Man bugar och bockar för präster och prelater och riksdagsmän och biskopar och församlingen mister därmed sin

gudagivna uppgift att vara sanningens stödje- pelare och grundfäste och blir istället en reform- rörelse med samhällsförbättrande funktion. Man

förkunnar människovisdom. Man samlar lärare hoptals allt efter som det kliar i öronen. Kristi kors är berövat sin kraft. Såsom det var på Noas tid så skall det vara i Människosonens dagar. Det var två släktens olyckliga allians som resulterade i att allt kött vandrade i fördärv på jorden. Två släkten hade gått ut från Adam. Kains och Sets avkomlingar. Kains avkomlingar var typiska världsförbättrare vars upproriska strävan gick ut på att visa att

de själva kunde skapa en tillvaro på den förban- nade jorden som var minst lika bra som det

paradis människorna genom sin synd förverkat rätten att vistas i. Och vi ser hur den gudlösa

kulturen blomstrade. Industri, hant verk, stads- planering etc. Sets avkomlingar var bönemänniskor. Hos Sets

son Enos samlades man omkring löftet om kvin- nans säd som skulle söndertrampa ormelilS huvud.

“Vid den tiden begynte man åkalla Herrens namn.” Men snart var sammanblandningen av dessa två släkten ett faktum, böneanden flydde och allt flöt samman till en enda grumlig flod. Men det fanns ändock en som levde rättfärdigt i denna i övrigt 100 % orättfärdiga tid. Det var N oa, och han blev med sin familj räddad undan floden. Han var ståndaktig. Jesus betygar att den skaran finns med i tidsålderns avslutning också, “Den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.” Det är en skara som gått ut från den samhällserkända religionen, utanför lägret för att bära hans smälek. En skara som har separerat med slöheten och ljumheten och

avskilt sig för Herren. Detta är den evangelise- rande skara som skall bärga in den sista skörden.

“Detta evangelium om riket skall bliva predikat till ett vittnesbörd för alla folk, sedan skall änden komma.” Det är en avskild skara över vilken Gud räcker ut sin stadfästande hand. Agne Bark