Fängelseliv och frälsningslängtan

Här följer det tredje avsnittet i Gunnar Karlssons berättelse om Guds under i hans liv.

En ung man berättade, att han på tillfälligt besök i ett

fängelse, åhört ett underhåll- ningsprogram, som fångarna

själva anordnat. En mycket uppskattad programpunkt var en gissningstävlan då en fånge uppförde pantomimer i vilka han föreställde olika människor

• några andra skulle sedan gissa vad han sökte illustrera. r en av dessa pantomimer gick han hastigt några gånger fyra steg fram och åter, kastade sig sedan raklång på golvet, reste sig upp och gick åter de fyra stegen fram och tillbaka och lade sig sedan ner på knä med armarna uppåtsträckta för att efter en stund resa sig upp och återtaga den korta promenaden fram och åter på golvet. - Alla kunde se att den person han sökte föreställa var rov för en mycket djup förtvivlan och att han i sin ångest vände sig till Gud. - De som skulle gissa såg först generade på varandra - alla förstod tydligen vad han velat illustrera - och utan att tveka sade en av dem: Det är en fånge, ensam i sin cell, du gett oss bilden av. -

Gunnar Karlsson från Kärr- åkra har, fastän ung, stor er- farenhet aven cellfånges liv.

Han har suttit månader i rann- sakningshäkten, avtjänat års- långa straff i olika fängelser

och vårdats på öppna anstalter.

• J ag återger för honom den unge mannens upplevelse jag nyss berättat och ber honom tala om sina egna upplevelser.
• Det är givet att det finns

fångar av olika slag, säger Gun- nar. - Det finns förhärdade

förbrytare, som använder fäng- elsetiden till att planera nya

brott och till att vila upp sig för nya eskapader. Det största antalet är dock icke sådana, utan förtvivlade, nödställda

människor, som är mycket mot- tagliga för andliga intryck …

• Om Guds folk riktigt för- stod detta skulle alla göra myc- ket mera för att få komma in

i fängelserna med det kraftens evangelium vi har. De flesta fångars situation är hopplös -

både i egna och i andra männi- skors ögon. Många har hela sitt

liv vandrat ut och in på fängel- ser och anstalter, och ingenting

kan bryta denna dödens cirkel och deras hopplösa kretsgång.

Plågsamma anklagelser och för- maningar kan inte hjälpa dem;

inte heller kan pinande tillrätta- visningar göra det lättare för

dem_ De behöver möta Honom som har all makt både i himmel och på jord och kan rena den

nedsmutsade, resa upp den fall- ne och återge människovärde

till den som samhället har ut- stött. - Själv är jag nu ett

levande bevis för vad J esus kan göra - utan Honom skulle jag

bara tvingats fortsätta på brot- tets bana. - - -

• En fånge har gott om tid att tänka, fortsätter Gunnar.

Vanligen sker inlåsningen i cel- len klockan 19.45 och lamporna

släcks 22.00. Sedan ligger man

där med sina frågor, sin läng- tan och sin ångest. Ja, visst

ropar man till Gud ibland. Och sakta går timmarna och dygn en … Jag ber också Gunnar berätta

något om sina intryck av fän g- elseprästernas besök och den

friare fängelsemissionens ar- bete.- Ja, fängelsepräster kom ju på besök då och då och det var alltid några som önskade och fick enskilda samtal med dem. Det märktes dock så väl

vid dessa besök, om vederböran- de var där bara på sitt ämbetes

vägnar, eller om det var kärlek

till oss och nöd för vår ställ- ning, som var drivkraHen. I det

förra fallet lämnades vi helt oberörda, men i det senare blev alltid det som sades föremål för väldiga diskussioner efteråt.

• Det finns ju folk som har en sjuklig mani att sätta sig upp mot allting. Vi delades i

två läger, men de flesta ut- talade sin respekt för Guds Ord

och erkände sitt behov av fräls- ning. -

Gång på gång återkommer

Gunnar Karlsson under sin be- rättelse om fängelsetiden till

familjen Kindbom.

• Det är en lantbrukarfamilj
• en stor familj med vuxna söner och döttrar - de offrar

all sin fritid på att besöka fäng- elser och anstalter i Västsve- rige, förklarar han. De vittnar,

sjunger och beder, gripna av

Gud och av kärlek till fång- arna. Denna familj brukar an- ordna sina möten i matsalarna,

där de också bjuder alla på kaffe och tårta. På detta sätt får de då också tillfälle att tala med fångarna en och en. De har

verkligen varit till stor väl- signelse. Flera fångar har också

blivit frälsta, som en frukt av

deras besök. En av mina kam- rater från Borås blev frälst och

bekände frimodigt sin omvän- delse för alla sina kamrater. På

fängelset i Mariestad blev fyra fångar frälsta …

• Jag tror att vi bör bedja Gud om öppna dörrar till våra fängelser och gå in i de dörrar

som redan är öppna. Själv brin- ner jag av lust och längtan att

få vittna på dessa ställen om vad Jesus förmår. - Forts. i nästa nr.