Med livet som insats (del 1)

Tal i Viktoriasalen Jag förmodar att det är klart för oss att försam- lingen nu står inför sin svåraste och mest avgörande

strid. En gigantisk sammandrabbning mellan ljus och märker av sådan karaktär, att människosläktet aldrig tidigare bevittnat dess like. Och vi förstår att både den synliga skapelsen och den osynliga - både den fysiska världen och den andliga - kommer på

ett eller annat sätt engageras i denna oerhörda slut- uppgörelse mellan det onda och det goda. -

För egen del fasar jag, ja, verkligen fasar, när jag tänker på de här tingen - fasar inför vad som skall ske i detta folkhav. Mina mänskliga känslor tar naturligtvis ut sin rätt - jag är far till tre barn. - Jag vet, att den här generationen på ett alldeles särskilt sätt kommer att möta företeelser som ingen generation tidigare har mött - frestelser aven helt annan karaktär, och svårigheter aven helt annan art. - Det är uppenbart att satan arbetar målmedvetet. J ag våga?· säga, att vi just nu upplever en väckelse från helvetet. En väckelse som går fram över hela jorden. Och det är helt klart, att satan förfogar över

resurser som är fruktansvärda. Den enskilda män- niskan betyder strängt taget ingenting och har

icke några som helst möjligheter att klara sig ifrån alla de attacker, som satan kommer att kasta in mot hela släktet, även mot församlingen. Jag skall här beröra några områden där vi måste se läget som det är och även ta upp kampen till det pris det betingar. - Vi för en ideologisk kamp för människovärdet -

har du tänkt på det? Och när det gäller människo- värdet är det fråga om människan såsom en evig- hetsvarelse. Det enda som kan ge henne något värde

är Kristi evangelium. När människan kommer utan- för Kristus degraderas människovärdet till anima- liskt driftsliv. Vi kräver människovärdet tillbaka.

Det innebär helt enkelt, att vi proklamerar att män- niskan är en evighetsvarelse.

Jag skall här beröra några saker som icke längre är lokala företeelser, isolerade till ett land eller en plats, utan något som vi möter praktiskt taget var

som helst på jordklotet. Det är tendenserna att de- gradera människan, för att slutligen skövla och skör- da henne för avgrunden. Satan har till sitt förfogande

vetenskap och kultur, politik och religion. Allt detta vill åstadkomma en ny moral, en ny mentalitet, där

individen brytes ned och formas om till mass- människa. Självständigheten går förlorad och indi- viderna blir viljelösa massmänniskor som formas av

det bibeln kallar denna tidsålders väsende. Sådana företeelser har naturligtvis funnits i alla tider, men

de har aldrig fått ett så oerhört grepp om män- niskorna som de har idag. _.

Vi lever i ett land med en, i varje fall, relativ frihet. Vi har därför frihet att predika evangelium. Denna frihet är naturligtvis en väldig tillgång men också en stor fara. Jag säger fara, därför att vi kan frestas till likgiltighet, till att tro att eftersom vi fått frihet att arbeta och har lagens skydd, så behöver vi aldrig komma i konflikt med samhället eller samhällets institutioner. Det är här vi bedrager oss, ty det ligger i verkligheten till så, att även om vi har frihet att predika, så är friheten kolossalt

begränsad, då det gäller att praktisera det vi predi- kar. Det här är en sanning som vi kommer att få

kännas vid. Friheten är begränsad! Samhället säger:

“Ni får frihet att predika.?’ - Men då vi vill ta kon- sekvenserna av denna förkunnelse - alltså praktise- ra det - då sätter samhället stopp. Helbrägdagö- relsen är bara e t t område. På andra områden be- skäres vår frihet, därför att samhället har övertagit

många av den enskildes självskrivna uppgifter. Sam- hället blir allt mera ett förmyndarsamhälle och en

fadderinstitution för oss. Samhället skall exempelvis

försörja och fostra våra barn. Samhället tillhanda- håller inte bara sjukvård utan också en viss själa- vård fastän det till sitt väsen är kristendomsfient- ligt. Man har av politiska eller demokratiska skäl

