Moralisk upprustning eller evangelisk väckelse

Vår tid kännetecknas av väldiga förändringar på olika områden. Det är i flera avseenden en uppbrotts- och brytningstid. Detta återverkar också på den andliga och religiösa situationen och medför konsekvenser för hela samhällslivet. Det är av största vikt att förstå den tid man lever i. Vad är det som sker egentligen? Många

olika röster hörs. Konservativa och radikala ten- denser bryts mot varandra. Villrådighet och för- virring syns ofta råda på ömse håll.

Många kristna, fyllda av moralisk indignation, går till attack mot den s. k. sekulariseringen. Den fördöms i starka ordalag. Ytterst få kristna har några uppskattande ord om den.

Är då denna process, som egentligen har myc- ket gamla rötter, enbart negativ? Har den inga

positiva sidor? Jag vill hävda följande: Sekula- riseringen är en Guds kvast för att sopa bort en

mängd värdelöst religiöst bråte. Att våra offent- liga institutioner avkyrkligas är inget att hänga

läpp för - tvärtom! Avkyrkligande är inte det- samma som avkristning. Måste en antikyrklig

reaktion tyda på avståndstagande från Kristus? Så länge vi ’ har kvar denna praktfulla fasad av officiell religion måste sekularisering till. Alla falska grunder måste sopas bort. Likgiltighet är

värre än öppet motstånd. Som det nu är blir män- niskor otillgängliga för evangelium och för nya

testamentets klart framställda och absoluta om- vändekrav. “Nu bjuder Gud att alla skall om- vända sig., Apg. 17: 30.

Ännu lever dock de kyrkliga sederna kvar. Jag tänker Pli.. barndop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Dessa ting är inga bevis på andligt liv och hälsa i, den svenska folkkroppen. Snarare tvärtom. Det är ofta enbart fråga om sociala aktiviteter och vanor, tömda på sitt religiösa innehåll, vilka ytterst få människor vågar bryta med. Slentrianen firar här stora triumfer.

Man kan också mycket väl inse att sekularise- ringen har en fruktansvärd baksida. Framför

allt om man ser det ur moralisk synvinkel. De för evangeliet positiva sidorna överväger dock. Människan friställs, jfj, nollställs och börjar nu först få frihet att själv välja. Varje religiöst

tvång måste bort ty religiös tvångsmatning le- der till onödiga uppstötningar. En :för evangeliet

jungfrulig mark beredes. Motsatserna mellan församling och värld, kristen och. icke-kristen, skärpes och blir klara. Jag hävdar att vi - vad man på konservativt

kristet håll än säger - måste bejaka sekulari- seringen, och frimodigt och utan fruktan lita på

att evangelium är starkare än hedendomen i vilka former den än framträder. Men vi behöver nog inte provocera fram något. Allt arbetar till sist ändå evangelium i händerna. Hur skall vi då positivt komma till rätta med situationen? Finns det någon framkomlig väg? Tror vi att det verkligen räcker med att ge, d. v. s. i många fall påtvinga människor fasta normer? Gör människan det rätta och goda, bara hon får reda på vad detta är? Är inte detta en verklighetsfrämmande och bibelstridig syn? Finns det verkligen fog för en sådan optimism? Är, som det sagts, tio Guds bud vägen till livet? Det är ju tvärtom! Budet dödar, men evangelium gör levande. Är kanske en moralisk upprustning

lösningen? Många anser det. Många kristna rea- gerar därför moraliskt, men inte kristet. Det är

orimligt, omänskligt och obibliskt att fordra att människor som bibeln kallar opånyttfödda och oomvända, skall vilja och kunna av sig själva uppfylla de etiska krav nya testamentet ställer. “Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.” Rom. 8: 7. Se även 1 Kor. 5: 12. Bakom dessa moraliska krav spökar även- den

fullständigt falska bilden av samhället eller fol- ket som kristet, i en eller annan mening. Att

en kristen blir moraliskt indignerad när en män- niska, som varken är eller vill vara kristen, inte

lever efter de kristna normerna, visar hur långt in på moralismens och lagiskhetens irrvägar vi hamnat. Att vilja vara fri från moralism betyder dock inte att man tar det ytligt och lätt på mor~liska problem. Det kan ofta vara tvärtom. Men omoral

botas inte med fasta normer eller rop på “sedlig- hetspolis” , tyvärr ofta inspirerat av en hårt dö- mande ande. Hela moral debatten i vårt land är

dock snedvriden. Skulden ligger ofta hos kristna debattörer, som förvränger evangelium genom moralism av olika slag. Att med politiska mede l söka nå ett religiöst mål är ett klart exempel på hur långt

avkristningen i vissa kristna led hunnit. En ödes- diger perspektivförskjutning har gjort detta möj- ligt.

