Församlingens upprättelse är svaret

Det finns inga argument starka nog, för att

den nytestamentliga församlingen icke skulle va- ra det mest funktionsdugliga organet i evangeli- seringsarbetet både här hemma och i de s. k.

missionsländerna. Inga uttryck av evangelisa- tionsvilja ger oss därför rätt att sätta oss över

den lokala församlingen. - Vår uppgift i tiden är i stället att proklamera Församlingens upprättelse. Det innebär att det allmänna prästadömet kommer i funktion, där gåvor och tjänster i enlighet med apostlarnas lära är i verksamhet på olika områden.

Den lokala församlingstanken är alltså den en- skilda människan i funktion. J ag frågar: Tror vi

på detta och är vi villiga att satsa på den lokala församlingen? - Då måste vi också gå in på Nya testamentets villkor och hålla oss inom dess gränser. Vi måste tillbaka, förbi hela historien bakåt och rakt in i Apostlagärningarna med dess trosliv, böneliv och offer liv. - Organisationer över eller vid sidan av församlingen är ett hinder.

Församlingens upprättelse kan ej ske på orga- nisatorisk väg.

Det måste börja på det lokala planet, och det börjar alltid med ett uttåg. Därför menar jag

helt realistiskt, att Maranata är en ny start och

en fortsättning som måste få väldiga konsekven- ser för oss. Vi har gått ut ifrån det vi menar är

ett hinder. Och det är inte därför att pingströ- r elsen och andra samfund sökt förverkliga den

lokala församlingstanken, som vi gått, utan tvärtom därför att de har misslyckats med och förfuskat församlingstanken med sina sido- och överorganisationer. Detta kan ge oss anledning att dels tala om nominella samfund - där har vi i dag de gamla frikyrkorörelserna - och dels r eella samfund, där man visserligen teoretiskt accepterar den fria

församlingstanken, men där i realiteten försam- lingarna är sammanbundna i ett partiknippe ge- nom sina olika sidoorganisationer. Man har på

detta sätt helt enkelt torppederat den lokala för- samlingstanken.

Jag tror icke att pingströrelsen i och för sig är ett hot mot väckelsen, men jag söker ändå mål ved vetet upprätta en så stor distans som möjligt till pingströrelsens system. Vi älskar alla pingstsjälar, de enskilda människorna - det är systemet vi bekämpar. Den här distansen

måste finnas. Det finns saker och ting som mar- kerar skillnaden mellan oss både ideologiskt och praktiskt. Vi måste absolut fasthålla den nytes- tamentliga församlingssynens förverkligande på

det lokala planet. Varje organisation eller verk- samhet över eller vid sidan av den lokala för- samlingen torpederar den nytestamentliga för- samlingstanken.

Vi skall inte bygga vidare på något som redan misslyckats utan vi skall bygga på det som har en chans att överleva - Guds eget Ord. Då vi återgår till Nya testamentets riktlinjer för församlingen innebär det att vi får avkläda oss allt annat tänkande, från vilket håll det än

kommer. Det finns nämligen inte bara en för- kvävande kollektivism utan även en minst lika

farlig individualism - ingenting av detta vill vi ha.- Herrefolksmentaliteten måste bort.

Det är inte bara organisationer utan även en- skilda människor som kan förgripa sig på den

lokala församlingen. Detta sker genom att man

gör sig till herrar istället för att vara medhjäl- pare. Detta har skett både här hemma och i mis- sionsländerna. Det finns olika vägar på vilka

man kan komma fram till en sådan position; eko- miskt inflytande, social ställning, politiska kon- takter etc. -

På de flesta missionsfälten möter man i dag ett Amerika-influerat tänkande som kommer att få ödesdigra konsekvenser om vi ej är vakna för

dess faror. Det är en imperialism och en herre- mansmentalitet som för hela folk har gjort kris- tendomen liktydig med kapitalism och förtryck.

De allmosor kristna människor i olika länder sänder dit, har ej löst problemen utan snarare förvärrat dem. Med vårt tal om “mission genom

infödda” i motsats till den vite missionärens ar- bete är vi med och konserverar gamla rasfördo- mar och bidrager till rasdiskrimineringen. Vart skall det leda i framtiden? I dag lägger vi grun- den för morgondagens arbete. -

Jag vänder mig emot själva principen att vi skall upprätthålla sociala gränser emellan de olika tjänsterna. Eller är vi redo att utplåna dem? Det är avskyvärt att spekulera i den sociala nöden i missioniänderna genom att tala om de

“inföddas billiga arbetskraft”. Driver vi en så- dan propaganda kommer vi också att snart skör- da frukterna av den. Det blir omöjligt för oss att

arbeta där inom några år. överallt möter vi i dag vaknande nationalism

och självständighetskänslor. Den politiska ut- vecklingen går snabbt. Människor blir socialt

medvetna och upptäcker vilken distans det är

mellan dem, och de till dem utsända missionä- rerna. - Hur skall vi komma in med evangelium

om vi kommer som översittare och representan- ter för västerländsk kultur? Nej, missionären

måste acceptera de villkor de infödda lever under och med ord och handlingar vara redo att bevisa att han inte har några herrefolkslater eller imperialistiska avsikter. -

Vi måste göra klart för oss att Guds försam- ling skall kunna existera både i ett kapitalistiskt

och i ett socialistiskt samhälle. Vi får inte accep- tera några gränser som inte finns i Guds fräls- nings rådslut. Här är inte jude eller grek, svart

eller vit - alla är vi ett i Kristus. Missionären får ej göra sig till herre över ,församlingen - han är endast en lem i kroppen. Den lokala församlingens suveränitet måste

alltså hävdas och respekteras också i missions- länderna. - Ja, jag säger ännu en gång: Idag

lägger vi grunden till morgondagens arbete. Låt oss vara eniga om att de gränser som missionärer från olika missionssällskap varit med om att bygga upp mellan vita och infödda, måste rivas

ned - det är ett steg mot församlingens upp- rättelse och seger för evangelium.