Syndabock

Detta ord är välbekant, men det är kanske inte alla som vet, att det härstammar från Bibeln. Enligt 3 Mos. 16 skulle Israels barn en gång varje år offra en bock för folkets synder, och dess

blod skulle bäras innanför för- låten och stänkas på de heliga

tingen där. Detta var en före- bild till Jesus, som tog allas

våra synder på sig och bringade försoning, inte bara för Israels utan också för hela världens synder. Och sedan den tiden kan ingen annan försoning ges för synder, utan den som vill bli frälst måste acceptera, att Guds offerlamm Kristus bär våra synder. När en människa får sitt hjärtas ögon öppnade för detta faktum, blir hon fri, och hon börjar älska Honom, som inte drog sig för att bli “hel och hållen gjord till skam” för att vi skulle bli delaktiga av livet i Gud. Jag, som skriver dessa rader,

har nu i 12 års tid varit uteslu- ten från en pingstförsamling,

därför att jag hade upplevt den- na frälsning och inte kunde för- må mig att gå in under det i

pingstförsamlingarna i Sverige tillämpade budet, att en kvinna ska ha långt hår och bära hatt inomhus under gudstjänsterna och bönemötena - ett bud, som

de anser att de måste hålla så- som varande Guds Ord. Av

kärlek till tros syskonen och av okunnighet gick jag i början in under detta ok, då de bad mig göra det. Men jag hade inte väl

gjort det, förrän mitt· inre för- vandlades: jag blev en farise,

jag lärde mig att se ned på dem, som avvek från dessa två saker: hårknuten i nacken och

det betäckta huvudet. Jag förlo- rade den första kärlekens ren- het, och Guds Ande manade mig

att fly för mitt liv ut ur detta

syndiga väsende. “Jag förkas- tar icke Guds nåd. Om rättfär- dighet kunde vinnas genom la- gen, då hade ju Kristus icke be- hövt lida döden.” (Gal. 2: 21.)

Om den, som understödde det- ta bud, gällde och gäller: “Ty

alla de som låta d’et bero på

laggärningar, de äro under för- bannelse.” (Gal. 3: 10.) De vid- makthåller nämligen ett för- samlingsväsende och en förs am- lingstukt, som grundar sig på

det gammaltestamentliga syn- sättet, vilket inte kan frälsa

utan tvärtom förde Jesus på

korset, och som säger: “Förban- nad vare var och en som icke

förbliver vid allt som är skrivet

i lagens bok och icke gör där- efter.”

Just den förbannelsen fick jag erfara, då jag för Jesu skull

bröt med det fariseiska och be- gärde utträde för att i frihet

vistas utanför lagtvånget med rent samvete inför Gud och männskor: Man förstod inte

mitt rena uppsåt och min sam- vetsnöd utan uteslöt mig så- som en människa, som ansågs

vilja “vränga Guds Ord efter

mänskliga nycker”. Hur gräns- lös var inte min övergivenhet!

Och dock: för mig fanns ingen väg tillbaka. Hur tacksam är jag inte nu för Maranata-väckelsen, som brutit fram som svar på mångas böner. Måtte appellen “Vi vill spränga fromhetsvallen !” ljuda ännu klarare, så att Guds nåd mer och mer lyser igenom och

värmer de av världen förakta- de - och dem, som är oförståd- da av de fromma.

Ty “Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull.” (Gal. 3: 13.) Detta betyder, att

varje kärlekslös dom, hur mo- raliskt riktig den än må vara,

riktar sig mot Gud själv, efter- som Han tagit hela straffet för

vår syndiga natur på sig. - En

vanlig tänkande människa, tro- ende eller ej, med det minsta

uns av logik, måste förstå, att- förutsatt att det förhåller sig så

med frälsningen - ingen annan lag än Andens lag kan gälla för den kristne. Det förhåller sig med andra ord så: Kärlekens

Gud kännes inte vid någon an- nan rättfärdighet än kärlekens

rättfärdighet. Det hjälper alltså föga, att vi

förskansar oss bakom budhåll- ning, bakom en viss frisyr, bak- om åsikter om huvudbonad eller

icke huvu1bonad, om mat och

dryck, nymånader eller högtids- dagar. Ty Guds rike är inte av

denna världen, och vad Gud vill nå fram till oss med genom Golgata är ett sinnelag likadant som Hans eget. Därför är jag fullkomligt fri gentemot dem, som fördömt mig. I mitt hjärta är jag övertygad om att med mig står Herren, medan dessa däremot i sin blindhet blivit Hans motståndare. På mitt lilla

vis blev jag en syndabock i lik- het med Kristus, och min över.,

givenhet har i min lilla mån va- rit ett kristuslidande.

Jag är tacksam till Gud för Maranata-väckelsen, ty där får man fästa sina blickar på det, som är “därovan”, och binJes ej

av det, som hör jorden och värl- den till.

Och alla vänner, som har för- stått, vad jag har velat säga

med dessa rader, ber jag förena

sig med mig i bön om och läng- tan efter att alla måtte komma

till denna insikt. Ty om redan Paulus hade sådan nöd, att han gärna vore “förbannad och bortkastad från Kristus”, om

det kunde gagna hans på Kris- tus icke troende judiska bröder

• hur mycket större borde inte vår nöd vara för våra kristna

trossyskon, vilka genom sin la- giskhet på nytt utsätter Kristus

för korslidanden ? Kom> kom> Herre Jesus! A . M.B.