Jesus ville inte skapa några moralfronter, ty Han stod på syndarnas sida. Inte h eller var h an moralismens apostel, utan Hans uppgift var att

föra människan i gemenskap med Gud. Han knöt alltid sina etiska krav nära till sin egen person.

Bergspredikans etik, som inte är en lag för sam- hället, får under inga omständigheter lösas från

Jesus såsom frälsare och från gudsrikets sam- manhang. Detta tal visar oss gudsrikets triumfe- rande livsstil som är ett naturligt utflöde av det

liv Jesus skänker genom evangelium. Kristna moraliska krav utan evangeliets överflödande liv är en chimär. Jesu ord: “Den av eder som är utan synd han kaste första stenen … “, har för alltid givit dödsstöten åt moralismens hydra.

. När Paulus kom till Korint, en stad där sedes- löshet och utsvävningar dagligen firade stora

triumfer, hur handlade han? Tillsatte han en sedlighetskommitte? Började han en kampanj med moralisk upprustning som mål? Medvetet

koncentrerade han sig på en enda sak: att i An- dens kraft och överbevisning predika evangelium

om Jesus Kristus. Ty det var det enga som kunde rädda dem.

Både moraliska heroer och hjälplösa, karak- tärslösa lättingar behöver evangelium, ty synd

är inte i första hand omoral, i en eller annan form, utan otro. Pauli uppgift var inte att ge moralkakor åt hungrande människor utan livets mättande bröd, som är Jesus själv.

I moralen, budet, möter du kravet. I evange- lium gåvan - försoning - förlåtelse, ja, över- flödande liv. Tänk vilken befriande förmån för

alla människor att få möta evangeliets gränslösa

generositet! Tillvarons största gåva, J esus Kris- tus, skänkes fritt och för intet genom evan- gelium.

Det som inte politik, moral, lagar eller förord- ningar förmår, är och blir naturliga frukter, an- drahandsverkningar, aven andlig väckelse. Den

för med sig en radikal omprövning av alla tra- ditionella tänkesätt. Väckelse är den kommande

tidsålderns krafter i verksamhet i jordiska, be- gränsade förhållanden. Ett nytt perspektiv, det

himmelska och eviga, träder in och ger en h elt ny belysning av allt. Det kristna främlingskapet , denna märkliga eskatologiska spänning, blir en

skakande verklighet. Tro och otro möts i en öp- pen strid på liv och död. Hedendom överrumplas

av evangeliets överväldigande kraft och uppen- bar else. Striden är svå r men segern är en trium- f er ande r ealitet. Kyrkor och samfund föds, lever och vissnar ner, men Guds församling förnyas gång på gång! Jesus är densamme. Guds möjligheter är fortfarande obegränsade.

Du behöver inte vänta längre. Nu väller ande- floden fram.

Låt mig till sist citera Sven L i dman ur hans inledning till Augustinus’ bekännelser. “Ater skola män och kvinnor vandra på jorden med

levande blickar och lugna, rena hj ärtan - vand- ra på jorden med Jesus · Kristus levande i själ

och lemmar - andens levande tempel - en här- lighet inför Den Högstes ögon. Å. ter skola män

och kvinnor leende och frimodigt lida smälek och förföljelse i Jesu namn och gå ut till Honom utanför lägret och bära Hans smäl ek. Ty de hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den till- kommande staden. Min vän och broder - det

är en morgonrodnad av höjden - det är en ny väckelse som skall gå ut över världen.” Detta sker nu!

I dag kan du få uppleva den apostoliska kraf- tens överflöd. Tag emot denna kraft och bli en

kanal för de himmelska livsflödena. “Frukta icke, du land, utan fröjda dig och gläds: ty stora ting har Herren tagit sig för.” Joel 2: 21. “Tänken icke på vad förr har varit, akten icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt. Redan nu visar det sig: märken I det icke? J a, jag skall göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken … " Jes. 43: 18 f.

B jörne Erixon