Israels stamfäder IV

“Simeon och Levi äro bröder, deras vapen är våldets verktyg. Min själ inlåte sig ej i deras råd, min ära tagen ingen del i deras samkväm, ty i sin vrede

dräpte de män och i sitt över- dåd stympade de oxar. Förban- nad vare deras vrede som är· så

våldsam och deras grymhet,

som är så hård! Jag skall för- strö dem i Jakob, jag skall för- skingra dem i Israel.” 1 Mos.

49: 5-7. - Vi fick se, att Ruben till sin natur var mycket vacklande och beroende av sina känslor. Han sjöd såsom vatten. Sim eon och Levi återigen var mycket häftiga till sin natur. r deras natur var något, som var mycket lika. En gång när Sikem, son till hiveen Hamor, som var hövding i landet, hade

kränkt deras syster Dina, häm- nades Simeon och Levi, Sikem

och hans far på ett mycket

grymt sätt. Då hela stadens be- folkning fann sig i ett hjälplöst

tillstånd, anföll de stadens inne- vånare och . dödade allt mankön.

Deras vapen var våldet, och

Gud fann inte behag i deras till- tag. Detta är en bild på den

kristne, som strider med köttets

vapen. På vilket lömskt sätt be- drog icke Simeon och Levi ock- så Hamor och hans folk. Många

kristna handlar så som om än- damålen alltid helgar medlen.

De skyr inga handlingssätt för att kunna nå sitt mål.

I alla tider har våld och köt- tets sinnelag varit den största

förbannelsen för Guds verk. “Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam.” Den har söndrat bröders gemenskap och splittrat församlingar. Köttets

sinne är ovänskap, kiv och av- und. Varför dräpte Kain sin

broder? Var det inte för att

Kain var i köttets våld och ha- tade och avundades sin broder

Abel? Detta hat har fortsatt i årtusenden och är inte heller främmande för vår tid. Den kan vandra i mycket fina kläder,

men under skalet döljer sig allt- fort det gamla, förbannade köt- tet.

Paulus skriver till romarna:

“köttets sinne är nämligen fi- endskap mot Gud.” Rom. 8: 7.

Därför kan kött och blod aldrig

få Guds rike till arvedel. Ej hel- ler kan köttsliga vapen någon- sin föra Guds rikes sak till slut- lig seger. I början ser det

många gånger ut att lyckas, svek och hat kan förblinda många, men till slut avslöjas de alltid som köttets gärningar. Paulus säger: “De som är i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.” Rom. 8: 8. Detta

borde vara klart för både för- samlingsmedlemmar och ledare,

vilka ofta regerar i församling- arna med hårdhet.

Gud älskar människan och vill frälsa henne från syndens och köttets gärningar. Gud har givit sin Ande, med vilken vi kan döda köttets gärningar, ty det står skrivet: “om I genom

Anden döden kroppens gärning- ar.” Rom. 8: 13.

Detta är enda “medicinen”

för denna sjukdom. Om vi öns- kar bli segrare över vårt kött

och vår syndiga natur, så låt oss öppna för Guds Ande. Levi är en bild på, vad Gud kan göra i en människa, då hon vandrar efter Anden och inte efter köttet. Då Moses dröjde på berget hade folket blivit otåligt och bad Aron, att han

skulle göra åt dem en gud, som

skulle gå framför dem. De tyck- te det var bättre att göra sig

själva en gud, bättre och säk- rare. Vad var då Israels folks

gud? En guldkalv! Pengar - där har vi även denna tidsålders gud.

Många tycker att det är säk- rare att lita på pengar än på

Gud. Då de har tillräckligt myc- ket pengar sparade, kan de med

full trygghet tänka på fram- tiden. Man behöver ju inte lita

på Gud direkt - då man gjort sig själv en “guldkalv”. - Aron förkunnade: “1 morgon bliver en Herrens högtid.” De kunde ordna stora högtider och

t. o. m. namnet var andligt. För- samlingen som är bunden till

sin ledare på livstid, ser inget ont i detta. Tidigt på morgonen

offrar man brännoffer och lov- offer. Folket satte sig ner att

äta och dricka för att sedan börja leka. Folket är förunderligt. Hur snart kan inte en ledare locka hela församlingen att festa runt

“guldkalven”. Ve, denna blind- het, ve denna dårskap!

