Så upplevde jag min pingst

I ett nr av Sv Veckotidning, frågar signaturen

“Elisabeth” om en del för henne obekanta ut- tryck, som hon möter hos andra kristna: ande- dop, tungotal, helbrägdagörelse. Hon frågar:

“Har verkligen vår tid plats för sådant? Vis- serligen lulr man hört att bland pingstvänner)

Maranata och andra religiösa riktningar de

nämnda orden inte är några museiorll utan and- liga verkligheter. ’ Men säger man till ‘sig själv:

överspända och svärmiska människor har det ju alltid funnits och att sådana påstår sig kunna

tala i tungor är kanske inte så märkligt. Psykia- terna kan nog ge förklaringen. Men för oss

nyktra) balanserade kristna är väl sådana reli- giösa uttryck ingenting att bry sig om! Eller är

de kanske det? Kanske något att längta efter och be om?” - Så långt signaturen “Elisabeth”. Vänner, är inte detta en både skrämmande, gripande och för oss andedöpta, uppfodrande deklaration! Mitt i den något överlägsna tonen märker man en uppriktig undran “tänk om detta är något för vår tids kristna, något för mig?” På den frågan kan jag av egen erfarenhet svara ett obetingat JA! I allra högsta grad; är

det en absolut nödvändighet för denna sena tids- ålders barn att få del av denna verklighet. Var

det nödvändigt på apostlarnas, de första kristnas tid, så är det icke mindre nödvändigt I DAG! Skall vi leva ett rikt liv med Herren och vara med i den skara som är redo då Jesus kommer, måste vi mitt i denna sekulariserade tid förbliva i Kristus och uppleva att Hans fullkomliga seger

är vår. Skall församlingen kunna bli funktions- duglig är det angeläget att varje lem i Kristi

kropp söker sig fram till ett verkligt dop i den Helige Ande och eld. -

För min del dröjde det sju år från den fräls- ningsupplevelse jag gjort som fjortonåring, in- nan jag fick del av denna upplevelse.

Mycket snart efter min omvändElse stod det klart för mig att talet om ett Andens dop, som en del kristna vittnade om inte kunde vara ett

‘" ‘.: ‘" c “‘Ett ,

vittnes- börd

tal i luft~n. Jag blev mer och mer uppfylld aven tärande längtan, men ’ samtidigt var jag också rädd för yttringarna, då jag hört att somliga bar sig underligt åt, våldsamt och frånstötande. Och jag som var så inbunden och blyg! Tänk om jag skulle börja skaka, skrika, tala i tungor - nej det gick bara inte. - Så kämpade jag min kamp fram och tillbaka

, mellan längtan och frukta;n. Tidvis var min läng- tan oerhörd och under andra tider var jag mera

likgiltig. Jag försökte att engagera mig så myc- ket som möjligt i arbetet i baptistförsamlingen

jag tillhörde. Så fortgick det till dess Jesus ledde mig i personlig kontakt med andedöpta vänner.- Jag hade bett till Gud om att få en väninna eller kamrat som var andedöpt. Han hörde min bön. Herren ledde mig till en ny arbetsplats där

annonschefen och hennes sekreterare var pingst- vänner. Vi blev goda vänner och vad jag värde- satte var den bönegemenskap vi tillsammans

upplevde. Jag upplevde en våldsam kris i mitt andliga liv. Jag kände det som om jag inte skulle orka vara en kristen längre om jag inte fick uppleva Andens dop. Jag förstod mer och mer att Andens dop inte i första hand var något som

andra såg eller hörde: överflödande glädje, ju- bel, högljudd lovprisning och tungotal - det var

KRAFT, och det var vad jag behövde. Kraft var

det ju också som Jesus lovade sina första lär- jungar och som han bad dem förbida i J erusa- lem. -

Min längtan efter ett bibliskt andedop blev till

slut så stark att allt annat fick träda i bakgrun- den. -

På sensommaren tog vi ledigt från arbetet, min kamrat och jag för att vi skulle få tillfälle att bedja. Gud skall välsigna denna min kamrat för det ansvar hon tog för mig och för den hjälp hon blev till. I tre dagar gick vi in i intensiv bön. På tredje dagen föll Guds Ande över oss, hemma vid min egen säng, i mitt rum. Som ett stilla vårregn över törstig jord kom Guds Ande över oss. Det var kraft och eld och tacksägelse som fyllde mitt inre. Min ande drack och drack och saligheten fyllde mig över alla bräddar. Rätt som det var talade jag ett annat språk. Jesus blev underbar och försoningen på Golgata fick jag se

i ett nytt ljus. Och jag bar mig inte alls egen- domligt åt. Stilla kom detta nya språk - oh, så

välsignat det var. Även om det primära i min upplevelse just då var att Anden förhärligade Jesus så gav detta tungotal mig visshet om att Jesus nu döpt mig i sin Ande. -

Gud fick således arbeta länge med mig. Förut- fattade meningar om hur andeuppfyllelsen skulle

tillgå måste bort. Jag ville ju själv hela tiden föreskriva Herren sättet. Allt detta fick jag lägga ner inför honom. Och när jag gjort detta, när jag var tömd - då kom Herren och svarade med eld. -

J a, detta var min väg - andras har varit kor- tare -och åter andras längre. En sak är säker:

vi kan själva förkorta vägen fram till denna upplevelse. Gud vill rena våra hjärtan från allt det som ej behagar honom, men å andra sidan är det dock av nåd vi bli döpta i den Helige Ande. Anden är en gåva - ingenting som vi kan göra oss förtjänta utav. - Vill Du ta emot denna gåva? Vilken fråga - jag som längtat i så många år säger någon. - Är det kanske med dej som det var med mej: att du föreskriver Gud hur det skall ske? Eller är det saligheten, glädjen du söker, men är inte villig att bära smäleken? All vår egenvilja måste fara och villkorslöst måste vi överlämna oss i Guds händer. - När Herren Jesus talade om Hjälparen så var

det ju om den Helige Ande han talade. Ett verk- ligt andedop hjälper oss också att leva. Genom

Anden förmedlas till oss det “liv och övernog” Jesus utlovade. - Låt oss i vår gemenskap hjälpa varandra fram

till denna erfarenhet. Det är angeläget att för- kunnelsen om detta rika liv intensifieras i vår

tid. Skaror av kristna stå främmande för denna

upplevelse. I många samfund predikas inte denna sanning alls. - Låt mig till sist åter få understryka: Andens dop är ingen andlig mogenhetsexamen och inte heller en premie för en god och fin prestation. Hade det varit så hade jag aldrig kunnat vittna om att denna upplevelse blev min.