Israels stamfäder VIII

“Isaskar är en stark (finsk övers. benig) åsna, som ligger i ro i sin inhägnad. Och han såg, att viloplats en var god och att landet var ljuvligt, då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig tjänare.” 1 Mos. 49: 14–15. Vi har säkerligen ibland, om vi varit ute på

landsbygden lagt märke till, hur en mycket väl- gödd hund legat dåsande utanför något bond- ställe, utan att bry sig så mycket om främlingen

som närmade sig. Det var knappt den reste sig på benen, utan den skällde blott ljudligt till några gånger, för att sedan återgå till sin “feta” sömn. Det finns jakthundar, vilka är mågerlagda och ~om nästan aldrig skäller på främmande, men vänta bara då husbonden tar ner bössan från väggen, då darrar den av iver att få gå med ut till skogen för att jaga villebråd med sin husbonde.

Det finns även dessa två sorter bland de krist- na. En del är “fullproppade” lik hunden jag först

nämnde om, den där trogna husvakten. Dessa kristnas enda verksamhet är att gå till möten, äta sig riktigt “mätta”, varefter de går hem och börjar skälla på andra människor. En sådan vana och ett sådant liv är i stort sett deras livskallelse.

Men det finns också, ära vare Gud, andra sor- ters kristna, vilka är lika jakthunden jag nämnde

om, vilkas enda längtan och enda passion är att

komma ut i “skogen” och vinna själar för him- melen. De har varken tid eller intresse av att

sitta vid kaffeborden och skälla på samt tala illa om andra människor. Isaskar var just lik den sistnämnde. Till sin

natur var han lugn och låg gärna i ro i sin in- hägnad, men lat var han inte, ty han var en

stark (benig) åsna. Han såg att viloplatsen var god. Isaskars vila i inhägnaden var alltså inte

lättja, utan han hade funnit den rätta vilo- platsen.

Jesus sade en gång: “Kommen till mig I alle, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok och lären

av mig, ty jag är saktmodig och öcb:njuk i hjär- tat, så skolen I finna ro för edra sjä.lar. Ty mitt

folk är milt och min börda är lätt _” Matt. 11: 28-30. Jesus lovar ro åt alla, som arbetar och äro betungade, men sedan säger Han, Ont någon tar på sig Hans ok, skall han finna 1"0. Det finns

många kristna, vars innersta är rolöst och rast- löst. De springer hit och dit utan att finna ro.

Vad är orsaken till deras rolöshet? Profeten Hosea säger om Efraim, att han är som en hemtam kalv som ville tröska, men Gud lovade att spänna honom för oket. Förr i tiden

då man tröskade, var det oxar som drog trösk- verket. Oxarna bands fast vid varandra genom

ett ok och så arbetade de tillsammans. De snåla band ibland till munnen på oxarna, för att de inte skulle komma åt att äta säd medan de arbetade. Gud fastställde riktigt en lag genom Moses att “du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar”. 5 Mos. 25: 4. Paulus förklarar senare denna sak för korintierna, 1 Kor. 9: 9-14, ty redan då tänkte Gud på det Nya Förbundet och på förkunnandet av evangelium. Många troende är lika Efraim. De ville så gärna vara med och tröska och varhelst de hör att tröskning är igång, dit går de och man får se dem vara med, endast för att äta och njuta. Men dessa människor tillåter aldrig att ett ok lägges på deras vackra halsar. Ansvar är ett okänt begrepp för dem. Innerst inne är de ändå

så rolösa. De är rädda för strider och svårig- heter. De går gärna med i den grupp där man

kan få bevara sitt “ansikte” och bara njuta. Men var och en, som tagit på sig Jesu ok, vet vilken underbar frid och ro som är fördold i detta ok. Man talade i Gamla Förbundet om Herrens börda. Profeten bar Herrens börda och upplevde samma känslor som Gud själv. Herrens börda känns ibland tung, men den, som har lärt sig bära den, vet vilken dold lycka och salighet där är under den. Då Herren ibland tar bort sin börda, lägger man genast märke till, hur den lätta tillvaron är rolös och den tillfredsställer inte vårt hjärta. Prästerna skulle alltid bära Förbundets ark på sina axlar med hjälp av stängerna. En gång, då David skulle hämta arken på filisteernas sätt,

med en ny vagn, som var dragen av oxar, upp- tändes Herrens vrede och Ussia föll död till mar- ken. Senare, då man hämtade arken buren av

prästerna, blev hela folket uppfyllt av glädje och David jublade och dansade framför arken så, att hans hustru blev stött på honom. Isaskar böjde sin rygg under bördan. Har också du, min vän, böjt din rygg under bördan? Där finner du ro för din själ och du kan vila dig i inhägnaden. Där öppnas underbara syner inför dina ögon och där kan du sjunga: “Jag har en underbar viloplats, där min ande får vila.’ (fri övers.). Då hinner du faktiskt inte göda dig, ej heller har du tid med att klandra andra och se på deras fel, ty hela din nit och din brinnande längtan går ut på, att vinna byte för himmelen. Maranata - Jesus kommer snart! Det vi tänkt göra, låtom oss göra det nu. Ty

sannerligen, Jesus kommer snart och sedan kom- mer natten, då ingen längre kan verka. Amen!