Inga järnridåer får hindra oss att evangelisera

När vi nu ser hur en fri andlig verksamhet växer fram i vårt land - ett målmedvetet evangeliskt

arbete tar gestalt i fristående grupper och försam- lingar - ställer vi - stundom i förundran eller

självrannsakan - dessa frågor: “Vad skall det bli av detta arbete? Vilka förutsättningar har denna

verksamhet att överleva i en tillsynes religiöst lik- giltig tid? Mäktar vi föra väckelsen till vårt folk

och bära den vidare till vår samtid i den påfrestande kampen mot en civiliserad hedendom?”

Mänskligt sett finns det inga sådana förutsätt- ningar. Alla våra ansträngningar på detta område

är redan från början dömda att misslyckas. Hur

egendomligt det än låter ligger just i denna realis- tiska syn på vår absoluta oförmåga en verklig till- gång, ty denna sanning har verkat synnerligen fri- görande. Den har nämligen drivit oss in i en bero- endeställning till Gud och skapat ett rätt utgångs- läge för ett verksamt böneliv. Det har alltid visat

sig vara en väckelses grundtoner, s j ä l v l i v e t s utblottelse och död - till u P P s t å n d e l s e l i vet s gudomliga segerställning.

Denna fria verksamhet kan aldrig påräkna sam- hällets stöd, kommer aldrig att äga några fonder att

ösa ur, och - sa länge den förblir en väckelserorelse

• inga utbildningsanstalter för predikanter eller

andra tjänstemän. De ekonomiska problemen kom- mer alltid att vara av sekundär betydelse och måste

lösas enligt Nya Testamentets riktlinjer. En väckelse lever och verkar i n u e t, och angriper problemen med trons vapen utan att engagera sig i materiella

framtida spekulationer. Alla mänskliga hjälpaktio- ner som på ett eller annat sätt utmanövrerar Guds

ständiga nådeserbjudanden till sin församling är en förbannelse och måste i tid nerkämpas med Andens svärd. Vi kan icke leva vidare ‘utan Guds välsignelse. Om Gud icke är med, betyder också undergången en räddning! Är Han med går verket vidare genom alla tänkbara och otänkbara kriser och prövningar mot nya uppgifter och större segrar.

Alltjämt väntar skaror på frigjorda budbärare! Kurirer, som i oförfalskat skick överlämnar den store Konungens brådskande frälsningsbudskap" Till detta spännande och för den kristna karaktären mycket danande nådesuppdrag kallas a 11 a troende. Barn, ungdom, mandom och åldringar mönstras under det eviga hemlandets korsmärkta fana. Men

a Il a måste rustas för denna strid. Genom uthållig- het och lydnad vinner trons folk ständigt ny terräng.

Här måste var och en som vill nå fram med sitt budskap underkasta sig alla de umbäranden det medför att vara Konungens härold på ett av hans

fiender ockuperat territorium. I vårt land står fort- farande dörrar öppna tör ett renodlat evangeliskt

väckelsebudskap. Där man minst anar överraskas

man av att finna för Ordets utsäde beredd och till- gänglig mark. Med hast blir det befruktning och

mognad till skörd då Anden får frihet att utföra sin frälsande mission genom redskap, som lärt sig gudomlig strategi vid Andens universitet. . Vi ser också tiden vara inne för en begynnande

missionsepok bland folken i de östeuropeiska stater- na. Guds församling är en övernationell syskon- gemenskap och fungerar på en andlig nivå höjd

över alla politiska · system. Denna livsgemenskap utsläckes icke av vilddjurets förrädiska attacker genom vilken barbarisk eller kultiverad regim den

gudsfientliga världsmakten än opererar. Guds fräls- ningsplan vet icke om några järnridåer av politisk,

social eller religiös art som ej kan forceras, ty trons

representanter låter sig icke kuvas av dekret ond- skans härsmakt ‘utfärdat för att hindra evangelii

segertåg genom världen. Parollen är fortfarande : “Evangelium till alla folk med andeutgjutelse över allt kött!” Blir det p e r s o n l i g a engagemanget vad Gud vill det skall vara finns det ingen makt på jorden, som kan sätta stopp för denna revolution. Gud har låtit oss uppleva en väckelse, som befriat oss från de religiösa organisationernas tvång och begränsning. Detta är en .utomordentligt god start, ty vi har på så sätt fått visionen förankrad i Guds

eviga rådslut så som missionens Herre själv presen- terat det för oss i Ordet. Vår uppgift är icke att

etablera kyrkor men evangelisera. Det ligger två

oförenliga ambitioner i dessa fälttåg, som med nöd- vändighet måste kollidera med varandra. Gud fost- rar i denna tid män och kvinnor med pannor av

diamant och blödande hjärtan av kött. Ett släkte med skarp profil och andlig resning vars högsta mål i denna värld är att få ge sitt liv på stridsfältets höjder. Det är dessa människor som kommer att bli stöttrupperna för den arme, som skall bereda väg för en andlig väckelsevåg till folk och riken vars

yttre livsbetingelser är helt andra än våra. Geogra- fiskt näraliggande folk lever i djupt andligt mörker

på grund av den massiva okunnigheten om fräls- ningen i Jesus Kristus. Religiöst och politiskt totali- tära stater bevakar sina fästen med oro. Okontroller- bara strömningar i djupen av det stora folkhavet

siar om att starka krafter formeras för att lösgöra sig från oken despoterna lagt på dem. Låt oss vara med och bygga andliga brohuvuden över hela vårt land av människor, som fostras att gå trons, bönens och försakelsens väg. På detta sätt

påskyndar vi denna offensiv här och bortom grän- serna. En renodlad evangelisk tro och en klar syn

på församlingens uppgift och funktion skall hjälpa oss förstå att väckelsen går sina egna vägar och skapar sina egna former bland folk med . andra kultuTl3lla och religiösa traditioner än våra. Jag har nyligen varit i ett östeuropeiskt land, som

befinner sig i födslovåndor. Trängd mellan de katol- ska och kommunistiska maktblocken utkämpar en- skilda individer här och där en övermänsklig kamp

för andlig frigörelse. I staden jag njöt en underbar semester sågs överallt kyrkor, kloster, präster, nunnor och munkar, och vid de många mässorna stod människor i timmar och bad sina böner. Där fanns konserthall, biografer, nattkcubb och teater

men katolska kyrkans effektiva renhållning garan- terar staten att dessa trettio tusen människors livs- rytm icke störes av fria offentliga evangeliska sam- mankomster

En dag då jag promenerade på den stolta mur,

som högrest och skyddande slingrar sig kring sta- dens historiska kärna, såg jag en syn, som jag sent

skall glömma. Två händer sträcktes emot mig från ett mindre fönster försett med flera galler. Huset var ett fängelse och innanför gallren syntes i en liten lucka ett ögonpar som spejade ut mot friheten. Ropande några ord – en fråga – på tyska sökte

fången kontakt med yttervärlden men kommttnika- tion var omöjlig. Porten till muren skulle stängas

och en vakt hjälpte den skakade turisten bort från livets dystra bakgårdar till den förgyllda tillvaro det officiella livet alltid bjuder sina festberusade gäster. Två maktlösa händer, ett spejande ögonpar och en ropande röst från en fånge bakom tjocka murar och

stålgaller, blev den upplevelse, som ryckte den vet- girige vandraren ur Vykortsidyllens drömvärld och

som på ett bryskt sätt på ett ögonblick gav den symboliska bilden av detta folks andliga situation.

Gud har gett oss budskapet, ansvaret och förtro- endet! Skall vi gå till dem . .. ?

ARNE IMSEN