Aage Samuelsen – en ovanlig människa

Man kan inte berätta om Maranataväckelsens första år i Norge utan att gång på gång stöta på ett namn - Aage Samuelsen. Personen bakom detta namn är idag icke aktiv i väckelsen och han har de sista åren lämnat efter sig

många och stora fråge- tecken. Obestridligen har han dock varit ett Guds

utvalda redskap och tu- senvis av människor i de

skandinaviska länderna har genor.n hans förkun- nelse upplevt frälsning

och frigörelse. -

Skulle dessa artiklar le- da till att hopen av der.n sor.n dör.na och belacka

honor.n blir mindre och skaran av förebedjare i stället blir större, ja, då har de inte skrivits för- gäves. -

Vi låter Eysten Raude börja sin berättelse.

Fastän jag varit i kontakt

med Aage Samuelsen ända se- dan jag var en mycket ung

pojke och senare under sju år följt honom från plats till plats i Norge; i möten, i offentliga debatter och i det privata livet, förefaller det mig ändå svårt att kunna ge en riktig bild av honom. Mycket snart var jag på det klara med att han var en högst ovanlig människa - en människa i vilken det dolde sig mer än en person. - Jag vill här i alla fall allra först försöka ge bilden av Aage Samuelsen just som människa. Han föddes i Skien 1915. Där växte han också upp och där är

han alltfort bosatt. Hans barn- dom var svår. Ofta var han sjuk

och kunde inte gå förrän han var fem år och led dessutom av

ett svårt stamningsfel. Av olika orsaker slutade han folkskolan redan i den femte klassen och

kom tidigt ut i livet. Ingen för- stod eller ville heller förstå

honom. Han blev alltid ställd utanför och betraktades av alla sorn en särling - ingen tyckte om honom.-

Att pojken var mycket musi- kalisk ville heller ingen erkänna

• till att börja med. Ganska tidigt började han spela gitarr och efter en tid var han så duktig, att han bildade en egen orkester med vilken han gjorde

sina första offentliga framträ- danden. Han komponerade ock- så egna melodier som snart blev

mycket populära. Den popularitet han på detta sätt tillvann sig förde dock med sig ett farligt uteliv. Han fick dryckesvanor, som tog en allt störde omfattning och gjorde

honom slutligen till en oförbät- terlig alkoholist. Då han var

berusad blev han ofta våldsam, slogs och härjade och hamnade ofta ifyllarrest - Detta liv förde honom in i en allt djupare förnedring. En dag orkade han inte mer. Då överlät han sitt liv i Jesu händer. Det skedde 1944. Den dagen blev Aage Samuelsen en

ny människa - totalt föränd- rad - även om ingen först ville

tro det. De kristna tvivlade på denne försupne man och ville inte ta honom på allvar. - Aage Samuelsen började dock genast verka för Jesus, trots att de troende inte alls tyckte om det. Det märkliga var dock att han vann flera själar än vad de alla tillsammans gjorde. - Då han begynte resa som evangelist var en sak klar: det blev väckelse vart han kom. överallt blev själar frälsta,

sjuka helade och Guds folk för- nyade - till förtret för farise- erna. - Vem trodde han att

han var? Nej, sådant måste stoppas! - Och så började man

ett målmedvetet undermine- ringsarbete. överallt var det

“bröder” som sökte hindra ho- nom, men Gud var med, och ju mer motstånd han fick, ju mer

bekände sig Herren till ho- nom. -

Till slut kom dagen då Aage

Samuelsen måste lämna pingst- rörelsen, där han ju heller ald- rig blivit riktigt godtagen. Var- för skulle en före detta drinka- re kunna tala, sjunga och göra

allt mycket bättre än någon av dem själva? -

När han bröt med pingst- rörelsen var det många som

följde honom. Den verksamhet man nu började fick namn av det budskap som väckt dem alla upp till förnyat andligt liv:

sanningen om Jesu andra till- kommelse, och man kallade

verksamheten MARANATA. - Några år gick - väckelsens vågor svepte fram över landet. Tusenvis upplevde frälsning och förnyat andligt liv. När man var tillsammans

med Aage Samuelsen i privat- livet kom man gång på gång

att undra om detta var den dynamiske mannen man kände från de stora mötena. Privat var han stillsam, beskedlig och

omtänksam, ja också hänsyns- full, men även om han själv

inte ville det blev han ändå

alltid medelpunkten i sällska- pet. Hans lynne var milt, han

var glad och log nästan jämt.