Framför mig ligger en pingst- ledares “katekes”, i vilken pre- senteras, hur en människa blir

pånyttfödd, på ett mycket grovt felaktigt och ett emot Guds ord stridande sätt. Ordföljden lyder ord för ord: “Då det första

samtalet är över och synda- bekännelsen gjord, samt synda- befrielsen blivit uttalad, anser

man personen ifråga vara på- nyttfödd.” Detta är värre än

katolicism. Denna “katekes” har blivit utbredd över helt vårt land, men ingen har protesterat ens med ett enda ord. Varför?

Är hela folket förblindat? Det- ta är en allvarligare fråga än

vad vi nu kan ana. Sannerligen, det blir digra följder på lång sikt, om inte folket vaknar upp och får se, vart det bär hän. Då Moses och J osua kom ner från berget hördes rop och

skrän. Då sade Josua till Mo- ses: “Krigsrop höres i lägret.”

Men Moses svarade: “Det är varken segerrop eller krigsrop, det är sång jag hör.” Josua kunde inte skilja på ljudet om det var rätt eller fel, men Moses hade Andens öra, så han kunde urskilja ljudet med en gång. Nuförtiden hörs det mycket sång. Man lägger stor vikt vid tekniken. Man ~kolar körledarna och körerna har sina speciella övningar. Sång- och

musikmötena har blivit moder- na. Man tävlar om, vilken kör

som sjunger “finast”. Några tycker sig i allt detta höra “krigsrop” och talar glada om, vad de åstadkommit: Ser ni vad vi har? Kan ni höra den väldiga sången? Men den som har öra kan höra, att det inte heller är

“segerrop”, inte ens de beseg- rades gråt, utan bara sång. Det

finns ingen den helige Andes smörjelse, ej heller är sångarna

inspirerade av Anden. I sånger- na och “ropen” höres icke de

segrandes röster, det är bara sång. Sång, av vilken denna värld är full. Det är bara den

MIDNATTSROPET skillnaden att i dessa sånger

finnes “andliga” ord, men viss- heten, trons ande, segermelodin

fattas. Moses förstod, att denna sång inte hade någon betydelse. Med full frimodighet trädde han fram inför folket och brände

deras avgud. Moses såg, att fol- ket var lössläppt till skadegläd- je för deras fiender. Då ställde

han sig fram och sade: “Var och en, som hör Herren till, han

komme hit till mig. Då försam- lade sig till honom alla Levi

barn.” 2 Mos. 32: 25-26. Den dagen kämpade man för Gud. Nu kämpade inte Levi längre för sin egen saks skull, utan för Guds sak. “dräpen vem I finnen, vore det också broder, eller vän, eller frände.” Den andliga verksamheten nuförtiden är ofta baserad på släktskapets och vänskapens

grund. En bestämd släkt härs- kar i flera församlingar. De

andra medlemmarna måste un- derordna sig denna “släkts” be- slut. Ingen vågar resa sig upp

emot denna “släkt”. Men levi- terna tog sina svärd och om- gjordade sig och gick ut i strid

för Guds ära. De sparade var- ken sitt eget eller andras kött.

Frimodigt kämpade de för Gud. Nu kämpade de inte längre för sin egen sak, eller för sin egen ära. De hade Guds stridsvapen

i sina händer. Därför, lägg mär- ke till, därför, valde Gud just

leviterna till det prästerliga ämbetet. Dessa män var modiga män. De gjorde sig inte till för ledarna, ej heller frågade de

efter hur det gick för dem själ- va. De “satte allt på ett kort”,

antingen vinna eller stupa. Var finns dessa män och kvinnor idag? Många är nog

vakna för det nuvarande and- liga läget och den skriande

orättvisan. De ser hur Herrens

högtider firas omkring “guld- kalven”, men ändå sjunger de

bara med,· för att inte mista sin plats och sin ställning.

Finns det då inte längre levi- ter ibland de kristnas led, som

vågar binda fast svärdet vid länderna och gå åstad att strida

för Herrens sak? Det har fun- nits modiga män, men hur är

det idag? J ag tror dock, att det ännu skall uppstå män och kvinnor som vågar gå emot synd och orätt. Gå med livet som insats. Nu behövs dessa män, och Gud vare lov, de har

börjat stiga fram på olika plat- ser. Gud vill göra riktiga “levi- ter” av dem, som utför det präs- terliga ämbetet.

På samma sätt som Simeon på grund av sin natur alltid var beroende av sin broder Levi,

steg Levi på grund av sin mo- diga handling till en special- position i Guds stora hushåll- ning. Läs vidare vad Moses sade

om Levi, då han välsignade Israel. 5 Mos. 33: 8-11. Fo rt s.