Israels stamfäder III

Då gamle Jakob kommit till sin ålders höst, ville han ge alla sina söner en sista välsignelse. Innan detta skedde hade Josef hämtat sina två söner, Manasse. och Efraim till sin far för att han skulle välsigna också dem. Jakobs ögon voro så skumma av ålder, att han inte kunde se. Men då Josef ställde sönerna i

den ordning de skulle stå, allt- så den äldre vid hans högra

sida och den yngre vid hans vänstra, lade Jakob sina händer korsvis. Då skyndade sig Josef att säga: “Icke så min fader, denne är den förstfödde, lägg din högra hand på Manasses

huvud.” Den gamle Jakob sva- rade: " Jag vet det, min son,

jag vet det, också av honom skall ett folk komma, också han skall bliva stor, men hans yngre broder skall dock bliva större än han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk." Så välsignade han dem på den dagen och sade: “Med ditt namn skall Israel välsigna så att man skall säga: Gud göre dig lik Efraim och Manasse.” Så satte han Efraim framför Manasse. 1 Mos. 48: 17- 20. Jakob var sannerligen en profet och han såg, huru dessa Josefs två söner representerade två folk. Nämligen Israel och församlingen. Manasse var den förstfödde och Paulus talar till

oss om Israel såsom den först- födde. (Rom. 11 kap.) Men på

samma sätt som Jakob lade sina händer korsvis och lade sin högra hand på Efraims huvud, likaså gjorde Gud i Kristus. Genom korset välsignade Han sin församling mera än Israel.

Profetia över Ruben. 1 Mos. 49: 1-4

När Jakob hade välsignat Jo- sefs söner, kallade han till sig

sina egna tolv söner. Om någon, så var Jakob en profet. Då han kallade till sig sina söner, sade han först:

“Församla eder så jag må för- kunna för eder, vad som skall

hända eder i kommande dagar.” Av detta framgår, att Jakob medan han välsignade sönerna, såg kommande ting i dem och i deras natur. Först trädde den äldste sonen fram. Hans namn var Ruben och profetian löd: “Ruben, min förstfödde är du, min krafts och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt. Du sjuder över såsom vatten, du skall icke bliva den främste, ty du besteg din faders läger, då gjorde du vad skändligt var. Ja. min bädd besteg han!”

Ruben var alltså den förstföd- de och i många avseenden hade

han den förstföddes rättigheter. Förstfödslovälsignelsen hörde honom till samt ledarplatsen bland sina bröder. Men trots att all t detta tillhörde honom av fÖdseln, så förlorade han allt genom sin vacklande natur. Till sin natur var Ruben beroende

av sina känslor. Han sjöd så- so:rn vatten.

Dessa människonaturer möter vi ofta även i våra dagar. De blir fort tända. Deras känslor svallar ofta över, för att strax

därefter vara djupt deprime- rade och slagna till marken. De

är oftast alldeles obegripliga. J ust som de begynner ivra för någonting och lägger fram sina nya åsikter, och dessa som inte så lätt blir uppvärmda, hunnit vakna upp över deras förslag,

har Ruben-själarna själva för- svunnit. De kan inte genomföra

någonting på grund av sin vacklande natur. På grund av sitt känsloberoende är de även svaga i köttet. De falla lätt för

många köttets begärelser. Of- tast är alkoholmissbruk och

ohejdat nöjesliv kännetecknet på deras natur. Även efter det de blivit frälsta - om de inte lever särskilt nära Herren - är de mer än vanligt frestade och har större fara till avfall.

J esus talar i liknelsen om så- ningsmannen om dessa män- niskor och liknar dem vid säden

som föll på bergsgrunden. Den började genast gro. Början ser

särskilt bra ut hos dessa män- niskor. De är brinnande och

ivriga. Men just då man i för- samlingen börjat glädja sig

över dem, har de försvunnit och ingen vet vart de tagit vägen. De hade inte så mycket jordmån att den goda säden hade kunnat

börja växa i dem. Deras ställ- ning blir inte bättre av att

flytta från grupp till grupp, från församling till församling.

Dessa människors känslobero- ende och vacklande natur, är

deras största svaghet. Det finns endast en väg, på vilken de kan bli bevarade och det är: om de vandrar i Anden. Det finns inga andra möjligheter för dem. Gud

har givit oss sin Ande just där- för att vi med Anden skall kun- na ‘döda köttets gärningar. Det

säger oss, att endast i en vand- ring i Anden finns kraft även

till att hålla vår svaga natur i styr. Jakobs profetia om Ruben är sann även när det gäller dem: “Du sjuder över såsom vatten, du skall icke bliva den förste.”

Forts. i nästa nr.