Han ägde en förunderlig för- måga att finna sig tillrätta bland alla han kom tillsammans med, utan att behöva ta på sig någon fariseisk kappa. Han kunde skämta med både unga och gamla. J a, det var faktiskt

en upplevelse att vara tillsam- mans med honom. Och han var

likadan mot alla och alla hade därför lätt att komma i kontakt med honom. - Ofta kunde han efter ett möte sätta sig ned för sig själv, ta en gitarr och spela. Han var kanske sliten och trött, men kunde då finna vila vid att sitta

ned och lyssna till de stilla, för- siktiga tonerna från gitarren.

Och det blev också en lisa för

dem som fick vara med vid så- dana ögonblick. -

Han var mycket känslig och kunde gråta med dem som grät, le med de leende, lida med de

lidande. Han förstod sina med- människor och han älskade dem.

Han hade alltid en hjälpande

hand utsträckt, och ingen be- hövde gå besviken från honom;

ofta tog han det sista han ägde

och gav åt någon som han trod- de behövde det. -

Han hade också andra sidor. Han var opålitlig till naturen, impulsiv och oberäknelig, på samma gång som han var envis och genstridig. Han var också något aven bohem. Man kunde aldrig riktigt ta hans ord för gott. Ofta uteblev han bara från ett möte han hade lovat att deltaga i, eller lät bli att

komma till en grammofon- insjungning som var bestämd.

Han var en dålig ekonom och heller ingen organisatör, men som talare mycket dynamisk

och överbevisande. En indivi- dualist i högsta grad kan man

säga om honom, som tyckte om att gå sina egna vägar, även om det han företog sig helt stod i strid med andra människors mening. Han ville heller aldrig

lyssna på andras råd och där- för körde han också ofta “huvu- det i väggen”. Han lärde sig

aldrig förstå, att hur stor en människa än är, så behöver hon lyssna på andra och ta lärdom av andras erfarenheter. - Aage Samuelsen var på

många områden “ett huvud hög- re än allt folket”, även om han

hade sina svaga sidor. Men hans i mångas ögon svaga sidor var icke alltid så “svaga”. Just på grund av sin envishet och orubblighet kunde han ofta föra en sak fram till seger. Vem annan skulle ha klarat att stå för alla de påkänningar han mötte under sina första år? I

tolv år har man skrivit om ho- nom i dagspressen, veckotid- ningar och tidskrifter. Han har

blivit stämplad som kvacksalva- re, förförare, tjuv, bedragare etc. Ända från den dagen i Fila- delfia 1950 då han bestämde sig

för att genomföra att det skulle bli full frihet för vem som ville att få lägga händerna på de sjuka i Jesu namn, har han blivit förföljd, beljugen, hånad och bespottad. Hans familj har lidit, hans hustru och barn, och inte minst han själv. Men han

vek inte en tum. Här kompro- missade han aldrig. Han har

kämpat mot pressen, mot läka- re, ja, mot själva den norska

lagen, men icke en enda gång vikit från sin övertygelse. - Ofta då det var som värst

och man trodde att han var fär- dig att ge upp sin kamp då vi- sade det sig att Aage Samuelsen

hade en orubblig tro. Den ena förfölj elsevågen efter den andra försökte att dränka honom, men det lyckades inte. I dag kan . hela norska folket tacka

honom för att kvacksalveri- lagen icke kan användas mot

de troende ’ och att vem som önskar kan få bedja trons bön för de sjuka. -

Ingen skall förneka det fak- tum, att Aage Samuelsen betytt

oerhört mycket för Maranata- väckelsen. Hans namn skall bli

ihågkommet och han kommer att betraktas av eftervärlden som en man vilken Gud fick använda på ett mycket speciellt

sätt till mångas andliga fri- görelse.

Aage Samuelsen är i dag icke

aktivt verksam i Maranata- väckelsen. Men bortsett från

alla omständigheter har han varit till en omätlig välsignelse i hela Skandinavien och är det fortfarande genom sina sånger. Han skall veta att tusentals av vänner ofta tänker på honom och beder för honom, och aldrig kan glömma den välsignelse han fick bliva till. -

I nästa artikel skall jag be- rätta om förkunnaren och de- battören.