tvingats acceptera en minoritets krav på att få pre- dika evangelium. -

Kyrkorna kan anpassa sig eft er tidsandan och samhällets krav, påverkas och upplösas inifrån, och så undergå en strukturförändring. TRON kan dock

aldrig rationaliseras - aldrig. Vad sker då kyrkor- na eller enskilda kristna anpassar sig här ? Jo, då

sker en urvattning av evangelium som förvandlar själva innehållet. Man har symbolerna k var, ·man

har samma mötesformer kvar, man har organisa- tionerna kvar, men ett faktum är att det bara är

den yttre ramen man har kvar, medan innehållet helt har förändrats. Vad har skett? Jo, den uppriktiga troheten mot Kristus har gått förlorad. - Sedan är det i regel dessa fallna kyrkors och rörelsers

läror som blir normgivande för samhällets lagstift- ning i olika religionSfrågor. -

Evangelium får alltid en negativ betydelse då det upphör att praktiseras. D et leder till förstockelse och förhärdelse. D et sägs i vårt land i dag att alla kyrkosamfund tror på helbrägdagörelse. Men vad gör det, om alla

kyrkor säger sig tro på helbrägdagörelse när de näs- tan alla är avhållsamma i förkunnelsen, i varje fall

mycket återhållsamma, och h elt avhållsamma då

det gäller att praktisera förkunnelsen. Om vi upp- hör att ge sannningen om helbrägdagörelse den

plats bi beln lär, då har vi tagit bort en stor sektor av evangelium.

Varje sanning vi predikar måste ju få konsekven- ser för de människor vi predikar för. Predikar vi

pånyttfödelse genom tron, så måste ju individen

tro sig fram till en upplevelse av pånyttfödelse. Pre- dikar vi dop i vatten så gör vi det med den avsikten

att människorna skall lyda Ordet och låta sig döpas. En del förhärdar sig inför budskapet och andra tar

emot budskapet. M en om det finns sådana som för- härdar sig, så prutar vi ju därför icke av på dop- förkunnelsen. D et vi har sett i Guds ord, det predi- kar vi med frimodighet, eller hur? Vi ändrar ingen- ting i förkunnelsen därför att människor reagerar

emot den. Vi vet också att då människor döper sig kan det få oerhörda konsekvenser för dem. D et kan betyda, att en man eller kvinna kastas ut ur sitt hem, pojkar och flickor bortstöts från sina föräldrar, och inte nog med det, de utsättes dessutom för den mest

hänsynslösa förföljelse ifrån sina kamrater. Vi dö- per f erton-sextonåringar som återvänder till sko- lan och avlägger ett frimodigt vittnesbörd om J esus

K ristus, och de möts aven förföljelse som är fruk- tansvärd. Kanske inte alla gånger av fysiskt li- dande men aven psykisk terror, både från ogudak- tiga lärare och från kamrater. D et vi predikar får

alltså konsekvenser för individerna och vi kan icke

uppmana människorna att avstå från att lyda evan- gelium därför att detta kan få så ohyggliga verk- ningar. -

Varje steg på trons väg medför konsekvenser och vi måste ta dem. - Dopsanningen är nu accepterad av samhället efter

årtionden av motstånd från kyrkligt håll. Vi behö- ver åtminstone inte vara rädda för att bli fängslade

för att vi predikar dop och döper människorna. För etthundra år sedan utvisades den förste .baptisten ur vårt land - det skötte kyrkan om. Han anpassade

sig inte efter kyrkans och samhällets krav. En an- nan man satt fängslad i bortåt tjugo år för inte

alltför länge sedan, därför att han vägrade låta döpa sitt barn. D et var också prästerna som sörjde för detta och den kyrka, skökokyrkan, som nu blivit demokratins religiösa pangbrud.

Vi får i vår förkunnelse icke vika tillbaka på nå- got område. Och var och en måste vi vara j’edo att

ta konsekvenserna av vår tro - tro och handla med livet som insats.

Vi återkommm',