Behöver vi Maranataväckelsen?

Många tyckte kanske att min förra ‘artikel var övervägande negativ och polemisk. L åt mig få påpeka en sak: Det är den positiva visionen som

för oss är det avgörande. Att sedan varje väckel- se innebär ett kritiskt avståndstagande från så- dant, som man ansett vara livshotande, är och

borde vara en självklar sak. Min avsikt är att söka ge en så vettig och sann information som möjligt om eventuella skillnader mellan Maranataväckelsen och övriga kristna sammanhang. Här kan det bara bli frå ga om att peka på vissa särskilt markanta drag. Kravet på fullständighet är redan vid starten uppgivet. Det är dock tragiskt att så många går miste om så

stora och underbara välsignelser p. g . a. att fel- aktig “varudeklaration” ibland synes föreligga!

Okunnigheten hindrar många att komma i ett rätt förhållande till vad som nu verklig en sker. Det som genom Maranataväckelsen förts fram i vår tid kan koncentreras till två omr åden; lära och liv. Det jag här lägger fram är blott egna

iakttagelser. Det är mycket troligt att andra läg- ger tonvikten annorlunda.

Låt oss först granska läran.

En del människor lägger väckelsen under ren- lärighetens lupp och kanske förtryts a mt säger;

det håller inte!

Det nya i Maranataväckelsen på lär ans områ- de kan gälla tre saker. Dels en verkligt ny och

radikal syn, dels tendenser i en eller a nnan rikt- ning, och för det tredje, en ytterligare skärpning

av det som redan många kristna åtmin stone med munnen, bekänner sig till. Men vi m å ste också komma ihåg att Marantaväckelsen troligen inte på alla punkter är helt och hållet s å homogen

som det ofta kan synas för den ytlige betrakta- ren.

Vi tror på en fri, öppen väckelse. Detta får konsekvenser för församlingssynen. Vi sätter inga gränser, det gör Gud. Församlingstukten sker genom Ordet och Anden, genom personlig

själavård, ömsesidig omsorg och förmaning etc. Här är alltså icke fråga om att “klubba in” eller

“klubba ut” människor. Köns- och åldersgrän- serna spelar ingen roll. Församlingen, d. v. s. den

skara människor som Andens budskap samlat omkring Kristus, skall alltid leva i en ständig uppbrottsstämning. Hon påminner då både

sig själv och världen o~ främlingskapets reali- tet, men också ,om detta stora och fantastiska,

Herrens Dags tillkommelse. Hon lever i denna eskatologiska spänning mellan två tidsåldrar.

Just i ’en sådan ställning, i det eviga perspek- tivet, ristar hon in djupa spår i historien. Fylld

av Anden och av den tillkommande världens kraft fungerar hon som ett effektivt salt “mitt ibland ett vrångt och avogt släkte”. Detta är inte samhällsfientlighet eller feg verklighetsflykt utan urkristen realism mitt i folkhemsidyllen. Det som innerst inne bär upp Maranataväckelsen är en profetisk underton, den ligger ju redan i själva utropet: “Maranata, du vår Herre kom!’~ I ställningstagandet inför detta genomträngande väckelserop avslöjas många kristnas ljumhet och likgiltighet inför Herrens andra tillkommelse.

Något som gång på gång betonas är den verk- lighet som heter: församlingens upprättelse. Det

betyder i stora drag följande; Gud vill och skall upprätta sin församling i full apostolisk kraft och myndighet. Det betyder en återupprättelse av

både församling och individ, där Kristus är mön- sterbilden och förebilden. Alla nådegåvor, tjäns- ter och ämbeten, som NT talar om, renas då från

allt som förorenat dem. Församlingen har alltså det bästa framför sig. Alla tidigare väckelser

bidrar steg för steg till den hela och fulla upp- rättelsen, som är ett globalt skeende i en uni- versell tid. Hit hör också upprättelsen och re- nandet av evangelium. Ett evangelium i oför- vanskat skick meddelas åt människorna.

Utifrån denna syn på församlingen, som här endast i grova drag h ar kunnat tecknas - med risk för massor av missförstånd - följer också

en delvis radikal omprövning av hennes relatio- ner till diverse företeelser hon möter på sin väg.

Här kan jag blott peka på vissa tendenser. Hur pass livskraftiga eller starka de är, kan vara svårt att säga.

annat. Det är en kamp mot falska system, som klavbinder människan, mot en enhet grundad utanför NT, mot läror, som inte h ar stöd i NT, såsom barndop, fö’r att nu bara ta ett exempel.

Den som vill förkunna och praktisera allt Guds Ord, t. ex. helbrägdagörelse genom tro, stöter förr eller senare på motstånd i en eller annan form från samhällets sida. Men den levande och verksamma tron viker ej undan så lätt. Skam vore det annars! Ett visst avståndstagande från t. ex. politisk aktivitet behöver ej utan vidare tolkas som uttryck för sekterisk spiritualism. Slagord som t. ex. kyrkan alltför ofta arl’vänt mot olika oppo- , sitionella riktningar. Det som från KDS, med intensivt stöd från många indignerade personer, med politiska medel

söker åstadkomma är väl egentligen en evange- lisk väckelses andrahandsverkningar. Och vilket

program bör vi i så fall satsa på? Frågan ger själv svaret.

Fronten mot ekumeniken torde i Maranata- väckelsen vara stark. Men här är ej fråga om

självgodhet, utan vad saken gäller är något helt

När det gäller ett sådant delikat och ömtåligt problem som sekulariseringen, avkristningen, har jag mött en hel del radikala tankegångar, som jag ej i Sverige funnit någon annanstans. Men eftersom det knappast torde vara utmärkande för väckelsen som h elhet, lämnar jag den saken.