Evangelistämbetets plats i församlingen

Om evangelisten lösryckes ur sitt “samman- hang” förlorar han mycket av sin kraft och auk- toritet. Av Gud är han insatt i församlingen

“tillsammans” med de övriga ämbetena och tjänsterna och är därför i sitt arbete för Gud beroende av de övriga ämbetena. 1 Kor. 12: 27-30. f. 4: 11-16. Evangelisten KAN visserligen evangelisera utan t. ex. lärarens medverkan, men blott till en tid. Det måste till en lärare och herde som kan ta hand om det som vunnits. och vårda lammen och fåren. Annars kommer snart ulven och tar alitsammans. Jag har sett detta i Brasilien där allt Guds fria verk mer eller mindre lider, just på grund av

att ett samarbete mellan de olika ämbetena sak- nas.

Apostelns och evangelistens ämbeten domine- rar. Personer med ledarbegåvning kallar sig

“missionär” (istället för apostel), och gör oftast det felet att han lägger alldeles för mycket av arbetet under sin egen bevakning. Han är den person, som direkt eller indirekt, dirigerar de

olika lokalförsamlingarna. Detta gör att det äm- bete som kanske blir mest eftersatt är lärare- ämbetet. Pastorerna har svårt för att bli några

personligheter och växer sig aldrig starka nog att ta egna initiativ. Allt som sker-i den andliga verksamhete~ är inom ramen avm.issionärens tänkande ochvis.ion. Är hans vision begränsad till t. ex. möte, med en viss stil, tre gånger i

veckan, byggande av kyrka, offer och tionde- givande, bön för sjuka och husbesök, så blir alla de övrigas vision begränsad till detsamma. Där- för har varje ny organisation sin särskilda stil

och sin särskilda favoritsanning.

Där inte alla ämbetena och tjänsterna funge- rar i församlingen där lider på ena eller andra

sättet Guds verk. Det blir inte då vad Gud har

tänkt att det skulle bli. Jesus sade till sina lär- jungar: “Jag har bestämt om eder, att I skolen

gå åstad och bära frukt, sådan frukt, som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder, vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.” Joh. 15: 16. Denna “beståndande frukt” bar apostlarna på ett särskilt sätt först efter pingsten när de blivit insatta i sitt rätta sammanhang tillsammans med de övriga tjänsterna. Det ena ämbetet bör icke få större aktualitet än det andra. Visserligen står det “först och främst” om apostlaämbetet, men detta därför att det verkligen är störst och står framför de övriga. I vår tid har detta dock skett, att ett visst ämbete fått större aktualitet än de övriga. Detta sagt om evangelistens ämbete. Säkerligen har detta skett, därför att detta ämbete har varit

eftersatt eller för mycket bundet “inom” för- samlingen.

Evangelisten måste av församlingen få frihet

att gå ut och evangelisera. Detta är evangelis- tens uppgift, att “bryta ny mark” och vinna

människor för Gud. Filippus, som visade sig ha evangelistens gåva, fast han av bröderna i Jerusalem blivit avskild som diakon, kom till Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Detta gjorde han med stor makt och myndighet allt eftersom tiden och behovet krävde i den syndiga staden.

Filippus arbetade inte för församlingen i Jeru- salem eller som dess representant iSamarien.

Han arbetade för Gud och hans målsättning var att vinna själar för Gud och av de vunna bilda en levande Guds församling. Han arbetade i fullt samförstånd med bröderna i Jerusalen och fick deras stöd och hjälp i den nya verksamheten. “Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra, att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. Och när dessa kommo dit ned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande; ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herrens Jesu namn. De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande. - Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat

Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusa- lem och förkunnade därvid evangelium i många

samaritiska byar.” Apg. 8: 14–17, 25. Vad som är viktigt; är, att den andliga enheten bevaras och personerna med de olika ämbetena och tjänsterna förstår sitt beroende av varandra och förstår att värdesätta varandra. Först när

detta sker åstadkommes de största och varakti- gaste resultaten .

. Jag har sett, vad man skulle kunna kalla för lösryckta evangelister, som åstadkommit rörelse och till synes stora resultat. Men det mesta av det som vinnes går förlorat därför att ett sam- . arbete mellan de . olika tjäI!sterna och mellan evangelisten och fÖrsamlingen saknas. Än en gång vill Jag doc~ här poängtera, hur viktigt det är, att icke församlingen försöker

klavbinda evangelisten, utan ge honom den fri- het som honom tillkommer.

Alldeles för mycket har det skett, att försam- lingen kallar en evangelist att ha en serie möten

i församlingen. Dessa möten som skulle vara i syfte att evangelisera, blir oftast i stället möten för församlingens uppryck els e eller uppbyggelse. Därför att inte evangelisten kommer in i sin

rätta funktion, blir rekryteringen av nya med- lemmar minimal.

Evangelisten besitter ett så pass stort och viktigt ämbete att han själv måste ha friheten att ta egna initiativ och på egen hand börja ett evangeliseringsarbete. Är hans motiv rena och hans motto och mål är att vinna själar för Gud,

bör han oreserverat få brödernas och försam- lingens stöd i sitt arbete.

Det är icke tillvägagångssättet som är det viktigaste! Det viktigaste är lära och livet. Doktrin liksom vårt leverne måste vara i full överensstämmelse med Guds ord. Men det står

ingenstans i bibeln om HURUDAN mötesord- ningen skall vara t. ex. Det står endast att allt

skall tillgå höviskt och med ordning. Det står

ingenstans om missionen skall bedrivas av ut- länning eller infödd, med eller utan penningme- del. Detta är sådana saker som varje tid kräver

sitt särskilda svar och det är endast Gud i Kris- tus Jesus som kan ge oss den rätta visionen av

vår tid. . - Vi bör också komma ihåg, att Gud har inga kopior i sitt verk. Han använder sig endast av

original, som han själv skapat och gett sina sär- skilda pund och gåv?r.

Ernst Höglander